Emilia Westerstrom

I min förra blogg skrev jag väldigt öppet om min psykiska ohälsa. Om ätstörningen jag brottades med i åtta år, om depressionerna som följt med mig lika länge och även en del om andra personliga händelser som tyngde ner mig.
Många av er som läste kämpade med och emot samma saker, och många av er läste för att få pepp och känna tillhörighet, känna att ni inte var ensamma om att må dåligt. Ni ställde frågor och jag delade med mig av allt jag lärt mig, och vi tipsade varandra om hjälp till självhjälp. Det var sorgligt såklart, men fint på ett sätt.

När jag i början av månaden tog upp denna bloggen såg jag den framför mig som en glädjekälla, en happy- clappy färgglad blogg där jag skulle visa allt jag kan. Jag skulle visa produktivitet och uppfinningsrikedom. Kanske talang, till och med. Jag tänkte att den psykiska ohälsan, den skulle jag lämna bakom mig. Dels för att den inte platsar i en glädjespridar-blogg, och dels för att jag faktiskt är frisk från min ätstörning nu. Den är borta. Jag skulle vara den som tog mig igenom, och kom ut glad på andra sidan.

Jag har snart spenderat en månad här inne, och det känns så himla ovärt att låtsas. Det funkar ju inte ens. Jag höjer mättnaden lite extra på bilderna för att de riktigt ska poppa och jag försöker visa stort självförtroende och självsäkerhet, men redan nu smyger det sig in i texterna. Jag är fri från min ätstörning, och för det evigt tacksam. Jag skrattar och är social när jag behöver, men det är inte helt okej.

Jag har tänkt att jag inte skulle skriva detta inlägget, och det jag faktiskt har skrivit, har suddats ut. Jag har tänkt att det finns andra som kan ta det här. Det finns andra som gör det bättre och det finns dom som har det värre.
Idag tänkte jag igen, och ingenting har någonsin handlat om att jag ska ha det värst eller vara bäst på att formulera mig kring problemen. Ingenting har gått ut på att vara någon tävling och jag har aldrig tänkt skriva om ämnet för att få blomsterbud och krya på dig- kort.

För ett par veckor sedan fick jag åter igen konstaterat en depression, och det trots att jag faktiskt mår förhållandevis bra. I jämförelse med för några år sedan, är mitt mående perfekt, men det handlar inte om att jämföra sig.

Vad det egentligen handlar om är att mina problem är svåra för mig, oavsett hur dina problem ser ut. Och dina problem blir inte mindre för dig, för att någon annan har det värre. Det kommer alltid finnas folk som har det värre, och det kan inte hindra dig eller mig från att själva må bra. Vi är värda att må bra oavsett hur små eller stora våra problem är i förhållande till andras.

Kan jag göra något för att hjälpa någon annan, då vill jag göra det även om det betyder att rucka på min påhittade happy- clappyfasad.

Jag vill fortfarande att bloggen ska vara upplyftande att läsa och jag vill inspirera till fina pyssel att hämta glädje ur, men, kan vi inte börja prata lite om psykisk ohälsa också?

9

Emilia Westerstrom

12 Comments

  1. Svara

    Finurliga fröken

    23 november, 2016

    De är så viktigt att prata om psykisk ohälsa tycjer jag. Det är så mycket fasad och hyschande om mående överallt. Tänk om alla bara kunde tala om att ibland orkar jag inte, ibland gråter jag i bilen på väg till jobbet, ibland sover jag en hel dag osv. Inte för att nån ska tycka synd om en eller tävla om vem som mår sämst utan för att visa att man är människa. Det tävlas ju ständigt på nätet om hur duktig man är, hur smal man är och hur fint man har de hemma. Dom som mår riktigt dåligt tror jag skulle må bättre och dom ”snygga, smala och lyckade” också skulle dela med sig av lite skit. Man behöver inte vara glad jämt för livet är inte bara glädje. Själv är jag sjukpensionär pga min psykiska ohälsa. Kram

    • Svara

      Emilia Westerstrom

      23 november, 2016

      Jag håller med om vad du säger, absolut! Speciellt på sociala medier där vi själva kan välja att romantisera våra liv. Ingen är perfekt, och ingen är mer värd än någon annan. Kram på dig!

