Några av mina senaste skisser + Vad händer med min blogg?

30 maj, 2018 10 Comments

Det har stått still här ett tag. Jag vet. Och jag har har ju skrivit om detta ett tusental gånger förut, det här med hur både mitt humör, min motivation och min inspiration går i berg och dalbane-vågor. Det har varit så lite extra den senaste tiden, sedan jag flyttade upp till Stockholm kan man säga.

Mitt mål när jag startade den här bloggen för ett och ett halv år sedan var till en början att blogga varje vecka. Ganska snabbt blev det fler gånger än så, men någon strategi hade jag inte och två inlägg eller tre eller fem spelade inte så stor roll. En bit in i bloggandet hade jag läst på. Läst att ni vill veta vad ni får och att att vara konsekvent is key. Jag började skriva sex dagar i veckan. Långa, välarbetade inlägg som tog mig mer tid än vad mitt faktiska arbete gjorde då.

Jag flyttade upp mina saker från Lund till Stockholm redan i mitten av mars, men landade inte själv förrän den andra april. Två månader sedan snart. Stockholmslivet började jag med flera superroliga bloggrelaterade händelser inbokade. Det var coffice på Pom och Flora och på Brillo och jag tatuerade både Josefin och Agnes – två av bloggare jag uppskattar enormt. Jag sprang iväg på några event, fick några roliga mejl och gick på intervju för att bli en av Modettes nya bloggare. Det kändes bra. Jag åkte till London, hade min första guestspot i Malmö och saker flöt.

Men så fick jag inte platsen på portalen. Kamerastativet jag haft i Lund hade bara varit på låns och ljuset i lägenheten i Stockholm visade sig vara det mest svårjobbade någonsin. Här bor vi långt nere, med ett högt hus ovanför som skuggar från klockan nio och det ljus som finns kvar reflekteras mot grannhuset på innergården och kommer tillbaka mörkt orange med solfläckar från fönstren. Långt ifrån det drömmiga superljusa vi hade på fjärde och femte våningen, i söderläge med fönster längs hela väggen. Fotoställena jag var så van vid tidigare, med de djupa fönsterbrädena och vårt extra långa skrivbord försvann med flytten och jag behövde tänka om. Stilen jag haft på mina bilder tidigare kom att bli väldigt mycket svårare att åstadkomma i en annan miljö. Saker som tidigare gått på rutin behövde jag plötsligt lära mig igen, på ett nytt sätt.

Samtidigt började jag jobba i en ny studio med sex nya kollegor och massvis att ta in. Kunderna trillade in snabbare än jag vågat hoppas på och mitt i allt bestämde jag mig för att slopa mitt ena Instagramkonto för att enbart fokusera på tatueringsaccountet. Jag fick fullt upp. Med mina kunder, med att rita nytt, med att hitta min plats bland ett gäng väl sammansvetsade tatuerare på studion och med att landa i Stockholm. En hel lägenhet att långsamt inreda, nya platser att upptäcka och vänner att hitta och lära känna. Massvis.

Jag tänker ofta att jag säkert hade kunnat rodda både tatueringsjobb, fotande och skrivande på samma höga frekvens om jag bara hade mer arbetslivserfarenhet. Mer utbildning. Om jag någon gång hade haft en anställning där jag tvingats visa på struktur och arbetsmoral. Självdiciplin. Så är det ju såklart inte. Jag hade inte blivit en supermänniska om jag bara pluggat något år på universitetet. Men det känns ofta som en enkel ursäkt att gömma sig bakom när mina ambitioner, tankar och handlingar inte rör sig parallellt.

Jag är en känslomänniska. Utav rang. Jag gör allt känslostyrt och även om jag faktiskt jobbat en del bakom kulisserna med att inte alltid ta beslut i affekt är det sällan jag tar mer än en dag eller två på mig. Får jag feeling går jag all in. Går jag på motgångar ger jag gärna upp. Så när tatueringsverksamheten började flyta på alldeles precis när bloggbiten täcktes av sirap var jag precis så genomskinligt förutsägbar som alltid. Jag tänker att man ska rida på den våg man får, såklart. Men ganska ofta tror jag också att det vore bra för mig att hålla ut bara en liten stund extra. Tills det lossnar igen.

Med tatueringen har jag fått hålla ut flera gånger. Med ritandet, utöver de dagliga tatueringsskisserna, har jag hållit ut ännu mer. I de fallen har jag lärt mig att det inte alltid går att föda kreativitet ur kreativitet, utan att det ibland behövs en helhjärtad paus. En sådan som går på obestämd tid och som inte avbryts förrän lusten tar över och det svämmar över med idéer.

Jag tog en paus med inlägg här inne. En vecka av framkrystande och åtta dagar tomt. Sa till Simon att jag skulle sluta. Det är ju svårt och tar tid och varför fick jag inte den där platsen? Och när jag liksom öppnat munnen och sagt det högt tog det lika lång tid för mig att inse att jag inte alls ska sluta, som det alltid tar när jag säger något liknande.

Ni kanske undrar vad som händer här inne. Och det händer inte så mycket. Jag kommer fortsätta här inne, såklart. Jag drar ner på hastigheten lite, för att få mer av det roliga, och för att hinna med mer av tatuerandet. Men jag kommer fortsätta. Såklart. Vi hörs snart <3

10 Comments

  1. Svara

    Alma

    30 maj, 2018

    Så klokt skrivet. Känner igen mig så mycket i det du skriver. Särskilt bloggandet har jag haft svårt att hitta tid och inspiration till den senaste tiden. Ibland tänker jag att jag också ska sluta, men så känner jag att det kommer jag ju inte göra, för jag behöver ju ändå få utlopp för det där kreativa någonstans, och bloggen känns som en så bra plats att göra det på. Där får jag lägga upp precis vad jag vill! Ingen styr över innehållet, bara jag. Det tycker jag är så härligt med bloggandet 🙂

    • Svara

      Emilia Westerstrom

      31 maj, 2018

      Det är helt sant, och det är kanske när man glömmer det som det blir tråkigt. Tror jag. För mig. Kram!

  2. Svara

    Amanda Matti

    30 maj, 2018

    Älskar ju dina inlägg men njut för fan av allt det andra 😍🙏 ser fram emot att läsa mer sen när du har tid. Kram till dig!!

    • Svara

      Emilia Westerstrom

      31 maj, 2018

      haha åh, tack!! Kram!!

  3. Svara

    Alicia Sivert

    31 maj, 2018

    Så klokt och fint skrivet. Förutom det där med att vara eller inte vara supermänniska, för jag tror verkligen att många bloggare är mer supermänniskor än de begriper, inte minst du Emilia. Lycka till <3

    • Svara

      Emilia Westerstrom

      31 maj, 2018

      Åh, såklart, på många plan tror jag att vi alla är lite superhjältar. Tack <3

  4. Svara

    Ellen Lindberg

    31 maj, 2018

    heja dig som ändå gör det här, pusslar ihop det nya livet i stockholm med allt vad det innebär. vi hörs när vi hörs, helt enkelt! <3

    • Svara

      Emilia Westerstrom

      31 maj, 2018

      Fina Ellen! <3

  5. Svara

    Alexandra Lellky

    31 maj, 2018

    Heja, man kan inte fixa allt simulant!
    en sak i taget 😀

    • Svara

      Emilia Westerstrom

      31 maj, 2018

      <3

Skriv en kommentar!

RELATED POSTS

%d bloggare gillar detta: