Emilia Westerstrom

Recension: Stanna – Flora Wiström

16 april, 2017 6 Comments

”Hur var den?” frågade Simon när jag vänt sista bladet på Flora Wiströms Stanna. ”Jag vet inte”, svarade jag, och det är lite så jag känt boken igenom. Jag vet inte om det tar så lång tid för mig att läsa ut boken pågrund av innehållet, eller om det bara grundar sig i lathet. Jag vet inte om kärleksrelationerna känns för krystade. Jag vet inte om jag tycker om de stereotypiska halvbohemiska vänsterungdomarna och när sista bladet vänds vet jag inte vilken känsla jag har i kroppen. Har jag någon känsla i kroppen över huvud taget? Känner jag någonting inför Stanna? Jag vet inte riktigt.

Stanna är bloggaren Flora Wiströms debutroman. En ungdomsroman om kärlek, sorg och vänskap. Berättelsen handlar om Ester som jobbar i ett bokantikvariat, alltid för länge, för ofta och på för många helger. Hon bor med sin vän Hanin, har en lillebror som heter Nick och en trogen kund i bokantikvariatet vid namn Lotta.

Esters liv förändras när en fumlig pojke med färgfläckiga händer kommer in i butiken och får hennes hjärta att slå dubbla slag. Pojken, Eli, blir grunden till Esters allra vackraste, men också allra svåraste år.

Omslaget? Full pott! Titeln? Hm.

Att kärleken i Stanna inte går att nämna i samma mening som orden överraskande eller oförutsägbar är inte mer än ett faktum men det finns någonting i berättelsen som blandar upp. Något som tillför en annan vinkel på den klassiska ungdomsromantiksromanen – Esters relation till Hanin. Banden mellan Ester och Hanin är definitionen av systerskap, de är ett, de är vad man har vänner till och feminismens fantastiska styrka. De är äkta och nära och mellan mjuk hud och pojkiga axlar, ölhångel och dimmiga blickar finns dem, med oroliga föräldrarelationer, vilsna framtidsplaner och rop på stöttning när de själv tappat fotfästet.

Lillebror Nick berör jämt och på sidan 262 gråter jag, ensam under täcket en tisdagseftermiddag.

Stanna har många sidospår, många personer att lära känna, men den enda karaktär som egentligen berör mig är Nick. Lillebror Nick berör jämt och på sidan 262 gråter jag, ensam under täcket en tisdagseftermiddag. Jag vill ha en egen bok om Nick. Jag vill träffa honom, krama honom. I övrigt är karaktärerna Flora. Som en trogen bloggläsare sedan tvåtusenåtta pusslar jag ihop varje karaktär i boken med någon i bloggen. En är Frida, en är Felix och det är inte nödvändigtvis en dålig sak, men ett hinder för att låta boken vara sin egen, och ett hinder för mitt intresse för den att växa.

Flora Wiströms Stanna hittar du på till exempel Adlibris

Att Flora vet sitt språk och kan sitt skrivande råder det inga tvivel om. Jag kan fortfarande se hemmafesterna, nittiosängarna och tekopparna i bokantikvariatet framför mig. Jag kan deras garderober och sätt att prata och inte en enda gång under läsningen valde jag att hoppa över stycken och rader så som jag vanligtvis har en tendens att göra, när jag redan vet vad som ska komma.

Skulle jag läst Stanna för fem år sedan skulle recensionen säkert låtit annorlunda. Jag hade troligen rynkat ögonbrynen i ilska och sorg samtidigt som det pirrat i kroppen av nyfikenhet och kyssar bland blåbärsris men när jag nu slår ihop pärmarna vet jag inte vad jag känner. Var boken bra? Eller inte alls?

Betyg: ♥♥♥


Tyckte du om inlägget? Lämna gärna en kommentar eller tryck på hjärtat här nedanför! Tack! 

5

Emilia Westerstrom

6 Comments

  1. Svara

    Wilda

    17 april, 2017

    Spännande att läsa dina tankar! Jag tänkte lyssna på den snart och det ska bli intressant att se vad jag känner 😀

    • Svara

      Emilia Westerstrom

      17 april, 2017

      Wii gör det! Vill veta vad du tyckte!!

  2. Svara

    Ellen Lindberg

    17 april, 2017

    Åh, intressanta tankar! Jag har precis börjat läsa den och kan inte riktigt uttala mig om vad jag tycker än, men ser hur eller hur fram emot att sitta med den i veckan. Floras sätt att skriva är så tilltalande, samma sak med det magnifika bokomslaget.

    • Svara

      Emilia Westerstrom

      17 april, 2017

      Ja så spännande! Berätta gärna vad du tyckte sen! Så intressant hur olika uppfattning man kan ha ibland!

  3. Svara

    Beatrice

    17 april, 2017

    Jag läste den förra helgen (!, tiden går så fort just nu), och det tog mig kanske… 5 timmar? Jag sträckläste från att jag började till att den tog slut tror jag. Kanske har jag en sorts koppling till Stockholm som underlättar, eller så är det för att jag bara älskar ungdomslitteratur eller nåt, för jag tyckte den var riktigt bra.
    Dock, precis som du, så saknar jag mer av Nick. Mer av hela familje-grejen liksom. Som att den kunde varit mer utbroderad på den sidan och beskrivit mindre av hela ungdomslivet, som jag är måttligt intresserad av själv, hehe.
    Men tack för en fin recension <3

    • Svara

      Emilia Westerstrom

      17 april, 2017

      Jag tyckte inte att det var för mycket Stockholm alls, speciellt inte efter att ha läst beijers haha! Sjukt att du sträckläste den😅🤗

Kommentera

RELATED POSTS

%d bloggare gillar detta: