Browsing Category

Emilia och livet

Bilder från mitt vardagsrum och en osammanhängande text om nu.

 

Jag sitter fem timmar på ett tåg som tar mig ner till Skåne. Hem till Stehag och alla syskon och hundar. Jag har Selma med mig, och packning för en vecka. Vi ska fira midsommar med blomsterkransar och femkamp. Säkert med regnet hängandes över oss och något envist barn i flytväst och blålila läppar, guppandes i poolen. Jag har längtat så mycket.

Barnen frågar varje dag om det är juni än, om jag ska komma hem. De har aldrig varit i Stockholm och förstår inte skillnaden mellan detta, hemma, Jönköping eller den lilla ön långt ut i havet där dagiskompisen spenderade en månad förra läsåret, men de vet att jag kommer hem i juni.

Det har varit juni ett tag. Det känns som igår och för alltid och en timme tar tre dagar nu. Jag har sett allt på Netflix. Allt på Viaplay. Sett hela internet. Och jag, som alltid blir brun så snabbt om somrarna, har fångat en lätt bränna i glipan mellan byxor och skor, någonstans på vägen mellan hemma och jobb. Någon annan sol når mig inte, under täcket, i för stora, för smutsiga kläder och gårdagens smink.

Jag bad honom festa mindre. Nu vibrerar telefonen nästan varje eftermiddag och nästan varje kväll bubblar det i magen av kolsyra och fejkade känslor och jag trillar hem sent och drick mindre brukade jag säga men att dricka mer är det enda som hjälper. Jag vet hur det låter. Det får låta så.

Jag lyssnar på musik som påminner mig om annat. Savage Gardensingeln med svartvitt omslag som Hanna fick när hon var kanske sju eller åtta och jag var två år yngre. Vi lyssnade raklånga på ekparketten i hennes rum. Jag tror väggarna var gula och gardinerna med huvudfotingar från Ikea. Jag förstod ingenting av vad de sjöng, men antog att Hanna visste. Hon gick ju i skolan redan och kunde engelska. Och jag lyssnar på Ebba Grönalbumet jag vaknat till så många helgmornar när mamma behövt köra ett städrace och känt för peppande musik som hörs långt ner på gatan, förbi sista grannen. På det sorgliga från åttan och på det glada från sommarjobbet på kyrkogården där jag rensade ogräs och lyssnade på radio med en vän. Allt går bra. Allt som inte låter som nu får funka.

Jag hade hunnit fixa till en hörna i vardagasrummet men det spelar ingen roll. Det är ingen som ser den. Helt tomt nu. Ingen lutar sig mot kuddarna och ingen dricker kaffe vid satsborden. Det är tomt om dagarna och på nätterna använder jag soffan som säng och ligger vaken till nollfyra. Vänder mig, byter håll.

Jag sitter på ett tåg ner till Skåne och det ska bli så skönt att få andas ut i några dagar och ockuperas av annat. Att inte ha tid att vara ledsen. Sova i bäddsoffan på ovanvåningen med ett syskon på var sida om mig och lyssna på barnvisor om färger och storlekar på engelska. Jag har längtat så mycket.

Några av mina senaste skisser + Vad händer med min blogg?

Det har stått still här ett tag. Jag vet. Och jag har har ju skrivit om detta ett tusental gånger förut, det här med hur både mitt humör, min motivation och min inspiration går i berg och dalbane-vågor. Det har varit så lite extra den senaste tiden, sedan jag flyttade upp till Stockholm kan man säga.

Mitt mål när jag startade den här bloggen för ett och ett halv år sedan var till en början att blogga varje vecka. Ganska snabbt blev det fler gånger än så, men någon strategi hade jag inte och två inlägg eller tre eller fem spelade inte så stor roll. En bit in i bloggandet hade jag läst på. Läst att ni vill veta vad ni får och att att vara konsekvent is key. Jag började skriva sex dagar i veckan. Långa, välarbetade inlägg som tog mig mer tid än vad mitt faktiska arbete gjorde då.

Jag flyttade upp mina saker från Lund till Stockholm redan i mitten av mars, men landade inte själv förrän den andra april. Två månader sedan snart. Stockholmslivet började jag med flera superroliga bloggrelaterade händelser inbokade. Det var coffice på Pom och Flora och på Brillo och jag tatuerade både Josefin och Agnes – två av bloggare jag uppskattar enormt. Jag sprang iväg på några event, fick några roliga mejl och gick på intervju för att bli en av Modettes nya bloggare. Det kändes bra. Jag åkte till London, hade min första guestspot i Malmö och saker flöt.

Men så fick jag inte platsen på portalen. Kamerastativet jag haft i Lund hade bara varit på låns och ljuset i lägenheten i Stockholm visade sig vara det mest svårjobbade någonsin. Här bor vi långt nere, med ett högt hus ovanför som skuggar från klockan nio och det ljus som finns kvar reflekteras mot grannhuset på innergården och kommer tillbaka mörkt orange med solfläckar från fönstren. Långt ifrån det drömmiga superljusa vi hade på fjärde och femte våningen, i söderläge med fönster längs hela väggen. Fotoställena jag var så van vid tidigare, med de djupa fönsterbrädena och vårt extra långa skrivbord försvann med flytten och jag behövde tänka om. Stilen jag haft på mina bilder tidigare kom att bli väldigt mycket svårare att åstadkomma i en annan miljö. Saker som tidigare gått på rutin behövde jag plötsligt lära mig igen, på ett nytt sätt.

Samtidigt började jag jobba i en ny studio med sex nya kollegor och massvis att ta in. Kunderna trillade in snabbare än jag vågat hoppas på och mitt i allt bestämde jag mig för att slopa mitt ena Instagramkonto för att enbart fokusera på tatueringsaccountet. Jag fick fullt upp. Med mina kunder, med att rita nytt, med att hitta min plats bland ett gäng väl sammansvetsade tatuerare på studion och med att landa i Stockholm. En hel lägenhet att långsamt inreda, nya platser att upptäcka och vänner att hitta och lära känna. Massvis.

Jag tänker ofta att jag säkert hade kunnat rodda både tatueringsjobb, fotande och skrivande på samma höga frekvens om jag bara hade mer arbetslivserfarenhet. Mer utbildning. Om jag någon gång hade haft en anställning där jag tvingats visa på struktur och arbetsmoral. Självdiciplin. Så är det ju såklart inte. Jag hade inte blivit en supermänniska om jag bara pluggat något år på universitetet. Men det känns ofta som en enkel ursäkt att gömma sig bakom när mina ambitioner, tankar och handlingar inte rör sig parallellt.

Jag är en känslomänniska. Utav rang. Jag gör allt känslostyrt och även om jag faktiskt jobbat en del bakom kulisserna med att inte alltid ta beslut i affekt är det sällan jag tar mer än en dag eller två på mig. Får jag feeling går jag all in. Går jag på motgångar ger jag gärna upp. Så när tatueringsverksamheten började flyta på alldeles precis när bloggbiten täcktes av sirap var jag precis så genomskinligt förutsägbar som alltid. Jag tänker att man ska rida på den våg man får, såklart. Men ganska ofta tror jag också att det vore bra för mig att hålla ut bara en liten stund extra. Tills det lossnar igen.

Med tatueringen har jag fått hålla ut flera gånger. Med ritandet, utöver de dagliga tatueringsskisserna, har jag hållit ut ännu mer. I de fallen har jag lärt mig att det inte alltid går att föda kreativitet ur kreativitet, utan att det ibland behövs en helhjärtad paus. En sådan som går på obestämd tid och som inte avbryts förrän lusten tar över och det svämmar över med idéer.

Jag tog en paus med inlägg här inne. En vecka av framkrystande och åtta dagar tomt. Sa till Simon att jag skulle sluta. Det är ju svårt och tar tid och varför fick jag inte den där platsen? Och när jag liksom öppnat munnen och sagt det högt tog det lika lång tid för mig att inse att jag inte alls ska sluta, som det alltid tar när jag säger något liknande.

Ni kanske undrar vad som händer här inne. Och det händer inte så mycket. Jag kommer fortsätta här inne, såklart. Jag drar ner på hastigheten lite, för att få mer av det roliga, och för att hinna med mer av tatuerandet. Men jag kommer fortsätta. Såklart. Vi hörs snart <3

Woven loafers + skitsnack

Godmorgon vänner! hoppas som vanligt att allt är bra med er! Jag sitter och dricker kaffe på balkongen i godan ro efter att ha insett att jag skrivit in fel i kalendern igen och inte alls har någon kund direkt på förmiddagen. Skönt ändå, med lite extra slapp efter att ha jobbat hela helgen och näääästan dött av svettningar på jobbet igår.

Idag ville jag mest visa er mina nya skor som jag fick i födelsedagspresent av los sambos. Världens luftigaste och ballaste loafers som troligen genererar en mindre ball fot-bränna. Jag känner mig så sjukt power när jag har dem på mig men funderar fortfarande på hur jag ska lösa fotsvettsproblemet när till och med de där supersuperlåga ballerinastrumporna syns och förstör. Finns det svettabsorberande skosulor med doft? Borde finnas tycker jag.

Funderar på att ta med Selma och köra lite parkhäng innan jobbet, hur skönt är inte det? Jag är så glad över Stockholm och området vi bor i, här är så himla fint och det känns som att jag hittar nya gulliga ställen varannan promenad jag går. Här finns vatten överallt och märkliga byggnader med stora valv och små fönster. Känns som utomlands.

Om min nya väskrem

Foto: Hanna Westerström

Det händer extremt sällan att folk frågar mig var mina kläder kommer ifrån. Kanske för att de är tråkiga, kanske för att det är ganska enkelt att lista ut (H&M), men den senaste tiden har det banne mig frågats. Kunder frågar mig, folk på tunnelbanan frågar mig och självaste H&M-personalen frågar. Om min väska.

Just själva väskan är en supergammal från Zara som jag burit alldeles för tunga saker i och som tillslut föll ihop med en söndrig axelrem, så den är ganska ointressant. Men min nya, golden snakeprint-rem däremot, den är lite roligare. Den kommer från GabriellebyP och är på pricken hundra procent vegansk!

Foto: Hanna Westerström

Till en början beställde jag hem en mörkgrön, men eftersom jag tyckte att kontrasten mellan väskan och remmen blev lite för liten mejlade jag Pauline som har företaget och frågade om jag kunde få byta. Jag tror det tog två minuter innan jag fått svar, och dagen efter möttes vi upp på Östermalm och bytte rem. Service.

Jag har haft väskan nästan varje dag sedan jag köpte remmen och är superdupernöjd. Dagens tips!

lördagen med Hanna genom telefonen

Hej gänget! Hoppas allt är bra med er! Jag har precis druckit upp mitt kaffe och ska strax ut på runda nummer två med Selma för idag. Jag vaknade upp till 16 grader sol och bestämde mig för en långrunda, men eftersom jag är så himla nojig över mina pigmentförändringar och pigmentfläckar och självklart glömde solskydd fick vi vända hem ganska snabbt igen. Typiskt! Idag har jag dock ingenting planerat så det gör mig inte så mycket att ta en extra runda. Tvärt om faktiskt!

Yada yada, nu tittar vi på några bilder från min lördag (och lite fredagskväll) med Hanna!

Fredskallan stod kvar i lägenheten när vi flyttade in, tackar tackar!

I fredags tog vi tag i mitt vardagsrumsfönster, det jag sagt att jag ska ha fixat i flera dagar nu. Äntligen blev det gjort och jag köpte på mig så många krukor att vi fick sprida dem i rummet. I en liten blomsterbutik vid tunnelbanestationen köpte jag nämligen två mindre, gråglaserade krukor med brunt stänk. Jag älskar dem och de är hur fina som helst, men alldeles för små för att stå ensamma på fönsterbläcket, så efter att Hanna och jag knatat omkring på Östermalm plockade vi upp ytterligare två, i den största storleken.

Efter att ha vridit och vänt på alla krukväxter slutade det dock med att endast en av de nya krukorna fick ta platsen som var planerad. De två små hamnade i köket och den sista fick pigga upp en hörna bakom soffan!

Min fluffigaste bild.

Lördagens bästa inköp var denna dynan till Selma. Hon har tidigare inte haft någon egen säng utan har legat hos oss, i soffan eller på sin fäll på golvet, men nu tyckte jag att det var på tiden att hon fick en egen bädd, speciellt eftersom hon varit lite låg de senaste veckorna efter alla omställningar och de dryga tjejhormonernas tid. Hon behövde ett litet extra tryggt space.

Hemma i Lund låg Selma ofta på min fårfäll och solade, så jag tyckte att denna fluffiga varianten passade bra som något liknande. Hon var lite skeptisk till en början, men redan samma kväll låg hon och snarkade ihoprullad i bädden. Så söt. ”Ser ut som att hon ligger i en munkfrilla” tyckte mamma.

På restaurang Klang i Hornshuset.

Denna middagen var så välförtjänt efter floppen på min födelsedag!!! Hanna och jag käkade på Klang, en minut hemifrån och rullade tillbaka. Runt om oss satt flera par och delade på en rätt, trams tyckte vi. Stockholmsfasoner. Och så beställde vi in en burgare med världens största portion pommes och en pizza blanco med chevre, valnötter och gullök. Det satt precis där det skulle. Älskar lök. Och pizza. Och min syster.

Crepe!!! Nutella!!! Jordgubbar!!!

Vår sista gemensamma måltid för denna gången blev crêpes på Hornstulls marknad. Jag tog en med både Nutella och jordgubbar och så klättrade vi upp högst upp på trappan ut mot vattnet och dog av värmeslag. Hanna fick med sig en tröja och ett halsband från loppisen och jag var två sekunder från att köpa en ”perfekt grå tjocktröja”. Precis när jag räckte över pengarna kom jag på att jag redan äger en exakt likadan, och att den till och med är den som syns i min header. Tydligen ett bra köp, jag verkar gilla den!