Emilia Westerstrom
Browsing Category

Psykisk hälsa och hållbar livsstil

Om våriga citat och ångestloppet

Igår vaknade jag lättirriterad och virrig och trampade rakt ner i det dåliga humöret när studion fylldes av musik, skrivarstrul och kaffesump precis samtidigt. Vissa dagar räcker det med att två saker eller ljud dyker upp på samma gång för att min hjärna ska få kortslutning.
Som tur var gick det hela över snabbt igen med Simons assistans och en trevlig, nöjd kund.
Jag fick gå ut på trappen och andas in vårluft och solstrålar medan jag fick hjälp med skrivaren och bara någon minut senare gick livet lättare framåt igen.

52 lists project / Photo: Emiliawesterstrom.se

Är det inte konstigt vad våren kan göra med oss? Värmen från solen och färgglada rabatter är tydligen allt som behövs för att mer spontanitet och glädje ska infinna sig hos mig.

På eftermiddagen skulle jag gå upp till vår förra lägenhet och hämta post. Vi bodde ju tidigare i andra hand och trots att jag snabbt anmälde flytten som skedde i slutet av december har det sedan dess trillat in en del brev till den gamla adressen.
Det tar ungefär tjugo minuter att gå från studion och det var där, påväg till vårt tidigare boende, som jag i all hast blev inhåvad av en superpeppad, supertrevlig ångestloppsdeltagare.

Under gårdagen ordnade nämligen Sveriges Fontänhus ett 209 meter långt löplopp vid namn Ångestloppet, för att uppmärksamma både sin egen verksamhet och psykisk ohälsa i allmänhet.

Jag fick en kort presentation av evenemanget och innan jag hann blinka hade jag fått både nummerlapp, säkerhetsnålar och pin av en annan, ännu mer peppad deltagare och arrangör. Musik spelades, en man började sjunga och två kvinnor stämde in. Någon började dansa, någon joggade på stället. En fotograf tryckte ihop mig med tre andra, bad om leenden, om ångestuttryck och våra namn och sen bar det av. 209 meter runt cykelställ och en avstängd fontän avslutades med blåbärssaft och applåder och sedan var det klart. Jag hade sprungit ångestloppet!

När jag en stund senare, med min post i handen, åter gick förbi torget där loppet ägt rum hördes fortfarande ett sorl av glädje.

Nya doftljus från H&M Home och grön agat för lugnets skull

En av listorna i The 52 lists project handlar om favoritcitat och fortfarande fyller jag på den då och då, när ett nytt quote dyker upp. Jag har valt att inte googla något och har heller inte tittat i min Pinterestboard efter inspiration – de citat jag valt att skriva ner, är de jag kommer ihåg självmant. De som satt sig.

Jag har tillexempel skrivit ”doubt kills more dreams than failure ever will”, ”a flower doesn’t compare itself to the flowers next to it- it just blooms” och ”everything will be ok in the end. If it’s not ok, it’s not the end” och alla har de någonting gemensamt.

a flower doesn’t compare itself to the flowers next to it- it just blooms

De handlar om drömmar, att blomma, att må bra, och att göra det utan att blanda in andras åsikter, blickar och värderingar.

Att springa ett ångestlopp, mitt på dagen, mitt på torget, med och framför människor jag inte känner skulle jag många dagar se som pinsamt. Många dagar skulle jag troligen tänkt mer på vad andra skulle tänka än på vad jag själv egentligen vill, men just igår följde jag min första impuls och lät mig själv skratta mig igenom 209 meter med folk jag aldrig träffat förut.

Jag pratade inte med någon om min eller deras psykiska ohälsa, just där och då var den nog som bortblåst för oss alla, men till er som fortfarande ser mörkt även när våren nalkas vill jag bara påminna er om att ta emot vad livet erbjuder. Det måste inte innebära något storslaget men att försöka att inte jämföra sig så mycket med andra. Att göra det du mår bra av, det du vill, oavsett vem som ser på och vad du tror att de tänker. Kom ihåg att vara snäll och tålmodig med och mot dig själv, kom ihåg att livet inte är en tävling och this too shall pass. Everything will be ok in the end.


Tyckte du om det här inlägget? Lämna gärna en kommentar eller tryck på hjärtat här nedanför! Tack!

7

Det som ger mig energi och är viktigt.

För några veckor sedan skrev jag ett inlägg om att göra vad man borde, eller bara vad man vill. Det handlar om förväntningar på hur man ska leva, från sig själv, och från omvärlden. Det handlar också om att jag är den som bestämmer över mitt liv. Jag utformar min egen vardag.

Under årets Winter Workation samlades vi vid ett tillfälle i en ring av stolar och i en trygg cirkel valde många att öppna upp sig och dela med sig av sina egna livserfarenheter, många baserade på just förväntningar och den prestationsångesten som medföljer. Vi pratade om prestationsångestens förmåga att döda kreativiteten och lusten. Om depressioner och utbrändhet och de uttmattningssyndrom som drabbar fler och fler. Vi snuddade vid ämnet att komma tillbaka och vikten av att veta vad som faktiskt är viktigt.

Från min morgonpromenad med Selma. Skånsk vinter.

När jag kämpade med min ätstörning la jag ner en del tid och fokus på att hitta nya intressen att använda tiden åt som tidigare tillägnats det sjuka. Det fungerade bra och även om det just då kändes meningsfullt att skriva ner på papper i vilka bitar mina dagar skulle delas in rann det hela ut i sanden i takt med att min sjukdom krävde mindre och mindre uppmärksamhet.
Sedan jag senast skrev ner mina livstårtbitar har mycket hänt och idag lägger jag knappt någon energi alls på min kroppsform, jag har slutat väga mig hemma och min värdighet har inte längre en siffra.

Den senaste tiden har jag alltså inte behövt, och kanske inte heller tänkt på att ta vara på min tid och fylla den med saker som ger energi, istället för att ta. Som det ser ut just nu ägnar jag obehagligt många timmar per dag åt slösurfande och tevetittande – något som kanske inte nödvändigtvis snor energi, men som verkligen heller inte ger, utan mest agerar som utfyllnad i mitt inte så händelserika liv. Samtidigt sitter jag och pusslar i mitt schema för att få in en timmes kaffe med Clara och två timmar foto med Bea. Slutsatsen? Jag slösar bort mitt liv med saker som inte ger mig något, och kämpar med att få in de bitar jag verkligen vill ha. Jag lever någon slags transportsträcka mot ingenting. 

Det är enkelt för mig att tänka att jag ska ägna mig åt mer meningsfulla saker, men det är svårt att göra utan att ha koll på vad de där sakerna egentligen är. För att verkligen förtydliga dem för mig själv satte jag mig ner med penna och papper och djupdök i vad som ger mig energi, och är viktigt.

Att skapa något bara för att.

Yoga

För att stänga av totalt. Låta huvudet vila och fokusera enbart på att finnas. För att känna efter hur min kropp mår och för att börja ta hand om den efter år av misshandel och alldeles för många stillasittande timmar. Förra veckan efter att mina händer skapat frustration för mig, anmälde jag mig till en yogakurs. Jag tänker att all rörelse är bra mot smärta, om inte annat för att få igång blodcirkulationen. Vad jag inte kom ihåg sen jag tidigare utövat yoga är den fantastiska känslan av att inte tänka på någonting alls under nittio minuter.

Lugna morgonstunder

Jag övar mig på att gå upp tidigare om mornarna och älskar de timmarna jag får ensam i tystnad innan dagen startar på riktigt. Jag vill bli ännu bättre på att komma upp och spendera ännu längre tid i lugnet. För att vakna i min egen takt. För att lyssna på tystnaden. För att njuta av en extra kopp kaffe i lugn och ro.

Bloggnätverka

För att prata ohejdat om bloggtorka och SEO. Fotografera maten utan att bli särskillt utstirrad. Även om jag inte bloggar som arbete lägger jag mycket tid på min egen blogg och hela bloggvärlden. Detta är något jag gärna fortsätter med men för att fortsätta vara motiverad och inspirerad är det dock fint att ibland få bolla lite tankar med andra likasinnade.

Andra saker jag vill använda min tid till är till exempel att fika med mina vänner, prova nya sätt att arbeta med händerna, långa promenader med Selma, utflykter till skogen, mer matlagning utan recept och vardagslyx med min sambo. Vad ger er energi?


Tyckte du om inlägget? Lämna gärna en kommentar eller tryck på hjärtat här nedanför! Tack! 

6

Att slås ner av lycka. Och upp igen.

Gårdagen slog mig rakt i ansiktet. Hårt. Jag vet inte vad det var, om det var kontrasten mellan den totala lyckan i Åre och den inte alltid så varierade vardagen här hemma. Om det var känslan av att lämna kvar glädjen nedgrävd i snö högt upp i fjällen och kanske aldrig mer hitta den i ett slaskigt Skåne. Jag vet inte. Men hårt kändes det och snabbt slog det.

Jag vaknade i tid på morgonen. Satte igång kaffe och gjorde smörgåsar med inlagd rödlök på och när kaffet var upphällt och mackorna påbörjade droppade tårarna en efter en ner i koppen framför mig och det gick inte att hejda.
På eftermiddagen fick jag frågan vad som gör mig riktigt glad. Om jag kunde tänka på ett sådant tillfälle, där jag varit riktigt, riktigt glad. Och så brast det igen och det rann och rann och inte förrän två timmar senare slutade tårarna falla.

Så konstigt egentligen, att glädje kan komma olägligt sa mamma men den kom inte alls olägligt. Inte på något vis.

Foto: Helena Gunnare / Ohdarling.org

I morse vaknade jag inte alls den tid jag planerat. Två gånger somnade jag om och vid morgonpromenaden med Selma märkte jag att min cykel blivit stulen under natten. Det var inte ens ett år sedan jag fick den i födelsedagspresent av Simon men inatt hade någon annan gjort den till sin. Tagit den, bara sådär. Kaffet svalnade och fylldes på om och om igen medan jag ringde till polisen. Under samtalet med försäkringsbolaget hälldes den sista kalla koppen kaffe ut och mjölken var slut sen länge.

I skrivhäftet jag antecknat i under helgen skrev jag upp adresser och referensnummer och sifferkombinationen till min polisanmälan och på motsatta bladet hade jag några dagar tidigare skrivit jag kan vara glad. Att jag vet hur man gör.

Under fyra dagar och tre nätter på konferens om bloggande handlade min viktigaste anteckning inte alls om sociala medier, sökmotorsoptimering eller inläggsstrategier utan om mig själv. Jag har känt glädje förr, det är inte det. Varje dag känner jag glädje, det är inte det, men under fyra dagar och tre nätter blev jag påmind om hur livet också kan se ut. Jag kände mig omtyckt, likvärdig, duktig. Jag var inte nervös. Kände ingen oro. Jag funderade aldrig över om personerna jag umgicks med väntade på mig i lobbyn för att de var tvungna, jag förstod att de faktiskt ville. Och det var så himla härligt att känna så och att veta att jag kan känna så. Det är möjligt och det ligger inte långt ifrån. Jag snuddar vid det nu. Jag vet hur man gör.


Tyckte du om inlägget? Lämna gärna en kommentar eller tryck på hjärtat här nedanför! Tack! 

13

Att göra vad man borde.

Jag hade en minikonversation med Rania på tre facebookkommentarer angående att vara sann mot sig själv, och göra vad man vill – inte vad man tror sig måste och jag hade velat fortsätta konversationen här, med er.

I slutet på denna veckan kommer jag ta tåget upp till Åre för winter workation – en weekend med ett gäng bloggare, fylld av  föreläsningar, diskussioner och skidåkning! Eftersom jag inte känner någon av deltagarna frågade jag i facebookevenemanget vad de övriga bloggarna tänkt fylla sina dagar med. Inte så konstigt kanske, tänker ni. Men vet ni vad, varför jag undrade? För att inte missa något jag borde göra.
Jag har så många aktiviteter jag vill delta i att jag inte är säker på om jag varken kommer hinna eller orka åka skidor. Skidor som man faktiskt borde passa på att åka, när man kommer från ett platt, blött Skåne upp till skidorten Åre.

Rania, som verkar ha kommit ett steg längre än mig i tanken, påminde mig om att släppa alla borde och måste, och istället lämna plats för vad jag egentligen vill. Det är ju självklart egentligen, men så svårt att komma ihåg.

Ni vet om man åker på semester. Säg en weekend till London. Man åker iväg och ser framför sig en helg av fish’n’chips, engelska murriga små pubar och shopping. Och väl på plats planeras var minut in i minsta detalj för att klämma in Big Ben, London Eye, Tower bridge och all annan arkitektur man måste se när man väl är där. Och så åker man hem och kan nicka bestämt när folk frågar om man åkte i pariserhjulet, men de där roliga grejerna man egentligen ville göra, de hanns inte med.

Från House Doctor! Visst är de fina?

Kopparna ovan beställde jag innan jul och sen de landade i mina ägor har jag velat visa dem för er. De är i alldeles perfekt storlek, de har rätt tjocklek och den blanka glasyren känns fantastiskt mjuk mot underläppen. De är handgjorda och lite ojämna och det finaste jag äger i inredningsväg just nu.

Jag är nog nästan orimligt förtjust i mina nya kaffekoppar och assietter och även om jag velat visa er har jag inte gjort det ännu. Vet ni varför? För att kaffekoppar och nytt porslin kanske inte borde vara en del av en blogg med fokus på DIY och kreativitet.

Beroende på hur man ser på saken passar kanske kopparna in. Inredning kan absolut passa in i den kreativa kategorin jag placerat mig själv i, om man så vill. Själv har jag varit osäker på vad ni tänkt, om ni hade tyckt att det passade in. Om det borde finnas på min blogg.

Ännu en bild på samma kaffekoppar, för att jag vill.

Lite senare under dagen idag fick jag några kommentarer på mitt inlägg om att inte äta kött. Förutom Raina denna gången var det Beatrice som skrev, och som också funderat över att hoppa på tåget och minska köttkonsumtionen. Ytterligare en minikonversation på ett par kommentarer trädde fram och åter igen kom ämnet upp. Om hur man bör, och förväntas göra eller vara.

När jag slutade äta kött bestämde jag mig för att inte klassa mig själv som vegetarian oavsett om jag tekniskt sett var det eller inte. Inte för att jag inte trodde att jag skulle klara det, och inte för att jag hade som avsikt att fortsätta konsumera kött, utan för vad som skulle hända om jag valde att gå utanför de ramar en vegetarian förväntas hålla sig inom. För vad som skulle sägas om jag inte var som en vegetarian borde.

Runt om på diverse bloggar har det de senaste veckorna florerat folks one little word 2017. Deras ledord, ett utvalt ord att fokusera på under det kommande året. Sandra valde ordet ”framåt”, Maria har gjort ”hälsa” till sitt.

Skulle jag välja ett ord för att sätta prägel på mitt nya år, skulle jag valt vilja, eller kanske lust. Att göra det jag vill och har lust med, inte det jag tror att jag borde. Inte det andra tycker att jag borde.

Jag har läst igenom alla kommentarer angående vad alla grymma bloggare ska lägga sin tid på i Åre men ännu har jag inte själv bestämt mig. Jag kommer packa ner kläder för skidåkning, för vandring och för spabesök. Jag kommer vara öppen för yoga, för läsning och för utflykter. Jag får se vad jag har lust med helt enkelt.


Tyckte du om inlägget? Lämna gärna en kommentar eller tryck på hjärtat här nedanför! Tack!

11

Mina 10 bästa tips för god psykisk hälsa! (fri från ätstörningar)

För någon dag sedan blev jag påmind om ett gammalt inlägg jag skrev på min förra blogg. När det publicerades pågick Mental Health Awareness Week och inlägget blev mitt bidrag till att minska stigma och skam.
Eftersom ämnet ständigt är aktuellt oavsett vilken vecka det är, samt eftersom vi faktiskt kom överens om att prata om det, tycker jag att inlägget har sin plats även på denna bloggen. Just mental hälsa innebär ju en lång rad olika saker, olika tillstånd, sammanhang och känslor, men som ni säkert kunde gissa förknippar jag ofta mental hälsa med psykisk hälsa, depressioner och ätstörningar.

Jag har ingen utbildning och är ingen guru inom området men jag ser gärna att vi hjälper varandra till god mental hälsa. Har ni fler tips, frågor eller funderingar är ni alltid välkomna att lämna en kommentar eller kontakta mig via mejl ♥ Här är mitt försök till hjälp:

fri från ätstörningar

Bild från ett år sedan, då Simon och jag var på solsemester.. Också en bra grej för den mentala hälsan!

1. Prata om det

Jag tjatar, j a g v e t, men det är det allra bästa tipset jag kan ge i nästan alla olika situationer. Prata! Det hjälper. Du kommer känna dig så himla lättad när du har berättat för dina vänner och familj att du har det lite jobbigt just nu. Nästa gång du inte är speciellt pratglad eller sprallig som du brukar, vet de varför och du slipper lägga energi på bortförklaringar och ursäkter.
Och jag lovar dig att ingen kommer tycka att du är jobbig eller gnällig, de som bryr sig om dig kommer antagligen bara bli glada att du ville dela med dig, och lättade över att få vara med i vad som händer i ditt liv.

2. Ta hjälp

Av alla. Så mycket du vill.
Hjälp kan man få på så många olika sätt och jag personligen tycker att den bästa hjälpen ibland kan vara att bara få säga till en familjemedlem eller kompis att jag har en dålig period just nu. På så sätt, när vi umgås, har det hindrat mig från att, till exempel, äta för lite, för jag vet att personen jag umgås med ändå kommer ha extra koll.

Även om det absolut är toppen att prata med sina vänner, kan det dessutom ibland vara skönt att prata med någon professionell också. Någon som inte dömer dig, inte känner dig. Det brukar kännas väldigt skönt att bara släppa alla sina tankar på någon som hört allt och lite till, flera gånger förut.
En psykolog kan berätta för dig varför du tänker som du gör, och ge dig redskap som faktiskt funkar.
Värt att påminna om är att kolla upp kuratorer och kanske studerande, eftersom kön i psykiatrin ofta är lång och känns hopplös.

3. Kom ihåg dina framsteg

Har du inte klarat en hel månad utan självskada så som du hade hoppats? Nådde du inte målen du satt för veckan? Det gör inget. Alla framsteg är bra, oavsett om de motsvarar dina förhoppningar eller inte.

Tänk att du hade satt upp ett mål att äta middag en hel vecka, men fixade bara det 5 dagar, deppa inte ihop! Fem dagar är supermycket bättre än noll! Klarade du inte någon dag alls i veckan kanske det finns andra framsteg att lyfta fram, du kanske satt med vid bordet, inte bröt ihop fullständigt and so on.
Tänk på vad du lyckats med istället för vad du inte lyckats med.

4. Skynda långsamt

För att spinna vidare på föregående tips – bryt ner dina mål till fler mindre mål istället för ett stort.
Samma exempel: Du skulle äta middag varje dag i en vecka men lyckades bara 5 och du blir förkrossad. Dela upp istället så kanske det blir såhär: Du ska äta middag två dagar i rad, du klarar det och blir superpeppad på att fortsätta nå diverse mål.

Det kan också vara bra att gå långsamt framåt när du har många olika trassligheter att ta tag i. Skippa tänket att ”på måndag ska jag börja träna, sluta slå mig själv och börja umgås med vänner igen”, ta en sak i taget istället. Fokusera ordentligt på att nå ett mål och göra det till en vana innan du ger dig in i nästa kamp. Rom byggdes inte på en dag u know.

5. Belöna dig själv

Har du nått ett mål? Bra! Ge dig själv något fint för allt jobb du lagt ner. Ett bad med ny olja, en bok eller ett par skor, treat yourself!

6. Slappna av

I gruppen jag gick i förra året (2015) är avslappning och nedvarvning en av sakerna jag verkligen tog med mig. Är du stressad och stirrig är risken att du gör något osmart tusen gånger större. Jag ska se om jag kan förklara;
Tänk dig att du har en övre stressgräns där allting kraschar, och en undre gräns där du är superlugn. Är du stressad och ligger ganska nära din övre gräns, och sen spiller kaffe på skjortan, glömmer nycklarna i bilen eller får IG på ett prov är det ganska sannolikt att du kommer över kraschgränsen när din stressnivå höjs. Är du över din toppgräns kan allt hända, du hetsäter, skär eller panikgråter.
Skulle du däremot tagit dig tid att komma ner i varv (och ner på din stresskurva) höjs fortfarande nivån när du spiller på skjortan etc, men inte tillräckligt för att få bägaren att rinna över och boom så duckade du den kulan.
Hänger ni med?

7. Registrera!

Skriv ner vad du äter under dagen, lägg ingen värdering i det, bara skriv. Skriv ner dina känslor under dagen och om du gör något du inte borde – se tillbaka på dina registreringar under dagen. Hände något specieltt innan det blev fel? Hur kände du dig? Kan du förklara din hetsätning med att du inte ätit ordentligt tidigare under dagen? Kan du förklara din ångestattack med någon av känslorna du noterat?
Kolla om du kan se något mönster, om du kanske alltid gråter efter att du varit hos farmor eller alltid hetsäter på eftermiddagen när du ätit en macka till frukost istället för två.
Ta dina lärdomar och börja förebygga krascharna.

8. Se på dig själv utifrån

Hur skulle du se på en vän eller en kollega om de tänkte om sig själv, så som du tänker om dig? Skulle det stämma? Troligen inte. Skulle din vän eller kollega vara värd att se på sig själv på det viset? Inte en chans.

Jag använder mig av detta knepet vid två olika tillfällen.
Det första är när jag känner mig dålig över en prestation. Jag känner mig som den sämsta människan i världen och tänker att jag aldrig mer ska prova att baka eftersom min senaste kaka inte blev bra och det känns totalt rimligt. Skulle min syster däremot baka en kaka som inte blev bra skulle jag inte se på henne som en sämre människa för det, och jag skulle absolut inte tycka att hon aldrig mer borde baka.

Det andra tillfället är när jag får en instant-fat-feeling. Jag dricker en stor latte på baristamjölk 3,5% och plötsligt känns mina jeans försmå, mina armar känns större och jag tror helt seriöst att jag måste gått upp två kilo minst.
Min vän har precis druckit en likadan, ser hon större ut? Nej. Har hon gått upp i vikt? Nej. Och inte jag heller.

9. Skriv en lista

Gör en lista med alternativa aktiviteter du kan göra istället för att göra något dumt. Ha listan nära till hands alltid och välj ett av alternativen när du känner att du är påväg att freaka ur.
Förslag på listsaker: Ta en dusch, spela ett spel, sticka, följ ett avancerat recept, starta ett DIYprojekt, dansa, ring en kompis, åk ut med bilen till en tyst plats, ta en promenad, träna eller lyssna på ett avslappningsband.

10. Kom ihåg att du är bra

Alltid. Det finns så många människor runt omkring dig som bryr sig om dig och som vill att du ska må bra.
Jag, tillexempel.


Tyckte du om inlägget? Lämna gärna en kommentar eller tryck på hjärtat här nedanför! Tack!

8

Fragment från min dåtid.

I veckan som gått publicerade Sandra ett inlägg med små fragment som dyker upp i hennes hjärna, efter att ha hört Alex och Sigge prata om ämnet i sin podcast. Igår såg jag Annas inlägg med tolv små delar ur hennes liv, och idag delar jag med mig av korta, tydliga minnen som då och då poppar upp hos mig. Så här:

∗ Vi går i femman eller sexan och det är lunch klockan elva trettio. Ni sitter mitt emot mig och äter bara knäckebröd. Jag har potatisbullar och lingonsylt på min tallrik men lägger en servett ovanpå. Ni är mindre än jag och jag vill bli mindre än er och dagen efter tar jag ingen tallrik i matsalen. Bara knäckebröd som ni.

∗ Ni står i hallen och bråkar och jag tycker synd om dig. Jag gömmer mig i soffan och ingen vet att jag är där förrän jag skriker rakt ut med gråtsprucken röst. Det räcker skriker jag och smäller i dörren på vägen ut.

∗ Det är julhandel och vi går in i mammas favoritbutik. De bjuder på saffransbiscotti i små bitar och jag tar flera stycken. De ligger länge i min hand och jag låtsas att jag tuggar. Mamma älskar dem. Hon hämtar fler. Hon frågar mig om jag tyckte om dem och jag tycker om dem svarar jag men min hand är fortfarande full och när vi går ut igen kastar jag dem en efter en på marken och jag har fortfarande inte smakat.

∗ Jag går upp på rummet och gråter en julafton. Vi har precis delat ut julklappar och pappas var sämst. Han får alltid sämst och jag gråter för att han är är värd de bästa.

∗ Vi skriver en lista säger du. Vi kan betygsätta honom. Se om han duger till nåt. Och så skriver du ner alla egenskaper du kan komma på och skriver noll som poäng.

∗ Jag går på förskolan och ett av barnen har självlysande pärlor med sig. De är rosa, lila och ljust gröna och hon delar ut dem till alla flickor utom mig. Jag stjäl en lila måne och lägger i strumpan när hon inte ser. Sen välter jag ut skålen med hennes pärlor i och i en evighet letar alla barnen efter den enda pärlan hon inte hittar. Flera år senare ligger den fortfarande kvar i en blå gammal glassförpackning på mitt rum och jag använder den aldrig i något halsband.

∗ År tvåtusenåtta åker vi skidor och jag har för lite kraft för att staka mig fram i snön och min kroppstemperatur är nere på trettiofem. Hanna är längst fram och bakom byter pappa och jag vantar. Han värmer upp mina och sen byter vi igen. Om och om igen hela vägen till Sälfjället.


Tyckte du om inlägget? Lämna en kommentar eller tryck på hjärtat här nedanför. Tack!

14