  2. Svara

    emmaecarlsson

    23 november, 2016

    Så bra skrivet, verkligen. Känner exakt samma. Vill ofta bara presentera den sida av mig som är glad, positiv, varm och inspirerande. Men ibland så behöver man uttrycka exakt vad man egentligen känner. Föredrar alltid bloggar som presenterar en helhet. Visst kan man niche:a in sig och skriva om sina intressen, men tror att man som läsare föredrar att även läsa om personliga strider. Ser fram emot att fortsätta läsa din blogg! Ta hand om dig <3

  3. Svara

    Malin Lindvall

    23 november, 2016

    Tack Emilia för att du delar med dig. Jag tycker att du gör helt rätt i att ta upp det om det är så du känner,… för när ska vi sluta vara så duktiga och försöka utstråla hur bra vi mår hela tiden (trotts att vårt inte känns tungt och skriker)… vi ska inte måla på en fasad och låtsas vara glada om vi inte är det. Jag tar gärna del av din psykiska ohälsa, i kombination med alla dina fina och underbara pysseltips och ideer ? Visst är det väl tom. Så att jag tycker att det är en bra kombination, för när man pysslar och är kreativ skjuter man undan det jobbigt för en stund och får lite annat att koncentrera sig på! ??Toppen ju!
    Jag talar av egen erfarenhet då jag fick min första depression när jag var 19 år och i dag är jag 35 och har pendlat i det här mellanläget alla dessa åren. Aldrig blivit helt frisk. Haft kortare perioder då det känts riktigt bra för att sedan djupdyka igen! Många gånger har jag varit så jäkla trött på det och bara velat ge upp! För ca. Ett år sedan började jag hos en psykolog som talade om för mig att jag led av utmattningsdepression pga. Alla depressioner som avlöst varandra utan att jag fått någon riktig hjälp… ja, tro F.. det! Jag fick med en del verktyg på vägen, men hamnar fortfarande i mina svackor! Men ett av mina verktyg som jag delar med mig av i dag….: VÄGRA bli bärare av någon annans problem, de kan aldrig lägga över det på dig! – Säg nej till energitjuvar!
    Och…lyssna på dig själv och din kropp!

    Kram kram/ Malin

    • Svara

      Emilia Westerstrom

      23 november, 2016

      Visst funkar handarbete bra som terapi, efter ett år av 16 hos psykolog tycker jag du ska vara stolt över dina framsteg! Absolut, det är ett bra tips att inte låta sig tyngas ner av andra. Jag är inte troende men finner mycket styrka i sinnesrobönen; ”ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.” Andras problem är inte något du kan fixa! Heja dig!

  4. Svara

    Hannah

    25 november, 2016

    åh så bra och klokt. det finaste med att dela med sig av ens erfarenheter såhär är ju att människor känner sig mindre ensamma. jag har en liknande historia som du, och just i dag när allt ömmar, känner jag mig mindre ensam när jag läser dina ord. så fint ändå <3

    sv: ja nicecream är väl ett ganska fånigt ord egentligen. det betyder mest att en gör en glass på frukt och ev växtbaserad yoghurt eller mjölk. oftast brukar jag skriva smoothie-cream men den här gången slarvade jag med ett nicecream – en "snällare" glass. gott är det hur som haver! 🙂

    • Svara

      Emilia Westerstrom

      27 november, 2016

      Så skönt att det går att ”hjälpa” lite grann! Du är aldrig ensam!

  5. Svara

    lindbergellen

    26 november, 2016

    Ens eget värsta är, och kommer alltid vara, ens eget värsta och det måste få vara okej så. Att någon kan må dåligt över *det där* medan någon annan älskar det, vi kan helt enkelt inte jämföra smärta och psykisk ohälsa. Så jag ser jättegärna att vi pratar mer om det. Jag tror det är så himla viktigt.

    För lite över tre månader sen blev jag sjukskriven för utmattningssyndrom och ångest, min psykolog konstaterade kort efter det även att jag har en depression och panikångest. Det är den första diagnosen jag får med psykisk ohälsa i botten. Så det här är så skört för mig, så nytt. Men samtidigt: så himla viktigt att prata om!

    • Svara

      Emilia Westerstrom

      27 november, 2016

      Bra sagt, absolut!! Hoppas du mår lite bättre!

Kommentera

RELATED POSTS