Emilia Westerstrom

Recension – Allt som blir kvar, Sandra Beijer.

7 februari, 2017 2 Comments

För ett tag sen läste jag ut Sandra Beijers andra bok, allt som blir kvar. Ni vet redan att jag fick den i julklapp av min fina storasyster och att jag lovat att recensera den efteråt. Har ni läst den?

Jag älskade Sandras första bok Det handlar om dig och jag minns att jag läste ut den på en helg. Lutad mot väggen på en solig balkong i pauserna på mitt dåvarande jobb som personlig assistent. Det handlar om dig var precis vad jag hade velat att den vore, en längre version av Sandras fantastiska, sårbara blogginlägg om kärlek, en liten del kärlekstillflykt och en liten del ungdomsångest i en bok med rosa omslag.

Jag vill verkligen säga att jag älskade Allt som blir kvar. Mitt ex har en kladdig hälsning från författaren, med mitt namn och ett hjärta på första blanka sidan, skriven med blått bläck precis som rubriken på framsidan men till skillnad från debutromanen håller bok nummer två mig inte lika intresserad. Jag får tidvis kämpa mig lite igenom trots att både språket och handlingen är enkel.

Allt som blir kvar handlar om Matilda. Om kärlek som tar slut och ett juli som börjar alldeles svart. Om ett juli som måste bli bättre. Som måste få Matilda att glömma kärleken som inte längre finns kvar. När Matilda blir lämnad ensam lovar hennes vän Miron att ta hand om henne och på en skrynklig servett skriver de ner allt de ska göra under månaden juli, för att ledsnaden ska släppa. De kan göra allt, vad hon vill, utom att gå tillbaka.

Jag tycker om idén. Jag tycker om det dimmiga i att bara flyta omkring, en hel månad var som helst. Som ett sommarlov när måndag och lördag var samma dag och morgon var kväll och tvärt om och jag berörs av vänskapsrelationen mellan Miron och Matilda. Den känns självklar fastän den är allt jag inte har, och kanske heller inte hade velat ha. Men. Karaktärerna är inget nytt, bilderna som målas upp för mig är bilderna av några av Sandras egna, riktiga vänner som jag sett på foto och för mig finns det inte mycket att relatera till. Jag vet inte vilken av Stockholms gator som är vilken, vilken tunnelbana som går var och jag får inte upp någon bild av platserna som ofta bara beskrivs just så, som en gata eller hållplats.

Jag tycker inte att boken är dålig. Inte alls. Sandras språk är som vanligt fantastiskt – bland kort och koncist, och ibland poetiskt och fullkomligt luddigt. Kanske är det bara gatunamnen som förvirrar det för mig men mer troligt är det drogerna som får mig att se på Allt som blir kvar annorlunda än Det handlar om dig.

Jag hatar och hatar så att händerna dras ihop och käkarna spänns när första pillret läggs på Matildas tunga

För, jag hatar droger. Inte så där som andra folk kan säga att de gör. Jag hatar till den grad att det gör ont i min kropp vid blotta tanken. Jag har ett märkligt förhållningssätt där jag inte skulle kunna bry mig mindre om vissa eller mer om andra om de skulle få för sig att börja, men det är en annan historia som inte hör hit. Jag hatar och hatar så att händerna dras ihop och käkarna spänns när första pillret läggs på Matildas tunga under en fest någonstans mitt i natten. Kanske för att jag inte vill veta av det ens i skriven form, kanske för att jag inte vill se Sandra som erfaren inom området. Jag vet inte varför men när tänderna grävs in i varandra och magen börjar snurra sätts även tonen för den här recensionen. Och det är synd. För mellan kanske tre rader om piller och pulver är min känsla något helt annat.

allt som blir kvar recension

Mot slutet av boken fastnar jag helt och läser snabbt snabbt precis som den där sommaren lutad mot balkongväggen. Det är inte många sidor och hur oväntat och kanske till och med orealistiskt slutet faktiskt är, är den sista resan dit den bästa delen av boken. Det är spännande och lite högre tempo och jag vill hoppa över meningar och sidor för att få veta snabbare.

Allt som blir kvar är tyvärr ingen bok jag kommer läsa igen. Heller ingen jag kommer tjata på mina vänner om, men när Sandra Beijer skriver är jag alltid glad att jag läser, för skriva, det kan hon.

Betyg: ♥♥


Tyckte du om inlägget? Lämna gärna en kommentar eller tryck på hjärtat här nedanför! Tack!

6

Emilia Westerstrom

2 Comments

  1. Svara

    Linnéa Elisabeth

    7 februari, 2017

    Min uppfattning av den här boken är exakt likadan som din! Språket är såklart lysande, men bitarna om droger förstör den totalt för mig. Känner såå igen mig i det du skriver för att läsa om sånt får det att knyta sig i totalt i magen på mig. Nä. Även jag älskade hennes första bok och jag gillar Sandra, men ”allt som blev kvar” var faktiskt inte alls någon hit om du frågar mig. Inte ens omslaget tilltalar mig om jag ska vara ärlig… Jag hoppas dock att det blir många fler böcker utav Sandra Beijer för hon är ju helt magisk med ord!!

  2. Svara

    Jenn - forever abroad

    8 februari, 2017

    Vad intressant recension! Jag läser boken (eller lyssnar) just nu och tror det var vid första tillfället där gräs nämndes som jag reagerade lite, om jag minns rätt? Har inte nått avsnittet med piller ännu. Tänker att det känns onödigt. Men samtidigt är nog tanken att avspegla verkligheten som den är. Jag lyssnade på Sandra Beijer här i Helsingfors förra veckan och hon sa att tanken med böckerna är att vara motsatsen till tillrättavisande och hon sa faktiskt att det är lite mer en idé om att ”ingen ska lära sig nåt” – för att så många ungdomsböcker handlar just om att lära sig saker.

    Sen kan det diskuteras om det här med att romantisera alkohol/droger/rökning, något som jag vet Sandra fått frågor om innan och som jag absolut inte vill lägga på hennes ansvar – men ändå kan jag inte låta bli att se problematik i att just romantisera dessa gifter.

Kommentera

RELATED POSTS