8 Mars – om Internationella Kvinnodagen och bilder på mina systrar.

8 mars, 2017 7 Comments

Jag tror inte att ni har missat det. Jag tror inte att det går att komma undan diskussionerna kring dagens datum, den åttonde mars, Den Internationella Kvinnodagen.

På flera bloggar skrivs idag långa invecklade inlägg om feminism. Det hyllas och det hatas. I medlemsgruppen för Influencers of Sweden slås tangentborden varma och en lång, hjärtevärmande tråd med tacksamhet mot bloggsysterskapet har under förmiddagen växt fram. Kvinnor tackar varandra för peppande kommentarer, för utbyten av kunskaper och för det fina i att vi ser oss som kollegor och medarbetare snarare än rivaler.

Jag tänkte inte skriva något om huruvida jag tycker att det är rätt eller fel att gratulera oss kvinnor till dagen. Ingenting om könsidentiteter, sexuella läggningar och inte alla män.
Det finns så himla många sätt att ta sig an ämnet på, och alla är bra. Alla är rätt, speciellt idag. Vi kan hylla eller hata. Visa tacksamhet eller slå upp i kamp. Det är viktigt oavsett.

Min äldsta syster Hanna. Som alltid bryr sig om mig. Som skyddar mig och hatar de andra. Som kämpar med en kvinnosjukdom det forskas för lite i.

Jag tänkte heller inte skriva något om lönegap eller genus, inget om procentsatser eller inte alla män. Men något vill jag skriva. Om osäkerheten, orättvisorna och obehaget vi tjejer utsätts för.
För, oavsett hur långt vi kommer, är det alltid långt kvar. Det handlar inte bara om våldtäkter, tafsande och sexuella trakasserier. Det handlar inte bara om våld och förtryck. Inte bara företeelser som har ett namn i lagboken utan om dagliga incidenter som samlas till klumpar i magen och oro i hjärtat och hur vi än vill använda oss av den internationella kvinnodagen måste det någon gång vara nog.

Förra året sammanfattade jag det såhär:

”För några år sedan blev jag upptryckt mot väggen i stryptag av en man i baseballjacka och missfärgade tänder med avslagna kanter. Han kittlade mig i nacken och pussade på min kind och blev förbannad om vartannat. Många såg, men ingen gjorde någonting.
Han fingrade i mitt hår, greppade hårt tag om min handled och han följde efter mig på tåget och flåsade mig i ryggen på sätet bakom mig tills kontrollanterna till slut kunde kasta av honom.
Jag hade inget namn eller något att gå på och jag mådde illa i dagar men det fanns inget att göra åt det.

Jag kände mig både korkad och äcklad och jag litade på någon jag inte borde men det var inte mitt fel.

I våras, på valborgsmässoafton låg jag och sov en stund mitt på dagen och väcktes av ett samtal från en man som sa sig vara från Rfsu. Han ville ställa några frågor om preventivmedel, jag skulle få ett presentkort som tack och jag var nyvaken och trött och reflekterade inte över att det var lördag och valborg utan gav ut min mejladress och gick med på att svara lite snabbt.
Mannen i andra änden pratade litegrann och snabbt eskalerade frågorna till högst opassande, fruktansvärt sexuella sådana och jag kunde inte riktigt förstå vad som hänt förrän jag lagt på i protest och ringt mamma med gråten i halsen.
Jag kände mig både korkad och äcklad och jag litade på någon jag inte borde men det var inte mitt fel.
Det hade hänt henne också, sa mamma men det fanns inget att göra åt det.

Lykke. Som är åtta år och lyckligt ovetande men som snart, inom något år, ska uppleva sin första förminskande kommentar på stan.

I lördags gick en man fram till mig för att prata om min hund och jag svarade. Jag skulle hinna med ett tåg och behövde gå till perrongen och han följde efter för att fråga om mitt nummer. Jag ville inte ge bort det och han frågade igen. Var jag bor. Var jag jobbar. Om vi kan ses nån dag. Om jag vill träffa honom igen. Jag svarade nej och nej och nej igen och någon dag senare gick vi förbi varandra igen. Han vände om och följde efter. Jag sa att jag inte hade lust att prata men han fortsatte följa efter tills jag fick skydd hos Simon en bit in mot stan.

Dagar senare såg jag honom följa efter en annan tjej i min ålder. Hennes blick var arg och rakt fram och han gick ett steg bakom, nära, nära, alldeles för nära och förstod inte hennes kroppsspråk. Hon ville inte heller men hon mötte upp en vän och han gav upp tills han såg mig och han föjde efter mig in på Ica. Frågade om mitt nummer igen. Om vi skulle ses nån stans.
Jag tog omvägar hem och jag ringde polisen men det finns inget att göra åt det.”

Min minsta syster för snart tre år sedan. Att veta vad mina systrar kommer utsättas för, och redan utsätts för, känns så tungt. Mina fina systrar.

Jag är inte speciellt insatt i jämställdhetspolitiken och jag är inte aktiv i någon rörelse. Men, att vi, som en del av vår vardag ska bli utsatta för förnedrande visslingar och jamanden ,att vi, som en del i vår vardag har vi blivit vana vid killas kön tryckta mot oss på dansgolvet. Att män får bete sig hur de vill men att våra kläder är problemet, att skolflickor blir våldtagna och får själva ta straffet. Att Trump är president. Att vi potentiellt kommer vara tvungna att föda utlämnade, rädda och osäkra i baksätet på en skitig bil och leva resterande tid av våra liv förlossningsskadade är för mycket. Det är en del av vår vardag och det är ingen överdrift. Vi har blivit duktiga på att ta hand om varandra, ha koll på varandra, följa varandra hem och skydda varandra men den här dagen kommer alltid behövas, oavsett hur vi väljer att använda den.

Hyllningar och viktiga frågor gällande kvinnor:

Clara/Bossbloggen – En hyllning till alla bossbrudar

 Tyckte du om inlägget? Lämna gärna en kommentar eller tryck på hjärtat här nedanför! Tack!

7 Comments

  1. Svara

    Clara, Bossbloggen

    8 mars, 2017

    Så fint inlägg Emilia, du är grym!!! <3

  2. Svara

    hanna

    8 mars, 2017

    Jag älskar dig för alltid och alltid min alldeles egna lillasyster! Aldrig ska man sluta kämpa och tro på att framtiden kommer att bli bättre! <3

  3. Svara

    Moa

    8 mars, 2017

    Du skriver så bra! <3

  4. Svara

    ouratilio

    10 mars, 2017

    Viktigt och fint inlägg, Emilia <3

  5. Svara

    Wilda

    10 mars, 2017

    Så jäkla bra skrivet Emilia. Med den där nerven som bara du har. TACK! Känslorna är så många men allra mest blir jag så hutlöst arg på hur världen kan se ut så här. Sluta aldrig!

  6. Svara

    Ellen Lindberg

    10 mars, 2017

    <3

Kommentera

RELATED POSTS

%d bloggare gillar detta: