Browsing Category

Emilia

Instagrams frågefunktion – mina svar!

Hörrni för några dagar sedan körde jag den nya frågefunktionen på Instagram och holy moly det var en PÄRS. Hur personer med flera hundratusen följare ens ger sig på funktionen förstår jag inte. Jag fick stressmage.

Jag hade bestämt mig för att svara på alla frågor och även om jag faktiskt tycker att jag gjorde ett ganska bra jobb blev det en del frågor som inte hanns med. Eftersom många av dessa är very much FAQ tänkte jag dock att det kanske skulle passa sig att svara på några leftovers här på bloggen. Här och varsågod:

”Om man ska göra sin första tatuering (och vara nöjd sen) var skulle du sätta den?”

Jag skulle nog säga att det 1. beror på motivet, och 2. beror på dig. Vill du att den ska synas mycket eller vill du kunna dölja den? Vilken form har motivet? Hur stort är det? Jag skulle säga att de vanligaste ställena mina kunder sätter sina första tatueringar på är precis över- eller under armvecket, runt handleden någonstans eller bak över armbågen, men allt funkar sålänge du inte köttar hals, händer eller ansikte tycker jag!

”Kan man tatuera sin egen design hos dig?” 

Oftast, ja! Ibland kan det vara så att motivet inte alls funkar som tatuering pga för små detaljer eller liknande, och ibland kan jag vilja rita om lite för att det ska passa bättre, men allra oftast går det hur bra som helst!

 

”Hur blir man tatuerare?”

Man ritar ritar ritar och hoppas på en lärlingsplats. Jag gjorde dock SÅHÄR

”Trivs du i Stockholm?”

Ja! Såhär tre månader in trivs jag superbra i Stockholm, ganska mycket för att jag fått fina vänner jag umgås med, men också för att det finns mysiga ställen överallt här. Med klippor och hav och cava för femtionio kronor glaset. Än så länge känns allt såklart skitkul – det är ju nytt, det är sommar och folk är glada. Men jag trivs tackar som frågar!

”Vem gör dina tatueringar?”

Olika! Min senaste gjorde jag hos A.a.tattooer, innan dess gjorde jag en hos Pokeeeeeeeoh-Jake och innan det gjorde min kollega Sebastian en på mig (kika på den HÄR!).

”Har du tid för en tatuering nu på lördag?”

Jag brukar vara bokad ungefär två veckor framåt, men just lördagarna brukar gå snabbt. Då och då har jag absolut tid för drop- inkunder och snabba bokningar men det smartaste är alltid att vara ute i lite god tid.

”Hur länge har du jobbat på Stockholm Classic?”

Sen april detta året!

”Vilken av dina tatueringar gillar du mest?”

Jag skulle säga blommorna på bröstet, något av mina hand/fingergrejer, taggtråden eller kanske min text under nyckelbenet som funnits med mig så länge. Så svår fråga!!!

”Hur mycket kostar det att tatuera en mindre tatuering hos dig?” 

Minsta pris hos mig är 1000 kronor!

”Kommer du gästtatuera i Göteborg eller Malmö snart?”

Denna frågan får jag näst intill varje dag. Och nej – som det ser ut idag har jag inga resor planerade och om jag planerar in några kommer jag skriva ut det på Instagram. Håll utkik där!

 

En porslinshund som inte liknar Selma

”I början när jag flyttade hit och bodde själv hade jag det jättefult hemma. Så jag tänkte på hur tjejer brukar inreda och så köpte jag ett fat till soffbordet och hällde små stenar på” sa min kollega för att försäkra mig om att en porslinshund som är en skotte och inte en schnauzer men åtminstone liiite liknar Selma inte alls är världens mest onödiga köp.

Jag är skitbra på onödiga köp. Extra bra på spontanköp och åh-jag-hittade-en-hundring-i-fickan-köp. Den vita hunden köpte jag på Erikshjälpen för säkert ett år sedan och har älskat den sen dess, trots att det är ett porslinsdjur och jag är under 80 år gammal, och trots att min ursäkt för den är att ”den liknar Selma” medan den i verkligheten har noll likheter bortsett från skägget.

Den svarta skymtade jag på Brandstationen någon gång i början när jag flyttade hit, och även om jag i vardagen onödighetsköper saker varje vecka har jag dragit mig från att gå in och plocka med mig just denna. Varför, undrar jag nu. Den är ju SÅ gullig.

Hur är det med er annars? Jag är trött och bakfull och så himla glad att det är söndag och att jag inte har något planerat mer än att hämta ett paket hos ett Postnordombud och ett hos Schenker. Ni ser ju. Denna gången har jag däremot köpt något vettigt – lampor!

Efter pakethämtning, kaffekonsumtion och en tandborstning tänkte jag att Selma och jag ska ta oss ner till en park, gotta oss i solen, äta en glass och läsa ut Hjärtat är bara en muskel – en bok jag började läsa för superlänge sedan men helt plötsligt glömde bort att jag hade. Den är fin, sorglig.

Sköt om er, okej?

Va inte en sån dramaqueen.

Ni frågar hur jag mår. Bra, svarar jag och så kryper jag ner i soffan för tredje gången samma dag. Bunkrar upp täcken och kuddar och balanserar datorn högst upp. Ligger så. Youtube på. Somnar till regnljud på Spotify och vaknar när det blir för tyst.

Jag har aldrig bott ensam och det är svårt. Har alltid uppskattat tystnaden av ensamhet. Hatar den nu. Det är skillnad på att välja den och att inte kunna välja bort den.

Jag gick och klippte mig dagarna efter. Hade bokat en tid veckan innan hos en frisör jag fått rekommenderad från flera håll. En kvinna mötte mig i hallen, hälsningsfraser utbyttes och så tog hon min jacka till garderoben bakom disken. Frisören var från Italien. Fick höra det flera gånger. Han frågade vad jag ville göra och klippa svarade jag och så pratade vi om att mitt hår var tungt och varmt och gulnat i blekningen.

Tvättstolen. Hård kant och alldeles för hård massage i hårbotten. Varmvattnet tog slut och jag ska skynda mig så jag inte dödar dig sa han. Det gör inget om du dödar mig tänkte jag men ingen skrattade när jag sa det. Han klippte snabbt och hetsigt, nynnade, sjöng i plattången och fnittrade fram att om jag fyllt år skulle han sjungit ja må du leva, visst ser den ut som en mikrofon? Visst kan man nästan tänka sig det? Visst? Han fyllde år i november. Hade bröllopsdag samma månad. Åkte till Berlin sist. Fint, visst?

Information om hans hemland, om hans resa. Om hans fru. Och jag då? Har du någon frågade han och jag berättade. Såklart. Alla vill ju vara ensamma på sommaren sa han och nej sa jag och var inte en sån dramaqueen sa han efter jag betalat men innan jag gått. Jag fick upp håret i en knut på vägen upp för trappan. För mycket teser framför ansiktet, tryck bakom ögonen. Va inte en sån dramaqueen. Alla vill vara ensamma på sommaren.

The Ordinary på H&M

Jag vet inte om jag är sist på bollen här. Det kanske jag är, men tro mig när jag säger att jag åtminstone är en väldigt väldigt glad sista man på denna boll. På H&M har börjat sälja The Ordinary-bollen, alltså.

Jag har sneglat på The Ordinary ända sen den dagen då mitt shoppingberoende kolliderade med en mild besatthet av att någon gång få bukt på mina hudproblem, men är man som jag van vid en tioprocentig halt av AHA blir The Ordinarys produkter ganska lätt skrämmande. Helst vill jag ju få en fin hy, inte en bortfrätt sådan. Så jag har dragit mig från att beställa och intalat mig själv att jag ska lägga en order så fort jag bara läst på lite extra om utbudet. Det hände såklart aldrig, att jag läste på, och när produkterna tog sig in till Åhlens sortiment i stan blev min plan att jag skulle åka dit istället. Hände inte.

The ordinary H&M

Men så i veckan, när jag gick till H&M för att köpa såna där korta cykelbyx-tights att ha under klänning (men kom till kassan med en blus och ett par reabyxor) stod de bara där. Bland neongröna mascaror och guldglittrigt solpuder. The Ordinary.

Just där och då hade jag inte tid att rota upp mobilen och börja googla på syror och aktiva ämnen, jag var redan långt bak i schemat och borde redan både ha åkt och bytat tunnelbana vid det laget då jag tog beslutet att ”svänga lite snabbt in på H&M bara”, så jag drog med mig två safe cards till kassan. En argan oil med tjusig pipett så att man kan olja in ansiket the Instagram way, och så blodmasken såklart.

The ordinary H&M

Jag har lovat mig själv att jag faktiskt SKA läsa igenom snabbt innan jag testar masken, även om jag tvivlar på att jag kan bli ansiktslös om jag skippar. Oljan har jag redan börjat använda och min förhoppning är såklart att den precis som utlovat hjälper till att jobba mot mina pigmentfläckar. Jag är inte helt hundra på hur det i praktiken skulle fungera om en olja lyckades med det, men om inte annat så får jag åtminstone en återfuktad hy och Insta-MUA-feelings. Om den bara vore metallic.

Har ni testat The Ordinary?

Bilder från mitt vardagsrum och en osammanhängande text om nu.

 

Jag sitter fem timmar på ett tåg som tar mig ner till Skåne. Hem till Stehag och alla syskon och hundar. Jag har Selma med mig, och packning för en vecka. Vi ska fira midsommar med blomsterkransar och femkamp. Säkert med regnet hängandes över oss och något envist barn i flytväst och blålila läppar, guppandes i poolen. Jag har längtat så mycket.

Barnen frågar varje dag om det är juni än, om jag ska komma hem. De har aldrig varit i Stockholm och förstår inte skillnaden mellan detta, hemma, Jönköping eller den lilla ön långt ut i havet där dagiskompisen spenderade en månad förra läsåret, men de vet att jag kommer hem i juni.

Det har varit juni ett tag. Det känns som igår och för alltid och en timme tar tre dagar nu. Jag har sett allt på Netflix. Allt på Viaplay. Sett hela internet. Och jag, som alltid blir brun så snabbt om somrarna, har fångat en lätt bränna i glipan mellan byxor och skor, någonstans på vägen mellan hemma och jobb. Någon annan sol når mig inte, under täcket, i för stora, för smutsiga kläder och gårdagens smink.

Jag bad honom festa mindre. Nu vibrerar telefonen nästan varje eftermiddag och nästan varje kväll bubblar det i magen av kolsyra och fejkade känslor och jag trillar hem sent och drick mindre brukade jag säga men att dricka mer är det enda som hjälper. Jag vet hur det låter. Det får låta så.

Jag lyssnar på musik som påminner mig om annat. Savage Gardensingeln med svartvitt omslag som Hanna fick när hon var kanske sju eller åtta och jag var två år yngre. Vi lyssnade raklånga på ekparketten i hennes rum. Jag tror väggarna var gula och gardinerna med huvudfotingar från Ikea. Jag förstod ingenting av vad de sjöng, men antog att Hanna visste. Hon gick ju i skolan redan och kunde engelska. Och jag lyssnar på Ebba Grönalbumet jag vaknat till så många helgmornar när mamma behövt köra ett städrace och känt för peppande musik som hörs långt ner på gatan, förbi sista grannen. På det sorgliga från åttan och på det glada från sommarjobbet på kyrkogården där jag rensade ogräs och lyssnade på radio med en vän. Allt går bra. Allt som inte låter som nu får funka.

Jag hade hunnit fixa till en hörna i vardagasrummet men det spelar ingen roll. Det är ingen som ser den. Helt tomt nu. Ingen lutar sig mot kuddarna och ingen dricker kaffe vid satsborden. Det är tomt om dagarna och på nätterna använder jag soffan som säng och ligger vaken till nollfyra. Vänder mig, byter håll.

Jag sitter på ett tåg ner till Skåne och det ska bli så skönt att få andas ut i några dagar och ockuperas av annat. Att inte ha tid att vara ledsen. Sova i bäddsoffan på ovanvåningen med ett syskon på var sida om mig och lyssna på barnvisor om färger och storlekar på engelska. Jag har längtat så mycket.