Emilia Westerstrom

I veckan som gått publicerade Sandra ett inlägg med små fragment som dyker upp i hennes hjärna, efter att ha hört Alex och Sigge prata om ämnet i sin podcast. Igår såg jag Annas inlägg med tolv små delar ur hennes liv, och idag delar jag med mig av korta, tydliga minnen som då och då poppar upp hos mig. Så här:

∗ Vi går i femman eller sexan och det är lunch klockan elva trettio. Ni sitter mitt emot mig och äter bara knäckebröd. Jag har potatisbullar och lingonsylt på min tallrik men lägger en servett ovanpå. Ni är mindre än jag och jag vill bli mindre än er och dagen efter tar jag ingen tallrik i matsalen. Bara knäckebröd som ni.

∗ Ni står i hallen och bråkar och jag tycker synd om dig. Jag gömmer mig i soffan och ingen vet att jag är där förrän jag skriker rakt ut med gråtsprucken röst. Det räcker skriker jag och smäller i dörren på vägen ut.

∗ Det är julhandel och vi går in i mammas favoritbutik. De bjuder på saffransbiscotti i små bitar och jag tar flera stycken. De ligger länge i min hand och jag låtsas att jag tuggar. Mamma älskar dem. Hon hämtar fler. Hon frågar mig om jag tyckte om dem och jag tycker om dem svarar jag men min hand är fortfarande full och när vi går ut igen kastar jag dem en efter en på marken och jag har fortfarande inte smakat.

∗ Jag går upp på rummet och gråter en julafton. Vi har precis delat ut julklappar och pappas var sämst. Han får alltid sämst och jag gråter för att han är är värd de bästa.

∗ Vi skriver en lista säger du. Vi kan betygsätta honom. Se om han duger till nåt. Och så skriver du ner alla egenskaper du kan komma på och skriver noll som poäng.

∗ Jag går på förskolan och ett av barnen har självlysande pärlor med sig. De är rosa, lila och ljust gröna och hon delar ut dem till alla flickor utom mig. Jag stjäl en lila måne och lägger i strumpan när hon inte ser. Sen välter jag ut skålen med hennes pärlor i och i en evighet letar alla barnen efter den enda pärlan hon inte hittar. Flera år senare ligger den fortfarande kvar i en blå gammal glassförpackning på mitt rum och jag använder den aldrig i något halsband.

∗ År tvåtusenåtta åker vi skidor och jag har för lite kraft för att staka mig fram i snön och min kroppstemperatur är nere på trettiofem. Hanna är längst fram och bakom byter pappa och jag vantar. Han värmer upp mina och sen byter vi igen. Om och om igen hela vägen till Sälfjället.


Tyckte du om inlägget? Lämna en kommentar eller tryck på hjärtat här nedanför. Tack!

14

Emilia Westerstrom

5 Comments

  1. Svara

    ISA

    4 december, 2016

    åh minnen. Vissa gör så ont, andra ger så mycket lycka. första gör mig så ledsen </3

  2. Svara

    Finurliga fröken

    4 december, 2016

    Vilket fint inlägg. Men så sorgligt. Gav mig en klump i magen och tårar i ögonen. Kram

  3. Svara

    sandra

    5 december, 2016

    <33 Så vackert och hjärtskärande, Emilia.

    Fattar om du inte vill skriva mer om din familj men blev så nyfiken på din senaste kommentar hos mig om din lillasyster. Kan namnet på alla syskon sen du bloggade sist (hehe stalker) men undrar om du fått fler än lilla tjejen sen dess? 🙂

    • Svara

      Emilia Westerstrom

      5 december, 2016

      Tack för inspon! <3 Vi är sex syskon nu! Jag tror att alla utom minsta synts på gamla bloggen. Minsta lillasyster vill dock inte synas på internet av olika anledningar 🙂

  4. Svara

    Wilda

    5 december, 2016

    Så mycket som verkligen KÄNNS här. <3

Kommentera

RELATED POSTS

%d bloggare gillar detta: