Monthly Archives

juni 2018

Bilder från mitt vardagsrum och en osammanhängande text om nu.

 

Jag sitter fem timmar på ett tåg som tar mig ner till Skåne. Hem till Stehag och alla syskon och hundar. Jag har Selma med mig, och packning för en vecka. Vi ska fira midsommar med blomsterkransar och femkamp. Säkert med regnet hängandes över oss och något envist barn i flytväst och blålila läppar, guppandes i poolen. Jag har längtat så mycket.

Barnen frågar varje dag om det är juni än, om jag ska komma hem. De har aldrig varit i Stockholm och förstår inte skillnaden mellan detta, hemma, Jönköping eller den lilla ön långt ut i havet där dagiskompisen spenderade en månad förra läsåret, men de vet att jag kommer hem i juni.

Det har varit juni ett tag. Det känns som igår och för alltid och en timme tar tre dagar nu. Jag har sett allt på Netflix. Allt på Viaplay. Sett hela internet. Och jag, som alltid blir brun så snabbt om somrarna, har fångat en lätt bränna i glipan mellan byxor och skor, någonstans på vägen mellan hemma och jobb. Någon annan sol når mig inte, under täcket, i för stora, för smutsiga kläder och gårdagens smink.

Jag bad honom festa mindre. Nu vibrerar telefonen nästan varje eftermiddag och nästan varje kväll bubblar det i magen av kolsyra och fejkade känslor och jag trillar hem sent och drick mindre brukade jag säga men att dricka mer är det enda som hjälper. Jag vet hur det låter. Det får låta så.

Jag lyssnar på musik som påminner mig om annat. Savage Gardensingeln med svartvitt omslag som Hanna fick när hon var kanske sju eller åtta och jag var två år yngre. Vi lyssnade raklånga på ekparketten i hennes rum. Jag tror väggarna var gula och gardinerna med huvudfotingar från Ikea. Jag förstod ingenting av vad de sjöng, men antog att Hanna visste. Hon gick ju i skolan redan och kunde engelska. Och jag lyssnar på Ebba Grönalbumet jag vaknat till så många helgmornar när mamma behövt köra ett städrace och känt för peppande musik som hörs långt ner på gatan, förbi sista grannen. På det sorgliga från åttan och på det glada från sommarjobbet på kyrkogården där jag rensade ogräs och lyssnade på radio med en vän. Allt går bra. Allt som inte låter som nu får funka.

Jag hade hunnit fixa till en hörna i vardagasrummet men det spelar ingen roll. Det är ingen som ser den. Helt tomt nu. Ingen lutar sig mot kuddarna och ingen dricker kaffe vid satsborden. Det är tomt om dagarna och på nätterna använder jag soffan som säng och ligger vaken till nollfyra. Vänder mig, byter håll.

Jag sitter på ett tåg ner till Skåne och det ska bli så skönt att få andas ut i några dagar och ockuperas av annat. Att inte ha tid att vara ledsen. Sova i bäddsoffan på ovanvåningen med ett syskon på var sida om mig och lyssna på barnvisor om färger och storlekar på engelska. Jag har längtat så mycket.

Min under-boob-tattoo: Taggtråd!

Gänget! Jag har en ny tatuering! Eller. Egentligen har jag tre nya, men nu får bara se en av dem idag! En underboob tattoo!! En taggtråd!!!

Jag har funderat ett bra tag på hur jag ska lägga upp motiv på mage och bröst. Sedan tidigare har jag en död fågel på revbenen och min text och mina blommor under nyckelbenen och jag tycker de är superfina allihop, men sen då?. Är man en person utan två jigglande aladåber på framsidan av kroppen funkar det ju att göra full fronts med ett stort, grymt motiv över hela. Lite som en backpiece fast fram, men har man jigglande aladåber blir det svårare. Hur gör man då? Lämnar två bleka cirklar av ingenting i mitten av en stor bild? Blastar över hela härligheterna och skapar 3D-effekt? Mjä.

Ännu har jag inte listat ut exakt hur jag ska göra, men efter att jag blivit helt inne på att köra en taggtråd valde jag i alla fall att tänka att så länge jag bara gör fina saker, så kommer det bli fint – det får växa fram som det vill.

 

Förutom hela vad-ska-man-göra-med-the-boob-area-grejen har det här med att skaffa en tatuering under bröstet har fått mig att inse två major things:

1. Tuttatuerade är så coola.

Jag tatuerar revben och underboob-grejer ganska ofta. Ibland kommer man undan med att dra upp tröjan lite, ibland funkar en bikiniöverdel och ibland för halva Bh:n tejpas upp lite snyggt. Ibland funkar inget av ovanstående. Som i mitt fall.

Jag fick ta med mig en tejprulle och två pappersservetter in på toaletten och DIYa någon form av prassliga covers. Jag vet inte om det var för att jag tatuerade mig hos en kollega på en arbetsplats jag varit på i en knapp månad eller om det hänger på mitt något svajiga självförtroende. Eller: om alla känner som jag när det vankas? I så fall: NI ÄR SÅ COOLA.

Av alla jag tatuerat har ingen betett sig så obekvämt som jag. Ingen. Och jag är så imponerad.

Det tog bara några minuter innan jag landade i att ingen annan än jag brydde mig och min puls åkte ner till normalläge igen, men den fantastiska walk of shame jag hade från toalett till tatueringsbrits var inte nådig. Ni som bara kör – jag avundas er. Heja.

2. Att ta en bröstrelaterad bild värdig att visas för föräldrar, kollegor och okända är fan ta mig svårt.

En snabb disclaimer: jag vet tuttar är tuttar och hud är hud och let them loose, set them free. Jag vet vad ni tänker, att det inte borde vara en grej, men för mig är det ändå lite en grej. Ni fattar.

Jag brukar rocka ungefär samma ansiktsuttryck på alla bilder av mig själv. *Död* *Putmun* *Haka ner ögon upp 45 grader profil åt vänster*. Det brukar funka och jag brukar känna mig tjusig. Men med t-shirten uppdragen och bröstet upptryckt av högerhanden kändes det inte alls snyggt.

Det tog tid, jag la till ett litet leende, blev nöjd och fick en kommentar på Instagram som sa ”GROSS”. Happ.

Och ja, jag inser hur mycket detta blev ett blogginlägg om bröst snarare än om min nya tatuering, men här är den i alla fall! Taggtråden. Jag har gjort den hos Sebastian på mitt jobb och tycker om den såsåså mycket.

Ha en fin söndag i solen hörreni♥