Inget hemskt händer.

2 april, 2018 1 Comments

Och så är jag tillbaka i Stockholm. Bara en punkt kvar på listan nu, och sen ska jag andas ut, släppa garden och försöka bo in mig här, jag längtar så mycket. Den senaste månaden har varit ett enda stort orosmoln för mig. Oro, stress och väntan. Jag har åkt fram och tillbaka mellan Stockholm, London och Skåne och jag har packat flyttlådor, packat upp, packat resväskor, packat upp. Packat ihop studion, fyllt förrådet, ordnat flytthjälp, hundvakt, sovplats.

Jag har inte jobbat på tre veckor och även om det säkert låter som semester för många har jag mått väldigt dåligt över det. Över pengar såklart – jag mår alltid dåligt över pengar, men speciellt eftersom pengar har flugit till höger och vänster med Londonresan, möbelinköp, tågresor och depositioner samtidigt som inga nya har kommit in. Jag vet att det inte går någon nöd på mig, eftersom jag jobbade väldigt intensivt veckorna innan flytten ser det i princip oförändrat ut men pengar har länge varit en sådan grej jag hakat upp mig på.

Under nästan tio år hade jag maten att lägga min ångest på. Där la jag all min fokus och hela mitt liv och när jag för två år sedan blev frisk från min ätstörning var det som att en liten del av ångesten fanns kvar, och att den behövde bosätta sig någon annan stans. Jag har ett ganska slösaktigt sätt med pengar men det spelar ingen roll om jag har hundra kronor eller hundratusen, ångesten har bitit sig fast vid dem ändå. Under tiden i London och Skåne har jag inte haft tillgång till varken internet- eller mobilbanken och att ha gått från att dubbelkolla alla konton fem gånger om dagen till att inte ha en aning om saldot har varit det jävligaste, och det nyttigaste på länge. Att bryta en dålig vana genom att tvingas vara utan är det bästa sättet för mig.

Det samma har gällt mina känslor kring prestationer. Jag har tvingats att inte prestera, jag har inte kunnat. Material och redskap lämnade jag hemma och de första dagarna jag bodde hos Hanna trodde jag att jag skulle gå av. Vad gör jag om jag inte jobbar? Vem är jag var ska jag hur pratar jag om jag inte jobbar? Jag sov fem nätter hos Hanna och en skavföttes med två av mina yngre syskon i bäddsoffan hemma hos mamma och pappa och det var så jäkla befriande.

Vi åt pannkakor flera gånger under veckan. Vanliga, amerikanska, med glass och med banan. Allt.

Jag spelade mobilspel. Mycket mobilspel. Såg på dåliga teveprogram på TLC och visade roliga klipp på hundar för Hanna. Vi fnissade till den grad att mamma efter bara någon timme totalt ignorerade oss till förmån för selektiv hörsel där vi inte blev valda. Hon skulle dött om hon bodde med oss.

Både denna och nästa vecka har jag himla mycket att se fram emot, alldeles nyss gjorde jag min första tatuering i Stockholm och imorgon forsätter jag med ytterligare tre. På torsdag ska jag träffa Linda och på tisdag nästa vecka ska jag göra världens knäppaste grej, en sån grej jag inte riktigt kan berätta. Den nittonde åker jag till Skåne igen och den tjugosjätte tar jag tåget upp igen för sista gången på ett väldigt bra tag. Jag vill verkligen jobba på insikterna jag fått under veckan i Malmö, sluta oroa mig för onödiga saker och låta tiden flyta på. Inget hemskt händer ju. Pengarna är lika många oavsett om jag dubbelkollar fem gånger eller inte och ni är ju kvar även om det står tomt här en lördag eller två. Inget hemskt händer. Så jävla skönt.

 

1 Comment

  1. Svara

    Ellen Lindberg

    3 april, 2018

    så himla klokt, emilia! det är så himla lätt att oroa sig för allt möjligt, när det egentligen inte spelar någon roll. jag jobbar också stenhårt på att försöka släppa och gå vidare, mest för att det för mig blev helt ohållbart att oroa mig som tidigare efter att jag gick in i väggen. jag har inte orken att ständigt vara orolig. men jag tror att det löser sig, tror du inte? att typ halva är vunnet av att bara veta att en ska sluta oroa sig? hoppas.

Skriv en kommentar!

RELATED POSTS