Om min del i MEG17

3 oktober, 2017 4 Comments

Nu är det faktiskt snart en vecka sedan jag satte mig på tåget upp mot Göteborg och Mediedagarna och jag tänkte dela med mig lite av mina tankar kring det hela.
Det började med ett facebookinlägg. En paneldeltagare hade fått förhinder och en ny behövde tillsättas. Jag blev pingad och ropade ”JA!” direkt, bara sådär. Utan att riktigt tänka. Samma kväll hade jag ett hotellrum och ett talarpass väntandes och bara dagar senare åkte jag till Göteborg.

Jag har alltid haft svårt att prata inför en grupp. Aldrig i en grupp, då är jag gärna clownen, högljudd och all over the place, men när det kommer till business och prestationer, då försvinner marken under mina fötter. Det har alltid varit så, men kanske lite extra, mer och mer ju mer medveten jag blivit om mig själv och hur omvärlden ser mig.

När jag höll min workshop i somras övade jag till förbannelse på vad jag skulle säga. Min uppgift var bara att visa hur jag gjort och berätta hur man kan göra liknande. Det var inget som skulle betygsättas, snarare bara en trevlig stund över kaffe och kaka, men jag övade mig gråtfärdig. Under workshopen satt jag ner vid bordet, precis som alla andra, men jag var för nervös för att ens kunna läsa vad jag skrivit på stödlapparna. Det gick bra till slut och jag överlevde. Men att stå på en scen, det är en annan grej.

meg17

Självklart var även Linda på plats och pratade på inte bara en, utan tre punkter” Här kikas det på maktbarometern, en topplista över de mäktigaste på sociala medier. Gissa vem som toppade? Jepp, Jocke och Jonna såklart! Blandade känslor kring det va?

Senast jag egentligen stod upp framför en publik för att prestera och framstå som någorlunda vettig var i gymnasiet. Jag skulle hålla ett tal. Det var ett bra tal om organdonation, jag hade min ståndpunkt klar och trots att jag var supernöjd med vad jag skrivit vek sig knäna och luften runt om mig kändes plötsligt som om solen förflyttat sig en miljon kilometer närmre. Jag höll inget tal. Istället fick jag mejla dokumentet till läraren och andas i fyrkant i kapprummet.

Att prata framför folk har egentligen aldrig varit min grej men den senaste tiden har jag börjat se mig själv som någon annan. Eller, jag har börjat se vad jag kan vara och vad jag kan bli. Framtida Emilia hade ropat ”JA!” direkt om chansen att prata företagande på Svenska mässan dykt upp, så det gjorde nutidens Emilia också. Direkt, utan tvekan, redan innan nervositeten ens hunnit knacka på.

Efter att bekräftelsemejlen trillade i inkorgen hade jag inte något annat val än att mota bort nervositeten från dörren och jag är så glad över att jag klarade det.

meg-3

Jag!! På en scen!!! Vad jag pratar om vet jag inte, men det spelar mindre roll i sammanhanget, eller?

Jag var inte den mest inspirerande på mässan, faktum är att jag inte sa speciellt mycket alls, och av det jag faktiskt sa var en ännu mindre del något av värde. Men. Jag gjorde det, utan att darra på varken röst eller knän och utan att skämmas, eller ens värdera framträdandet mycket mer än så. Jag gjorde det. Och så fick jag ha en sån där proffsmikrofon och en viktig lapp i plastficka fastklämd i skjortan. Bara det!

Och vad vill jag säga med detta då? Vad har jag egentligen för anledning att chocka er med tre ill-rosa bilder i mitt annars ganska planerade bloggflöde? Jo, det här med att livet finns at the end of your comfortzone. Att det bästa du kan göra är att vara lite rädd då och då, utsätta dig för nya saker och inse att du klarar det.
Nästa gång någon föreslår att jag ska prata inför folk kommer jag troligen ropa ”JA!”, och klara det ännu bättre än sist.


Tyckte du om inlägget? Lämna gärna en kommentar eller tryck på hjärtat här nedanför! Glöm inte att följa mig på Facebook ochBloglovin’! Tack! 

9

4 Comments

  1. Svara

    La Linda

    3 oktober, 2017

    Nu är jag bara ÄNNU mer stolt över dig. Och du sa faktiskt bra saker även om du inte minns dem. <3

    • Svara

      Emilia Westerstrom

      3 oktober, 2017

      Haha åh tack!!!❤️❤️

  2. Svara

    Christina

    3 oktober, 2017

    Heja! 😀 När jag ser bilderna ser jag en självsäker tjej som ser ut att ha gjort det där flera gånger. Alla steg utanför komfortzonen är bra steg. 😉

  3. Svara

    Emilia

    4 oktober, 2017

    du är cool som katten!

Kommentera

RELATED POSTS

%d bloggare gillar detta: