”Det verkar vara ganska återkommande för dig” påpekade min kollega i veckan när jag berättade om min tisdag som gått: jobba, somna på soffan, vakna, renbädda sängen och läggdags för natten. Och det kan väl stämma, att jag sover mycket. Eller nästan bara, om man vill – under gårdagen sov jag mer än Selma, och hon sover nog arton timmar per dygn ungefär. Jag vaknade sent efter en slirig fredag, raklång tvärs över sängen med Selma bredvid, lika rak men inte lika lång. Promenaden vi alltid tar på morgonen tog dubbelt så lång tid som vanligt och efteråt somnade vi igen. Jag i sängen och hon i tvätthögen och så fortsatte det så, att jag vaknade för en promenad och somnade igen.

Visst skämdes jag lite från och till över hur jag låter dagarna spelas förbi utan att jag deltar, men samtidigt, än sen. Jag gör annat också ibland.

blommor från veckan. Tack Stina!!

I måndags passade Maria och jag på att äta frukost ihop på nytorget. En sminkborste som var hennes hade råkat hamna i min väska och det enklaste sättet att lämna tillbaka den var såklart över kaffe, amerikanska pannkakor och blåbärssylt. Selma blev serverad egen vattenskål och där ungefär förstod jag hypen med Nytoget 6. Efteråt fick jag blodsockerfall på jobbet, men det var värt.

Tatueringen är också från veckan som gått. De små små enkla buketterna jag gjorde så mycket av tidigare har fått byta plats lite med dessa lite större varianter. Det händer ganska ofta att jag får frågan om jag inte tröttnar på att tatuera just blommor men det där löser sig så himla tjusigt av sig själv – när jag börjar känna mig färdig med med något för ett litet tag brukar ni tydligen känna samma och önska er lite andra varianter istället.

Katter är inte min favoritgrej egentligen men min vän Elin har en himla fin. Hon heter Hella och har en kattunge som är dödsgullig.

Idag ska jag söndagsjobba, kompensera för min uteblivna kaffekonsumtion igår och fylla kylskåpet med något annat än ett smörpaket och en utgången yoghurt. Det regnar i Stockholm idag och jag är så nöjd över pausen i hettan, så himla skönt att kunna andas lite för en gångs skull. Vore det inte en dröm att få några svala dagar på rad? Jag hoppas så innerligt.

Fyra dagar hemma.

Om några timmar är jag tillbaka. I Stockholm, hemma. Eller om Stehag är hemma? Kanske Lund. Jag kommer till Stockholm i alla fall, om några timmar. Vi har haft fyra dagar nere i Skåne, Selma och jag. Och hunnit med det mest väsentliga, bad och marängswiss och sangria och halvnaken hud på gräset under svart natt.

 

Minifinger-hej!

Jag kommer behöva flytta ut från lägenheten jag bor i nu. Har inte råd att bo där ensam och med planlösningen och hund funkar det inte riktigt med inneboende. Jag funderade på det. Men nej. Jag behöver kunna vara helt ensam, strö mina saker överallt omkring mig och lyssna på Shawn Mendes volym hög nolltvå en tisdag. Jag måste få. Så, i september går flyttlasset igen och jag hatar det. Min kropp blir arg, mitt psyke svagt. Att flytta medför så många beslut, och planering, så himla mycket planering. Jag har blivit ganska stressad av allt som måste lösas just precis nu, när jag helst velat dra täcket över huvudet en dag till.

 

Extremt sällsynt bild på min lillebror. Att han fastnar när kameran är framme händer kanske vart åttonde år.

Rolig sak med schnauzrar: när saker fastnar i deras skägg och de inte orkar ta bort det.

Stress är min sämsta vän men jag kommer tillbaka till den jämt. Stressar ofta upp mig över saker som jag vet kommer lösa sig. Det gör ju alltid det, löser sig, och hitintills har saker alltid löst sig väldigt bra för mig, men ändå stressar jag upp mig. Får panik. Vad ska jag göra nu, vad händer om jag inte gör det.

Under en liten isolerad period blev det lite för mycket för mig i stockholmskaoset och beslutstagandet och jag tänkte att en paus skulle passa fint. Det gjorde det. Hemma i Skåne har jag tänkt på momsen som ska in noll gånger. Jag har tänkt noll gånger på vad jag ska göra i vinter, hur kallt det kommer vara och hur ensamt det kommer bli.

(Irriterad över getingar på mat)

Tåget var framme vid halv ett i onsdags. Vi åkte direkt vidare hem till mamma och pappa och alla hundar och barn. Hann med bad och dusch och en kopp kaffe och sen åkte jag tillbaka till Lund, där stockholmståget stannat tidigare på dagen, och träffade Elin, Jasmin och Johanna. Elin bor i samma hus som min lundalägenhet ligger i. Det har varit väldigt märkligt. Jag har suttit på min egna innergård, tryckt min portkod, gått samma gata upp och ner som jag tidigare bott på, men inte varit hemma.

Både Elins och min lägenhet ligger i söderläge och mätte trettiograder stilla inomhusluft. Vi fick gå ut för att svalka oss. På kvällen hade vi bestämt oss för att dansa på Herkules svettiga lilla dansgolv, en sista gång innan de stänger efter sommaren. Vi var där varje helg ett tag men när sangrian var slut och sminket var både satt och bortsvettat två gånger minst gick vi upp till Stortorget och insåg att det inte var öppet för dans på Herkules. Inte för vin heller. Vi fick sitta på uteserveringen bredvid. Isabella anslöt sig. Jag kramades mer än jag någonsin kramats och när uteserveringen stängde hamnade vi vid skateparken. Som när man var tolv och var ute och cyklade och bara behövde någonstans att förvaras. Jag frös för fösta gången på länge.

Riktigt hej! (och märklig tuggumimin)

På torsdagen sov jag. Sov, badade, torkade, badade och på fredagen hade vi räkfest med familjen. Som en kräftskiva fast lite mer som en vanlig middag och utan kräftor då.

Det är så skönt att sextio mil är Lund till Italien men också hem till hem. Det går snabbt och kostar inte så mycket om man köper biljett i tid. Jag är fortfarande både lite orolig och lite stressad över förändringarna framöver, men det lugnar mig att ett avbrott finns så nära. Jag packar snabbt, anlitar en flyttfirma. Jag vänjer mig vid nya boendet. Det löser ju sig.

Blueberry Nicecream (typ frusen smoothie)

Äter ni något annat än glass och annat fruset nu i värmen? Man vill ju knappt. Jag har fått rutin på en islatte på vägen till jobbet och en Magnum praline på vägen hem, det är ett måste. Så skönt med rutiner i livet. Hehe.

Ni vet hur jag förra året gick helt loco på nicecream? Alltså frusen banan mixad med något gott? Tidigare i somras fick jag för mig att årets grej skulle vara ice pops, glasspinnar. Och visst, de blev fina, smakade helt okej och svalkade som de skulle, men de var inte sammetslena, mjuka och oändliga till mängden. Så igår frös jag in bananer igen och idag har jag lagt mycket rimlig tid på att mixa bananen med blåbär, toppa med allt jag kunde hitta, sätta upp en fejkad frukostscen, plåta och redigera bilderna lite mindre hårda än vad jag brukar. Värt!

blueberry nicecream

Igår hade jag min första och sista kund för veckan och just nu sitter jag på ett tåg hem mot Skåne igen. Jag hade nog inte sett mig själv åka så mycket fram och tillbaka när jag först flyttade upp till Stockholm men det är så smidigt med tåget så jag träffar nästan familjen mer nu än vad jag gjorde när jag bodde tre mil bort. Selma är så duktig i husdjursvagnen så jag kan ha henne i famnen och luta mig tillbaka för några timmars sömn. Helt plötsligt är vi framme.

blueberry nicecream

Denna gången stannar jag bara ett par dagar och har inte några vidare planer mer än att jag ska träffa en vän. Tillsammans ska vi dansa hejdå till Lunds i stort sett enda nattklubb som lägger ner efter sommaren. Det ska bli kul. Lite farväl och tack för alla dåliga minnen. Och några bra såklart. Flera bra.

Sköt om er vänner, och ät massamassamassa nicecream! Okej?

Soffan.

Det var tisdag när den sista rökdoften satte sig i lakanet. En månad sen nu. Kanske mer. Det var vin och sen natt och tidig morgon och det är tisdag igen och jag ska sova i sängen.

Ryggen gör för ont av soffan. Det gör ont i svanken och i nacken och det gör ont i axlarna som hamnar tryckta mot armstödet nolltre till nio. Men det är tryggt. Som väggar runt omkring i ett lite för litet rum. Där kan inget nå mig.

Jag bäddade soffan först i söndags. Har inte orkat tidigare – det är ju bara för en natt. En natt till, en natt till, bara en till. Ännu fler. En månad eller kanske mer. Sängen har varit bäddad sedan länge. Långt innan sista natten. I samma tyg med hans hårvax på kudden och någon annans märken av svett på madrassen. Röken. Den har varit där länge nu.

Är det inte konstigt hur omständigheterna under vilka man fick sova i soffan som liten alltid var de bästa. När pappa var på konferens och mamma ville göra något roligt av att sova utan honom. När det var kräftskiva utanför ytterdörren och barnen behövde sova när de vuxna behövde fortsätta. Kanske på julen. Kanske en fredag eller lördag när man hyrt film och köpt godis och blev alldeles för trött för att gå upp för trappan och mamma och pappa gav med sig.

Som vuxen är omständigheterna aldrig bra. Det är soffan när man kommit hem för full och bara skulle mellanlanda men inte kom hela vägen till sängen. När man bråkat. Skrikit. Gjort slut.

Jag fick en ny tatuering idag. På låret, en dödskalle uppbyggd av vindrickande tjejer och massa glas. Har två till nya som jag inte visat, hjärtat med fulfingret och en orm på armen, ni lär väl få se någon dag tänker jag. Det klarnar upp här snart.

Fyra bilder från mitt besöksrekord

Jag har haft besöksrekord. Inte på bloggen alltså utan på riktigt. IRL. Utanför internet. I den andra sortens liv alltså, ni fattar. Jag har haft övernattningsgäster.

Förra söndagen kom min mamma och min äldre syster upp. De stannade till onsdagen förra veckan och vi hann med ett besök på Rosendahls trädgård, ett escaperoom och fem paket Remi nougatkakor. Bland annat.

Lunch på Rosendahls trädgård.

Eftersom vi är ganska många barn i familjen (6), och har ganska många hundar mellan oss (också 6) blir det sällan att Hanna och jag umgås med mamma bara vi. Någon (pappa) måste ju ta hand om kvarvarande tio individer och det kan ta en tid av återhämtning efter en sådan session. Den första riktiga mamma-och-vuxna-barn-trippen vi gjorde var i november när vi åkte till New York och till denna (lite enklare) omgång hade vi lärt oss att vi klarar oss bäst om jag får äta regelbundet och om mamma och Hanna får vila fötterna mellan varven. Jag hade en konstant känsla av mättnad, en aura av värme-irritation och en invasion av bananflugor men det blev ett par bra dagar.

Gamla stan.

Efter att mamma och Hanna åkt hem på onsdagseftermiddagen hade jag en kvälls ensamhet innan min vän Johanna kom upp på torsdagen. En annan av våra bästa vänner, Maria, bor i Stockholm över sommaren och alla som bor någon stans under en begränsad tid är världens bästa ursäkt för spontansemester. Johanna, Maria och jag åt pizza och kvällsbadade och på fredagen kom en bästa vän till! Som fulländad Stockholmskvartett avverkade vi en boulebar, Gröna Lund, Trädgården och sol och bad vid klippor innan söndagen kom och vännerna åkte hem.

En sallad, en bra mängd smör och halva proseccon i glaset – halva på bordet.

Jag har aldrig riktigt känt behovet av att ständigt vara omringad av vänner och familj. Snarare har jag alltid varit den som glömt att ringa, som smugit iväg på andnings-och-mobilpaus och aldrig hört av mig först. Men så fint det är ändå, att veta att det finns så många fantastiska människor i ens liv som trots det vill dyka upp och förgylla tillvaron.