Monthly Archives

september 2018

Att fastna i en spiral / Porträtt av Shawn

Sedan jag flyttade upp till Stockholm har min kalender varit full av blommor. Varje vecka och varje dag och alla igår och imorgon har jag tatuerat, och ritat blommor. Det är en himla fin grej, att folk har mig i åtanke och tipsar vidare till fler och fler som vill tatuera blommor och att det därav spridit sig, tusen miljoner tack för det. Världsfint. Och ju fler blommor jag gjort desto fler har hamnat på Instagram och ju fler som hamnat på Instagram desto fler har bokats och en spiral av blomster har fötts.

Att få göra mycket (eller bara) av någonting är en bra sak, det innebär ju att det är uppskattat och att jag faktiskt gör ett bra jobb, men ibland slås jag av hur roligt det är med lite variation då och då.

När jag precis hade börjat tatuera och ta emot kunder var drömfångarhypen på sin yttersta peak och jag avverkade en hel del. Just då tyckte jag inte att det var superspännande, kanske mest för att jag fortfarande var livrädd för att mina cirklar skulle tas för ägg och en drömfångare med tillhörande pärlor innehåller en hel del av den varan, cirklar. Men så förra veckan gjorde jag en drömfångare igen. Den första på väldigt väldigt länge, och det var så.kul. Hela grejen med att skugga har jag varit ganska barskrapad på och det.är.ju.så.kul!

Efter min nyfunna kärlek till att skugga grejer (lol) har jag haft lite ledigt. Två och en halv dag på raken, för att vara exakt, och utan att jag jobbar ihjäl mig var det ett bra tag sedan jag var ledig så länge utan att vara uppbokad av annat.

I två och en halv dag har jag ritat. Och målat. Ett porträtt av Shawn Mendes tillexempel.

Jag la upp en liten sneak peak på Instagram stories och fick ett meddelande om att jag nog gått för långt i mitt fangirlande nu, men det tänker inte jag. Att rita ett porträtt tar flera timmar av att stirra på en bild, rita och stirra på en bild igen och ska det ändå göras kan väl bilden lika bra vara på någon man gillar. Visst?

Höst i Bandhagen

Vi har flyttat till Bandhagen och höst har det blivit och så många saker känns annorlunda nu. Jag skulle inte säga att jag kommit i ordning i lägenheten än. Även om det känns som att tjugo kvadrat borde färdigställas på tio minuter så är verkligheten en annan. Så många saker som inte har någon plats. Sekatören och klippmaskinen och reflexskärmen och novellerna om kärlek på engelska som tidigare legat gömda i lådor och skåp som inte längre ryms. Handdukarna ligger i en cykelkorg och teet står på hatthyllan och skorna ligger i en trälåda under soffbordet strax innan för ytterdörren. Mattan står lutad mot en vägg. Inlindad i svarta sopsäckar och gul maskeringstejp. Den är för stor för att rullas ut.

Jag har tänkt så mycket negativt om Bandhagen och om plastmattan och om tunnelbanan som går var tionde minut istället för varannan, men jag tar tillbaka det. Idag är det tio dagar sedan Selma och jag trängde ihop oss i framsätet på flyttbilen och tog oss från Hornstull till Bandhagen med kläderna i sopsäckar och en soffa som senare kom att ställas in i fel källarförråd. Jag trivs. Selma också.

Här kan vi skippa kopplet och springa och råttorna är utbytta mot myror. Fönstret står på glänt under natten och inget ljud skräms. Musiken hörs vid kokvrån och badrummet och i sängen och man andas extra nära på nittio centimeter. En taxi hem kostar två hundra kronor. Hundra om man har någon att dela med och med tunnelbanan tar det elva minuter till jobbet. Det är ganska fint här. Stillsamt.

Eftermiddagarna försöker jag spendera vaken istället för sovande. Det går bra ibland. Vissa dagar ligger jag i sängen ändå, från sekunden jag kommer hem, till Selmas kvällspromenad och fram till läggdags. Jag spelar video efter video av adults reacting to one direction och keith eats everything at taco bell men det räknas. Jag är vaken.

Det har stått så stilla här under sommaren. Tänkte att hösten skulle få ändra på det, lagom till att mörkret faller snabbare. Finns ni kvar här än?