Gårdagen slog mig rakt i ansiktet. Hårt. Jag vet inte vad det var, om det var kontrasten mellan den totala lyckan i Åre och den inte alltid så varierade vardagen här hemma. Om det var känslan av att lämna kvar glädjen nedgrävd i snö högt upp i fjällen och kanske aldrig mer hitta den i ett slaskigt Skåne. Jag vet inte. Men hårt kändes det och snabbt slog det.

Jag vaknade i tid på morgonen. Satte igång kaffe och gjorde smörgåsar med inlagd rödlök på och när kaffet var upphällt och mackorna påbörjade droppade tårarna en efter en ner i koppen framför mig och det gick inte att hejda.
På eftermiddagen fick jag frågan vad som gör mig riktigt glad. Om jag kunde tänka på ett sådant tillfälle, där jag varit riktigt, riktigt glad. Och så brast det igen och det rann och rann och inte förrän två timmar senare slutade tårarna falla.

Så konstigt egentligen, att glädje kan komma olägligt sa mamma men den kom inte alls olägligt. Inte på något vis.

Foto: Helena Gunnare / Ohdarling.org

I morse vaknade jag inte alls den tid jag planerat. Två gånger somnade jag om och vid morgonpromenaden med Selma märkte jag att min cykel blivit stulen under natten. Det var inte ens ett år sedan jag fick den i födelsedagspresent av Simon men inatt hade någon annan gjort den till sin. Tagit den, bara sådär. Kaffet svalnade och fylldes på om och om igen medan jag ringde till polisen. Under samtalet med försäkringsbolaget hälldes den sista kalla koppen kaffe ut och mjölken var slut sen länge.

I skrivhäftet jag antecknat i under helgen skrev jag upp adresser och referensnummer och sifferkombinationen till min polisanmälan och på motsatta bladet hade jag några dagar tidigare skrivit jag kan vara glad. Att jag vet hur man gör.

Under fyra dagar och tre nätter på konferens om bloggande handlade min viktigaste anteckning inte alls om sociala medier, sökmotorsoptimering eller inläggsstrategier utan om mig själv. Jag har känt glädje förr, det är inte det. Varje dag känner jag glädje, det är inte det, men under fyra dagar och tre nätter blev jag påmind om hur livet också kan se ut. Jag kände mig omtyckt, likvärdig, duktig. Jag var inte nervös. Kände ingen oro. Jag funderade aldrig över om personerna jag umgicks med väntade på mig i lobbyn för att de var tvungna, jag förstod att de faktiskt ville. Och det var så himla härligt att känna så och att veta att jag kan känna så. Det är möjligt och det ligger inte långt ifrån. Jag snuddar vid det nu. Jag vet hur man gör.


Tyckte du om inlägget? Lämna gärna en kommentar eller tryck på hjärtat här nedanför! Tack! 

13

Emilia Westerstrom

25 Comments

  1. Svara

    Dryden

    18 januari, 2017

    Jag har också varit upplevelsebakfull den här veckan och helt tom på energi, samtidigt som jag varit helt fylld med ”rätt” energi. Många insikter under de där tre dagarna och givetvis massor av nya bekantskaper. Det är fint när så många med samma intressen samlas och bara… är. För det var i alla fall så jag kände. Att folk var sig själva och bidrog till en jädra fin atmosfär. Själv har jag inte lyckats få ut mer än ett halvt inlägg om det, måste nog samla mig några dagar till.

    • Svara

      Emilia Westerstrom

      19 januari, 2017

      Ja upplevelsebakfull beskriver nog det hela ganska bra! Det var himla fint att träffa så många nya, även om du och jag kanske inte hann med så många ordbyten, haha! Samla dig hur länge du vill, det känns på nåt vis viktigt att inte bara gå rakt in i vardagen igen utan att försöka vila lite i allt det nya..

  2. Svara

    pernillabredolt

    19 januari, 2017

    Åre helgen alltså. Magisk. Den kommer man leva på ett tag!

  3. Svara

    raniamaria

    19 januari, 2017

    Åh men vilket fint och starkt inlägg Emilia <3 Vi hann inte prata jättemycket men jag tyckte du verkade oerhört härlig och sprudlande. Hoppas du ger dig själv möjligheten att hamna i fler situationer där du känner dig riktigt glad ofta 🙂 Och trist med cykel, så himla tråkigt – hoppas det ordnar sig!

    • Svara

      Emilia Westerstrom

      19 januari, 2017

      Du verkar vara den smartaste personen! Jag har aldrig tänkt på det så tidigare, att ge mig själv möjligheten till lycka, men det är verkligen precis så ”enkelt”! Tack <3

  4. Svara

    Lisa / livet från den ljusa sidan

    19 januari, 2017

    Så fint inlägg. Känslor, alltså. De kan berätta mycket för en.

    Hoppas cykeln hittar tillbaka!

  5. Svara

    Katta Bucketlife

    19 januari, 2017

    Åh, jag tänker och känner så mycket när jag läser det här. Minns för några år sedan när jag på allvar trodde att jag aldrig skulle bli glad igen. Och liksom accepterade att det nog är så, kanske för att man är äldre eller för att ”jag är sån”. Och den där osäkerheten om vad andra egeeeentligen tycker. En välbekant följeslagare.

    Jag håller verkligen med Rania i allt! Och det här med att identifiera när och i vilka sammanhang det känns bra och börja plocka in de pusselbitarna mer, det är fasen skitviktigt! Jag håller på för fullt och hittills har det tagit mig från stressigt byråjobb i Sthlm till frilansare med flyttplaner till fjällen och mer kontakter med likasinnade själar 🙂

    • Svara

      Emilia Westerstrom

      19 januari, 2017

      Det är nog något med oss kreativa själar och den här osäkerheten. Vi är känsligare tror jag. Tur då också att kreativiteten drar fram lösningar på problemen! Jag ska jobba så hårt jag kan för vad du och Rania säger här, det låter så självklart! Verkligen grymt av dig att lyckas identifiera och lösa dina tråkiga pusselbitar, heja!!! Själv ska jag sätta mig ner och skriva upp vad jag verkligen vill ha mer av <3

  6. Svara

    Sofia Brolin // Hildas.se

    19 januari, 2017

    Så fint du beskrivit det Emilia! Kontrasten blev såklart stor mellan våra otroliga dagar och när man kom hem. Jag är så glad att du kunde känna de känslorna. I mina ögon framstår du bara som en så otroligt härlig tjej med massor av livserfarenhet. Jag är glad över att jag fick träffa dig! <3

    • Svara

      Emilia Westerstrom

      19 januari, 2017

      Men Sofia! Vilken fin kommentar!! Nästan så att det sätter igång igen här borta, haha! Är väldigt glad att jag fick träffa dig också, hoppas det inte var sista gången 🙂

  7. Svara

    Beatrice

    19 januari, 2017

    Det är en sån konstig känsla det där… Men jag ser verkligen fram emot att träffas imorgon!! Ska bli så spännande och kul!

    • Svara

      Emilia Westerstrom

      19 januari, 2017

      Ja! Längtar!!

  8. Svara

    Emmi - explorista.se

    19 januari, 2017

    Ja, den här helgen har verkligen satt igång tankar, så stor kontrast att komma hem. Men det var grymt kul att ses och få hänga med dig!

    • Svara

      Emilia Westerstrom

      19 januari, 2017

      Detsamma Emmi! Tack för allt sällskap! Det blir ett stort projekt att förvara och använda alla nya kunskaper och känslor 🙂

  9. Svara

    Mikaela

    19 januari, 2017

    Känner igen känslorna. Jag kan vara glad också, även om jag inte heller känner det just nu. Så himla tråkigt med cykeln 🙁 Kram <3

  10. Svara

    traningsgladje

    20 januari, 2017

    jag tyckte så himla mycket om att träffa dig emilia!

  11. Svara

    Anna Munkhammar

    21 januari, 2017

    Å vad skönt att så många kännt samma. Känner så igen mig i din beskrivning. Upplevelsebakfull som Daniel skrev. Det var så mycket kul och vi är väl inte direkt bortskämda med astt tröffa aandra med samma intresse.

    • Svara

      Emilia Westerstrom

      22 januari, 2017

      Usch ja! Det finns tydligen en baksida av allt, tur att framsidan var så fin att den väger upp 100%

  12. Svara

    Mia Bergvall

    22 januari, 2017

    Vad fint skrivet, kände igen mig i så mycket! Har också en tendens att befinna mig i sammanhang där jag funderar på om folk verkligen vill vara med mig och inte ”bara är snälla”. Men i vissa sammanhang försvinner den känslan och då vet man att man hittat rätt!
    Hoppas du kan försöka umgås mer med såna härliga människor!

  13. Svara

    Wilda

    22 januari, 2017

    Åh, din ärlighet går rakt in Emilia. Jag känner igen mig otroligt mycket och det känns så värdefullt att ha hittat dig i bloggvärlden. Jag kände samma känsla när jag var på BBCON förra året. Med alla fina bloggare. För första gången var jag med, en i gänget. Så glad att du åkte.
    Fyfan för den som snodde din cykel. Jag var med om samma för något år sen. Cykeln är så mycket frihet för mig, min möjlighet att ta mig iväg. Fattar om det gör så jävla ont. Hoppas att den kommer tillbaka eller att du har möjlighet att få en ny. Kram!

  14. Svara

    Äntligen Vilse

    22 januari, 2017

    Vackert. Men alltså, jädra cykelrånare då!

Kommentera

RELATED POSTS