Tidigare idag när jag kom hem fick Selma ett anfall. Vi vet inte vad det berodde på men jag gissar att det var ett epilepsi och det var nog det läskigaste jag varit med om.

Simon och jag hade varit iväg under förmiddagen och medan Simon gick till jobbet tog jag mig hem för att hålla Selma sällskap. Jag hade tjatat lite på att vi skulle skynda oss hem för även om det bara gått några timmar känns det aldrig kul att låta henne vara ensam.

I vanliga fall hör jag krafset från insidan av ytterdörren redan i trapphuset men idag var det tyst. Det satt det ingen svartvit liten hund och viftade på svansen när jag kom in. Ingen snurrade runt eller ställde sig på två ben.

Jag går in i lägenheten och lägger ifrån mig väska och påsar och ut från vardagsrummet stapplar Selma. Jag ska precis böja mig framåt för att klappa när hon faller på rygg. Hårt i golvet faller hon med alla fyra rakt upp i luften, stela och ryckandes. En liten stund ligger hon på rygg och krampar som en skalbagge som försöker ta sig upp och jag förstår inte vad som händer. Jag tänker att hon kanske glider, hon har tidigare haft lite problem med att vara stadig på parketten så jag hjälper henne tänker jag men hon är helt stel. Det går inte att hjälpa. Huvudet hänger som om nacken brutits men kroppen krampar och går inte att röra. Ögonen är stilla. Tomma, stirrandes. Skulle inte hjärtat slagit så hårt att hela kroppen dunkade, skulle jag tro att hon var död.

Med Selma i famnen kan jag bara vänta. Hennes hjärta klappar snabbt snabbt och plötsligt släpper hon ifrån sig ett skräckslaget skall samtidigt som bakbenen slappnar av och ögonen vaknar. Frambenen fortsätter stå rakt ut ett litet tag till och när allt är över är hon den räddaste hunden jag sett. Svansen är struken längs magen och i tio minuter ligger hon alldeles still i mitt knä. Den lilla lilla hunden.

2

Emilia Westerstrom

3 Comments

  1. Svara

    Ellen

    14 november, 2016

    Men åh.
    <3

  2. Svara

    Helén i Vilrummet

    17 november, 2016

    Men lilla lilla vännen <3 Min hund fick också ett, vad vi tror var ett epilepsianfall för några år sedan. Vi åkte till veterinären och tug ekg mm, men de hittade inget. Som tur är har det inte kommit något mer anfall. Jag hoppas Selma mår bra igen.
    Kram Helén

    • Svara

      Emilia Westerstrom

      17 november, 2016

      Hon mår bra nu men det är såklart obehagligt! Vi hoppas att detta också är en engångsföreteelse! Kram!

Kommentera

RELATED POSTS

%d bloggare gillar detta: