kamera

DIY: Kamerarem i läder + viktiga frågor!

Hej vänner! Hur är det mer er? Hoppas bra!

Detta inlägget hade jag egentligen inte tänkt publicera förrän imorgon men vet ni vad? Jag blev så himla nöjd med bilderna jag knäppte av och redigerade i morse så jag kunde inte hålla mig! Att vara nöjd, och kanske till och med stolt, kan vara en av de bästa känslorna när man tillåter sig själv att känna den.

Jag försökte redigera likt ett VSCO-filter jag använder och efter några omgångar kom jag på ett photoshopknep som ger bilderna en mjuk, lite mossig känsla som jag tycker om. Det var så himla skönt att bli nöjd att hela dagen där efter gått som på räls. Med ett leende och detta självförtroendet flyter liksom allt på. Älskar det.

Hur härligt det än är att hitta känslan av självförtroende och stolthet var det inte alls vad detta inlägget skulle handla om. Nej alltså, detta är ett DIY-inlägg! Eller kanske snarare ett enkelt tips-inlägg. Vad jag har gjort är helt enkelt den lilla dubbelvikta, ihopnitade läderbiten, fastspänd i en kamera.

Och nej, jag har inte blivit knäpp. Jag har inte blivit lat, det har bara fallit sig som så att två små problem infunnit sig ungefär samtidigt och att lösningarna på dem båda varit löjligt enkla.

Kameran är en kompakt systemkamera med utfällbar skärm och perfekt pocketsize – en kamera för resor och äventyr, var min tanke när den inhandlades för ungefär två år sen. Vad som däremot sedan hänt på de utflykter kameran fått hänga med på, är mycket frustrerande.

På två skidresor har kameran packats ner för att hänga med ut i backen men för att ha den lättillgänglig i fickan har jag fått ta bort den medföljande kameraremmen, det blev helt enkelt för bökigt och stort annars. Resultatet? Jag har varit rädd för att tappa kameran och därför låtit den ligga kvar i jackfickan. Orörd.

När vi för ett gäng dagar sedan påbörjade inredningen av vår ovanvåning, vårt blivande kontor och pysselrum hittade jag åter resterna av ett läderband och som en blixt från klarblå himmel slog det mig vad jag skulle göra! En kamerarem, tillräckligt liten för att få plats i en jackficka, och tillräckligt stadig för att ge ett sken av trygghet runt handleden. Perfekt!

Såhär gjorde jag:

  1. Klipp av en läderremsa i önskad längd. Vik på mitten
  2. Om det behövs, klipp mitten av remsan smalare, så att den får plats i öglan på kameran.
  3. Trä igenom, stansa två hål i ändarna av remsan och fäst ihop med en lädernit
  4. Klar! Ut i backen och känn dig trygg!

För att avsluta inlägget har jag några frågor till er som jag skulle blivit såå glad om ni ville svara på!

1. Uppskattar du frekvensen på DIY och konstrelaterade inlägg? Vill du se fler eller färre? 2. Finns det något speciellt kreativt inlägg/DIY du skulle vilja se? En specifik teknik eller ett problem du vill att jag löser? Berätta! Tack!♥

 


Tyckte du om inlägget? Lämna gärna en kommentar eller tryck på hjärtat här nedanför! Tack! 

6

Några av mina senaste skisser + Vad händer med min blogg?

Det har stått still här ett tag. Jag vet. Och jag har har ju skrivit om detta ett tusental gånger förut, det här med hur både mitt humör, min motivation och min inspiration går i berg och dalbane-vågor. Det har varit så lite extra den senaste tiden, sedan jag flyttade upp till Stockholm kan man säga.

Mitt mål när jag startade den här bloggen för ett och ett halv år sedan var till en början att blogga varje vecka. Ganska snabbt blev det fler gånger än så, men någon strategi hade jag inte och två inlägg eller tre eller fem spelade inte så stor roll. En bit in i bloggandet hade jag läst på. Läst att ni vill veta vad ni får och att att vara konsekvent is key. Jag började skriva sex dagar i veckan. Långa, välarbetade inlägg som tog mig mer tid än vad mitt faktiska arbete gjorde då.

Jag flyttade upp mina saker från Lund till Stockholm redan i mitten av mars, men landade inte själv förrän den andra april. Två månader sedan snart. Stockholmslivet började jag med flera superroliga bloggrelaterade händelser inbokade. Det var coffice på Pom och Flora och på Brillo och jag tatuerade både Josefin och Agnes – två av bloggare jag uppskattar enormt. Jag sprang iväg på några event, fick några roliga mejl och gick på intervju för att bli en av Modettes nya bloggare. Det kändes bra. Jag åkte till London, hade min första guestspot i Malmö och saker flöt.

Men så fick jag inte platsen på portalen. Kamerastativet jag haft i Lund hade bara varit på låns och ljuset i lägenheten i Stockholm visade sig vara det mest svårjobbade någonsin. Här bor vi långt nere, med ett högt hus ovanför som skuggar från klockan nio och det ljus som finns kvar reflekteras mot grannhuset på innergården och kommer tillbaka mörkt orange med solfläckar från fönstren. Långt ifrån det drömmiga superljusa vi hade på fjärde och femte våningen, i söderläge med fönster längs hela väggen. Fotoställena jag var så van vid tidigare, med de djupa fönsterbrädena och vårt extra långa skrivbord försvann med flytten och jag behövde tänka om. Stilen jag haft på mina bilder tidigare kom att bli väldigt mycket svårare att åstadkomma i en annan miljö. Saker som tidigare gått på rutin behövde jag plötsligt lära mig igen, på ett nytt sätt.

Samtidigt började jag jobba i en ny studio med sex nya kollegor och massvis att ta in. Kunderna trillade in snabbare än jag vågat hoppas på och mitt i allt bestämde jag mig för att slopa mitt ena Instagramkonto för att enbart fokusera på tatueringsaccountet. Jag fick fullt upp. Med mina kunder, med att rita nytt, med att hitta min plats bland ett gäng väl sammansvetsade tatuerare på studion och med att landa i Stockholm. En hel lägenhet att långsamt inreda, nya platser att upptäcka och vänner att hitta och lära känna. Massvis.

Jag tänker ofta att jag säkert hade kunnat rodda både tatueringsjobb, fotande och skrivande på samma höga frekvens om jag bara hade mer arbetslivserfarenhet. Mer utbildning. Om jag någon gång hade haft en anställning där jag tvingats visa på struktur och arbetsmoral. Självdiciplin. Så är det ju såklart inte. Jag hade inte blivit en supermänniska om jag bara pluggat något år på universitetet. Men det känns ofta som en enkel ursäkt att gömma sig bakom när mina ambitioner, tankar och handlingar inte rör sig parallellt.

Jag är en känslomänniska. Utav rang. Jag gör allt känslostyrt och även om jag faktiskt jobbat en del bakom kulisserna med att inte alltid ta beslut i affekt är det sällan jag tar mer än en dag eller två på mig. Får jag feeling går jag all in. Går jag på motgångar ger jag gärna upp. Så när tatueringsverksamheten började flyta på alldeles precis när bloggbiten täcktes av sirap var jag precis så genomskinligt förutsägbar som alltid. Jag tänker att man ska rida på den våg man får, såklart. Men ganska ofta tror jag också att det vore bra för mig att hålla ut bara en liten stund extra. Tills det lossnar igen.

Med tatueringen har jag fått hålla ut flera gånger. Med ritandet, utöver de dagliga tatueringsskisserna, har jag hållit ut ännu mer. I de fallen har jag lärt mig att det inte alltid går att föda kreativitet ur kreativitet, utan att det ibland behövs en helhjärtad paus. En sådan som går på obestämd tid och som inte avbryts förrän lusten tar över och det svämmar över med idéer.

Jag tog en paus med inlägg här inne. En vecka av framkrystande och åtta dagar tomt. Sa till Simon att jag skulle sluta. Det är ju svårt och tar tid och varför fick jag inte den där platsen? Och när jag liksom öppnat munnen och sagt det högt tog det lika lång tid för mig att inse att jag inte alls ska sluta, som det alltid tar när jag säger något liknande.

Ni kanske undrar vad som händer här inne. Och det händer inte så mycket. Jag kommer fortsätta här inne, såklart. Jag drar ner på hastigheten lite, för att få mer av det roliga, och för att hinna med mer av tatuerandet. Men jag kommer fortsätta. Såklart. Vi hörs snart <3

Hur jag redigerar mina mobilbilder

Sedan jag började publicera lite mobilbilder här då och då har jag fått några frågor om hur jag redigerar dem och får dem så ljusa och fina. Jag tänkte att jag skulle dela med mig av hur jag gör, men jag vill också bara klargöra att det absolut bästa man kan göra såklart är att ta en bra bild från början. Ansträng dig lite för att hitta bästa selfieljuset, dra fram en reflexskärm om du har och tänk gärna på samma sätt som om du skulle tagit bilden med en systemkamera. Med dagens mobiltelefoner går det att fånga hur fina bilder som helst.

Sköter man allt det där snyggt redan innan bilden fyras av kan det räcka med ett VSCO-filter. På bilderna HÄR har jag tillexempel endast lagt på M5, och på pizzabilden HÄR har jag inte gjort mer än att lägga A6 on top. Men så finns det ju de där andra gångerna när en bild bara knäpps av i farten eller när ljuset är omöjligt hur man än roterar omkring. För de gångerna har jag en hel del ess i rockärmen. Häng på!

Jag ljusar alltid upp bilden först i Bildjustering

Ljusa upp och ge kontrast

Det första jag gör när jag tagit en mobilbild jag vill redigera är att öppna den i Snapseed. Jag börjar med Verktyg -> Bildjustering och går igenom de olika stegen. Oftast drar jag mest i ljusstyrka, atmosfär och skuggor. På bilden ovan har jag dragit upp ljusstyrkan ganska extremt, och det brukar jag göra! Bli inte rädd om bilden tappar kontrast, det går att fixa tillbaka i skuggor!

Penselverktyget <3

Plocka bort störande detaljer

När jag är klar med Bildjustering går jag eventuellt in på Verktyg -> Healing, det är precis som man kan tro en motsvarighet till Photoshops Lagningspensel och trollar bort allt från störigt ludd till hyllkonsoller. Måla med verktyget över biten du vill ta bort och vips så är det väck!

Efter Healing går jag in på det viktigaste – Pensel!! Med penselverktyget brukar jag jämna till ljuset lite genom att ljusa upp störiga skuggor, i detta fallet den som skapats av hyllplanet, och den väldigt mörka där soffkuddarna ligger huller om buller. Tänk bara på att inte mixtra allt för mycket med exponering, överdriver man får man snart en effekt som snarare ser ut som extremt dålig HDR än något annat.

Mättnad, under Pensel, är mitt bästa trick

Jämna till färgen

Mitt absoluta favorittrick är Verktyg -> Pensel -> Mättnad. Holy macarony, där händer det grejer. Eftersom jag i grund och botten är en perfektionist av rang (ja, det tar emot att lägga upp detta inlägget som inte alls är fint), började jag använda mättnadspenseln för att få samma nyans av vitt i alla mina Instagrambilder. Det störde mig alldeles för mycket om en bild hade ett blått stick och en annan ett gult, så jag började sudda ut allt vad färg heter, helt enkelt.

Jag målar med -10 på vissa ställen, och -5 på andra, risken är annars att det i bilder som denna hade fått en touch av ”jag har precis skaffat Photoshop” genom att hela bilden blivit svartvit utom växten i hörnet.

Före och efter! Bam.

Lägg på ett filter

När det vita är vitare än Anna Books tänder är jag klar i Snapseed och exporterar bilden till VSCO! Det kan tyckas vara ett onödigt steg, ja, men så är det! I VSCO lägger jag på ett filter som passar, lägger eventuellt på lite skärpa och på mina tatueringsbilder tillexempel brukar jag använda Skin Tone för att få ungefär samma nyans på alla mina bilder.

Och that’s it! Varsågoda!

De bästa inläggen från april

Hallå, jag har ju glömt månadssammanfattningen! Är det ett tecken på att allt går för fort och att jag inte hinner med? Tror det!

Precis som slutet av mars fortsatte hela april vara sirapssegt här inne. Jag hade noll planer för innehållet (trots att Linda lärt mig använda Trello) och inläggen dök upp lite hur som helst. Jag skulle till och med vilja säga att de dök upp extremt sällan åtminstone under veckan jag var nere i Skåne. Idag känner jag däremot att jag är back on track och superinspirerad!

Vi kikar på de fem bästa inläggen från april, enligt mig!

Havregrynsgröt med pekannötter, banan och chia

Det vettigaste sättet att äta chiafrön på

Jag upptäckte det hitintills enda värdiga sättet att förtära chiafrön på och blev nyförälskad i både havregrynsgröt och pekannötter på köpet. Så jäkla gott.

Alexandra Andersson / Foto: Linn Hansson

Tatueringstrend: Små överallt

Efter att Josefin varit hos mig och tatuerat in ett litet öga trendspanade jag fram ett inlägg om just små tatueringar. Det absolut bästa med folk som kör denna stilen är att det alltid finns något att kolla på, skitbra!

Obs obs har ej sminkat själv.

Fyra mobilbilder från den senaste tiden

Har ni märkt att april blev månaden då jag började blogga med mobilbilder ibland? Efter att ha införskaffat en Iphone X med bra kamera kändes det inte mer än rätt! Här är en bild på mig från när jag var statist på en tv-serieinspelning!

Blommor på Anna

Från skiss till tatuering – 3 exempel

Då och då får ni ju se vad jag ritar i tatueringsmotivsväg, och jag tänkte att det skulle vara roligt för er att se hur motiven ser ut när de blivit tatuerade! Jag uppfattade det som att ni tänkte som jag? Ovan är blomman som också finns i översta bilden i inlägget. Gjord på Anna när jag gästjobbade i Malmö.

Ett enkelt sätt att rita lavendel på.

Lär dig rita lavendel!

Och sist men inte minst, ett lär-dig-rita-inlägg! Ganska ofta är basic bäst och just lavendel blev jag inte själv nöjd med förrän jag ritade den superförenklat. Vill man kan man lägga färg i, så kan ingen missa vilken växt det är!

Vilket inlägg tycker du bäst om? 

London Farm Girl – en värdelös (men ganska rolig) upplevelse.

Ni vet ju hur mycket jag tycker om kaffe. Och ni vet ju hur mycket jag tycker om fina bilder, att jag alltid är petnoga och att jag hellre inte fotar alls på en hel resa, än får med mig fula foton hem? Låt mig berätta om veckans flopp.

Gårdagen i London spenderade vi mitt inne i smeten, runt Oxford street. Det är massvis av shopping och miljoner människor och ingenting fint att ta bild på, bara tutande bilar, reklamskyltar och butiksljus egentligen. Så kameran var ganska stilla. Men så imorse såg jag på Instagram att Lina också är i London, och att hon och hennes resesällskap varit på ett superfint café under fredagsförmiddagen och jag påbörjade genast tjatprocessen mot mina vänner. Caféet, Farm Girl, har rosa matchalatte, kaffe med rosenblad på och små söta bulldogansikten pudrade över skummad mjölk. De har rosa bord och vita tegelväggar och jag behövde dit. Lämpligt nog hade vi redan planerat att ta oss till Notting Hill och Portobello road idag, där just Farm Girl råkar ligga.

London Farm girl

Ser ni luggen? Nä!! Fatta så mycket den växt sen i somras, helt tokigt.

Vi drog på oss kläder och gick till tunnelbanan mot Notting Hill. Det blev bara Elin och jag. Isabella, som vi är här för att träffa, hade ett möte inför sitt kommande EP-släpp och behövde sköta business. Vi klarade tuben fint, trots att det på grund av byggarbete inte gick att åka hela vägen just idag, och sen vandrade vi mot planerad destination. Utanför Farm Girl var kön superlång.

Elin! Hej!

Såå vi gick ner en bit längs Portobello road, jag köpte en rosa scarf med svanar på och fick panik när transaktionen inte gick igenom på mitt kort, trots att jag fortfarande är ganska säker på att det borde finnas pengar på det. Sånt suger. Eftersom jag har ny mobiltelefon och fortfarande inte installerat bank-ID kan jag varken legitimera mig per telefon eller logga in på mobilbanken för att se vad som är tokigt. Tänk om någon kommit åt mitt konto och snott nästan alla mina pengar och jag bara fortsätter shoppa loss på ett annat kort. Tänk!!!! Får panik. Hur som. Efter en bra bits marknad käkade vi hamburgare på en restaurang med småsmå dörrar och inte supergod mat. Efteråt ville jag tillbaka till Farm Girl igen, för ni vet, bilder.

Vi undrade lite om pyntet var kvar sedan i julas eller inte, men fint var det oavsett.

Andra gången vi kom förbi var inte kön lika lång, men det var en kö. Med motiveringen ”det var ju värt när vi stod i kö igår”, gällande en pop-up-butik Baileys hade skapat för lanseringen av deras nya veganska mandellikör (den var asgod. Jag blev lullig), fick jag Elin att stå med mig i kön och när kanske femton minuter hade gått blev vi placerade inomhus på en mörk ovanvåning med gult glödlampssken. Jag tappade det. Här hade vi farit fram och tillbaka och väntat i en evighet och så hamnade vi under gult ljus med skithårda skuggor och ingenting hade blivit fint och färgerna hade blivit fel och jag ville gå hem och lägga mig under täcket och sura. Men så lyckades en servitör se att vi såg missnöjda ut och efter att Elin vågade sig på att erkänna att vi (läs: jag) egentligen hade velat sitta utomhus råkade ett bord på uteserveringen bli ledigt och vi blev förflyttade. Boom.

Uteservering. Smaka på den.

Väl ute skrattade jag maniskt och var glad som ett barn i en godisbutik, här snackar vi humörsvängningar ska ni veta. Elin hade pratat om att prova matchalatte och jag ville såklart att mina bilder skulle bli så Instagramvänliga som möjligt, speciellt när vi gått igenom x antal steg för att nå dit. Så vi beställde en vanlig matcha och en rosa hibiskusmatcha. Skitfina. Och skitäckliga. Eller, min var egentligen ganska god, men den gröna, varför utsätter sig folk för sådant? Jag tror noll procent på att ens en människa tycker att det är gott. GOTT? Det luktade fiskmat och smakade fiskmat och efter att vi smakat varsin sipp stod glaset orört tills jag druckit upp min rosa och vi gick därifrån.

Jag rockade dubbeljacka och väldigt mycket svart.

Jag har aldrig skrattat så mycket i mitt liv åt att lägga massvis av tid och orimliga pengar på något fruktansvärt äckligt, och jag har aldrig blivit så uttittad i mitt liv tror jag. Vi satt mitt emot kön och jag skrattade och Elin ville kräkas och tjejerna som delade långbord med oss undrade nog mest vad i hela friden vi höll på med.

Så vad vill jag säga med detta? Jo. Om ni gillar kaffe lika mycket som jag – svik aldrig kaffet. Beställ alltid kaffe. Överge aldrig kaffet för något som ser bra ut på bild. Efter allt trubbel och Elins äcklade mage vill jag inte ens visa er matchan, och så var det med det. Tur att det var fint i alla fall.