Browsing Category

Emilia

Höst i Bandhagen

Vi har flyttat till Bandhagen och höst har det blivit och så många saker känns annorlunda nu. Jag skulle inte säga att jag kommit i ordning i lägenheten än. Även om det känns som att tjugo kvadrat borde färdigställas på tio minuter så är verkligheten en annan. Så många saker som inte har någon plats. Sekatören och klippmaskinen och reflexskärmen och novellerna om kärlek på engelska som tidigare legat gömda i lådor och skåp som inte längre ryms. Handdukarna ligger i en cykelkorg och teet står på hatthyllan och skorna ligger i en trälåda under soffbordet strax innan för ytterdörren. Mattan står lutad mot en vägg. Inlindad i svarta sopsäckar och gul maskeringstejp. Den är för stor för att rullas ut.

Jag har tänkt så mycket negativt om Bandhagen och om plastmattan och om tunnelbanan som går var tionde minut istället för varannan, men jag tar tillbaka det. Idag är det tio dagar sedan Selma och jag trängde ihop oss i framsätet på flyttbilen och tog oss från Hornstull till Bandhagen med kläderna i sopsäckar och en soffa som senare kom att ställas in i fel källarförråd. Jag trivs. Selma också.

Här kan vi skippa kopplet och springa och råttorna är utbytta mot myror. Fönstret står på glänt under natten och inget ljud skräms. Musiken hörs vid kokvrån och badrummet och i sängen och man andas extra nära på nittio centimeter. En taxi hem kostar två hundra kronor. Hundra om man har någon att dela med och med tunnelbanan tar det elva minuter till jobbet. Det är ganska fint här. Stillsamt.

Eftermiddagarna försöker jag spendera vaken istället för sovande. Det går bra ibland. Vissa dagar ligger jag i sängen ändå, från sekunden jag kommer hem, till Selmas kvällspromenad och fram till läggdags. Jag spelar video efter video av adults reacting to one direction och keith eats everything at taco bell men det räknas. Jag är vaken.

Det har stått så stilla här under sommaren. Tänkte att hösten skulle få ändra på det, lagom till att mörkret faller snabbare. Finns ni kvar här än?

En ormtatuering

Hej vänner! Har ni det bra? Hoppas det! Jag trivs så väldigt bra med att svettfesten är över och den årliga höstmyskänslan har börjat infinna sig. Ni vet när mysiga tröjor, varmt te och dubbla filtar känns som det finaste i världen. Höstskor har jag köpt för länge sedan och fyra av sju flikar på min Chrome går till fluffiga koftor och kabelstickat. Ett par veckor till sen är vi där.

En onsdag i juli, när värmen fortfarande gassade, fick jag en ny tatuering.

De där kroppskomplexen som tagit över mitt liv alldeles för länge letade sig tillbaka in i bakhuvudet när temperaturerna blev högre och kläderna mindre. Jag vill inte jämföra mig med andra människor. Gissa centimetrar på personer som går förbi. Fem mindre än mina? Kanske mer. Det känns så färdigt och uttjatat att rabbla skällsord och förbannelser som trötta mantran dagarna i ända och en tatuering hjälper. Tramsigt? Kanske.

Att min kropp ser ut som den gör, att den kommer fortsätta se ut så, det har jag insett för ganska länge sedan. Snart ska jag kasta ut jeansen i storlek försmå och aldrig försöka komma i dem, men tills den här kroppen känns helt bekväm att bo i hjälper det att ge den andra saker jag kan fokusera på. Saker jag 1) inte kan ändra på, och 2) tycker är fina.

Pratas det celluliter och proportioner i bakhuvudet kan jag kontra med allt annat. Jag förstår om det låter helt ut genom fönstret men hur som helst; jag har en ny tatuering.

Det är ormen på fösta bilden, på baksidan av armen, som är nyast efter vindrickardödskallen.

Jag har funderat i en evighet på vad som skulle få klämmas in i det obekväma avlånga området och en orm känns skitbra. En gästtatuerare från Ryssland gjorde den och hela processen kändes extremt utdragen. Besöket tog alldeles för många timmar, mitt tålamod sinade och nivån på artigheten var sådär. Men jag tror att det var bra på något sätt, att få en dålig tatueringsupplevelse för att påminnas lite om hur man inte ska bemöta en kund.

Hur som. Tatueringen blev fin, jag blev nöjd.

Ha en fin helg hörreni <3

”Det verkar vara ganska återkommande för dig” påpekade min kollega i veckan när jag berättade om min tisdag som gått: jobba, somna på soffan, vakna, renbädda sängen och läggdags för natten. Och det kan väl stämma, att jag sover mycket. Eller nästan bara, om man vill – under gårdagen sov jag mer än Selma, och hon sover nog arton timmar per dygn ungefär. Jag vaknade sent efter en slirig fredag, raklång tvärs över sängen med Selma bredvid, lika rak men inte lika lång. Promenaden vi alltid tar på morgonen tog dubbelt så lång tid som vanligt och efteråt somnade vi igen. Jag i sängen och hon i tvätthögen och så fortsatte det så, att jag vaknade för en promenad och somnade igen.

Visst skämdes jag lite från och till över hur jag låter dagarna spelas förbi utan att jag deltar, men samtidigt, än sen. Jag gör annat också ibland.

blommor från veckan. Tack Stina!!

I måndags passade Maria och jag på att äta frukost ihop på nytorget. En sminkborste som var hennes hade råkat hamna i min väska och det enklaste sättet att lämna tillbaka den var såklart över kaffe, amerikanska pannkakor och blåbärssylt. Selma blev serverad egen vattenskål och där ungefär förstod jag hypen med Nytoget 6. Efteråt fick jag blodsockerfall på jobbet, men det var värt.

Tatueringen är också från veckan som gått. De små små enkla buketterna jag gjorde så mycket av tidigare har fått byta plats lite med dessa lite större varianter. Det händer ganska ofta att jag får frågan om jag inte tröttnar på att tatuera just blommor men det där löser sig så himla tjusigt av sig själv – när jag börjar känna mig färdig med med något för ett litet tag brukar ni tydligen känna samma och önska er lite andra varianter istället.

Katter är inte min favoritgrej egentligen men min vän Elin har en himla fin. Hon heter Hella och har en kattunge som är dödsgullig.

Idag ska jag söndagsjobba, kompensera för min uteblivna kaffekonsumtion igår och fylla kylskåpet med något annat än ett smörpaket och en utgången yoghurt. Det regnar i Stockholm idag och jag är så nöjd över pausen i hettan, så himla skönt att kunna andas lite för en gångs skull. Vore det inte en dröm att få några svala dagar på rad? Jag hoppas så innerligt.

Fyra dagar hemma.

Om några timmar är jag tillbaka. I Stockholm, hemma. Eller om Stehag är hemma? Kanske Lund. Jag kommer till Stockholm i alla fall, om några timmar. Vi har haft fyra dagar nere i Skåne, Selma och jag. Och hunnit med det mest väsentliga, bad och marängswiss och sangria och halvnaken hud på gräset under svart natt.

 

Minifinger-hej!

Jag kommer behöva flytta ut från lägenheten jag bor i nu. Har inte råd att bo där ensam och med planlösningen och hund funkar det inte riktigt med inneboende. Jag funderade på det. Men nej. Jag behöver kunna vara helt ensam, strö mina saker överallt omkring mig och lyssna på Shawn Mendes volym hög nolltvå en tisdag. Jag måste få. Så, i september går flyttlasset igen och jag hatar det. Min kropp blir arg, mitt psyke svagt. Att flytta medför så många beslut, och planering, så himla mycket planering. Jag har blivit ganska stressad av allt som måste lösas just precis nu, när jag helst velat dra täcket över huvudet en dag till.

 

Extremt sällsynt bild på min lillebror. Att han fastnar när kameran är framme händer kanske vart åttonde år.

Rolig sak med schnauzrar: när saker fastnar i deras skägg och de inte orkar ta bort det.

Stress är min sämsta vän men jag kommer tillbaka till den jämt. Stressar ofta upp mig över saker som jag vet kommer lösa sig. Det gör ju alltid det, löser sig, och hitintills har saker alltid löst sig väldigt bra för mig, men ändå stressar jag upp mig. Får panik. Vad ska jag göra nu, vad händer om jag inte gör det.

Under en liten isolerad period blev det lite för mycket för mig i stockholmskaoset och beslutstagandet och jag tänkte att en paus skulle passa fint. Det gjorde det. Hemma i Skåne har jag tänkt på momsen som ska in noll gånger. Jag har tänkt noll gånger på vad jag ska göra i vinter, hur kallt det kommer vara och hur ensamt det kommer bli.

(Irriterad över getingar på mat)

Tåget var framme vid halv ett i onsdags. Vi åkte direkt vidare hem till mamma och pappa och alla hundar och barn. Hann med bad och dusch och en kopp kaffe och sen åkte jag tillbaka till Lund, där stockholmståget stannat tidigare på dagen, och träffade Elin, Jasmin och Johanna. Elin bor i samma hus som min lundalägenhet ligger i. Det har varit väldigt märkligt. Jag har suttit på min egna innergård, tryckt min portkod, gått samma gata upp och ner som jag tidigare bott på, men inte varit hemma.

Både Elins och min lägenhet ligger i söderläge och mätte trettiograder stilla inomhusluft. Vi fick gå ut för att svalka oss. På kvällen hade vi bestämt oss för att dansa på Herkules svettiga lilla dansgolv, en sista gång innan de stänger efter sommaren. Vi var där varje helg ett tag men när sangrian var slut och sminket var både satt och bortsvettat två gånger minst gick vi upp till Stortorget och insåg att det inte var öppet för dans på Herkules. Inte för vin heller. Vi fick sitta på uteserveringen bredvid. Isabella anslöt sig. Jag kramades mer än jag någonsin kramats och när uteserveringen stängde hamnade vi vid skateparken. Som när man var tolv och var ute och cyklade och bara behövde någonstans att förvaras. Jag frös för fösta gången på länge.

Riktigt hej! (och märklig tuggumimin)

På torsdagen sov jag. Sov, badade, torkade, badade och på fredagen hade vi räkfest med familjen. Som en kräftskiva fast lite mer som en vanlig middag och utan kräftor då.

Det är så skönt att sextio mil är Lund till Italien men också hem till hem. Det går snabbt och kostar inte så mycket om man köper biljett i tid. Jag är fortfarande både lite orolig och lite stressad över förändringarna framöver, men det lugnar mig att ett avbrott finns så nära. Jag packar snabbt, anlitar en flyttfirma. Jag vänjer mig vid nya boendet. Det löser ju sig.

Soffan.

Det var tisdag när den sista rökdoften satte sig i lakanet. En månad sen nu. Kanske mer. Det var vin och sen natt och tidig morgon och det är tisdag igen och jag ska sova i sängen.

Ryggen gör för ont av soffan. Det gör ont i svanken och i nacken och det gör ont i axlarna som hamnar tryckta mot armstödet nolltre till nio. Men det är tryggt. Som väggar runt omkring i ett lite för litet rum. Där kan inget nå mig.

Jag bäddade soffan först i söndags. Har inte orkat tidigare – det är ju bara för en natt. En natt till, en natt till, bara en till. Ännu fler. En månad eller kanske mer. Sängen har varit bäddad sedan länge. Långt innan sista natten. I samma tyg med hans hårvax på kudden och någon annans märken av svett på madrassen. Röken. Den har varit där länge nu.

Är det inte konstigt hur omständigheterna under vilka man fick sova i soffan som liten alltid var de bästa. När pappa var på konferens och mamma ville göra något roligt av att sova utan honom. När det var kräftskiva utanför ytterdörren och barnen behövde sova när de vuxna behövde fortsätta. Kanske på julen. Kanske en fredag eller lördag när man hyrt film och köpt godis och blev alldeles för trött för att gå upp för trappan och mamma och pappa gav med sig.

Som vuxen är omständigheterna aldrig bra. Det är soffan när man kommit hem för full och bara skulle mellanlanda men inte kom hela vägen till sängen. När man bråkat. Skrikit. Gjort slut.

Jag fick en ny tatuering idag. På låret, en dödskalle uppbyggd av vindrickande tjejer och massa glas. Har två till nya som jag inte visat, hjärtat med fulfingret och en orm på armen, ni lär väl få se någon dag tänker jag. Det klarnar upp här snart.