DIY Icepops / Fläder, jordgubb och kokos

Jag tar det hårt men det går över fort. Är van vid sånt här. Folk som lämnar folk att lämna människor jag älskar som försvinner för att man måste göra så ibland. Jag bor ensam nu. Första gången. Har inte sovit i sängen på tre veckor. Städar på nätterna, stökar ner på dagarna, undviker dötid.

Igår gjorde jag glass. Det är det bästa sättet att komma ut helskinnad – att hålla sig sysselsatt och ockuperad och att göra glass kanske känns lite banalt. Det är det. Man fryser in en saft och sen är det klart, men det krävdes inköp från flera butiker, smakprovning och fotografering. Många steg. Mycket dödad tid. Tre extra plus för att man får käka upp det efteråt. Mer tid dödad.

DIY Icepops

Formarna köpte jag på Panduro. De kommer med en plåtställning med lock och ger en sån där räfflad form. Ser lite gammeldags ut, och fint, visst?

Jag gjorde hälften av glassarna med jordgubbar och fläderblomssaft, och hälften med jordgubbssaft och kokosmjölk. Hitintills har jag noll aning om hur det smakar, men av de bilder jag hittade efter en världssnabb googling var de med kokosmjölk de finaste. Och jag gillar fina saker.

DIY Icepops

Annars då? Jag ska sluta vara melankolisk. Jag hade en superfin vecka hemma i Skåne, sov skafföttes med barnen, guppade runt i en trettiogradig pool, solade på en sandhög med parasoll och solstolar på Stortorget i Lund och hade världens roligaste timme på ett av Sherlockeds nyare escaperooms.

Igår drack jag vin och planerade små fragment av min sommar. En av mina bästa vänner är i Stockholm under ett par månader och jag hoppas att vi ska hitta på så mycket kul. Jag vet inte vad, men det kommer bli bra. Det blir det ju alltid, tillslut.

Bilder från mitt vardagsrum och en osammanhängande text om nu.

 

Jag sitter fem timmar på ett tåg som tar mig ner till Skåne. Hem till Stehag och alla syskon och hundar. Jag har Selma med mig, och packning för en vecka. Vi ska fira midsommar med blomsterkransar och femkamp. Säkert med regnet hängandes över oss och något envist barn i flytväst och blålila läppar, guppandes i poolen. Jag har längtat så mycket.

Barnen frågar varje dag om det är juni än, om jag ska komma hem. De har aldrig varit i Stockholm och förstår inte skillnaden mellan detta, hemma, Jönköping eller den lilla ön långt ut i havet där dagiskompisen spenderade en månad förra läsåret, men de vet att jag kommer hem i juni.

Det har varit juni ett tag. Det känns som igår och för alltid och en timme tar tre dagar nu. Jag har sett allt på Netflix. Allt på Viaplay. Sett hela internet. Och jag, som alltid blir brun så snabbt om somrarna, har fångat en lätt bränna i glipan mellan byxor och skor, någonstans på vägen mellan hemma och jobb. Någon annan sol når mig inte, under täcket, i för stora, för smutsiga kläder och gårdagens smink.

Jag bad honom festa mindre. Nu vibrerar telefonen nästan varje eftermiddag och nästan varje kväll bubblar det i magen av kolsyra och fejkade känslor och jag trillar hem sent och drick mindre brukade jag säga men att dricka mer är det enda som hjälper. Jag vet hur det låter. Det får låta så.

Jag lyssnar på musik som påminner mig om annat. Savage Gardensingeln med svartvitt omslag som Hanna fick när hon var kanske sju eller åtta och jag var två år yngre. Vi lyssnade raklånga på ekparketten i hennes rum. Jag tror väggarna var gula och gardinerna med huvudfotingar från Ikea. Jag förstod ingenting av vad de sjöng, men antog att Hanna visste. Hon gick ju i skolan redan och kunde engelska. Och jag lyssnar på Ebba Grönalbumet jag vaknat till så många helgmornar när mamma behövt köra ett städrace och känt för peppande musik som hörs långt ner på gatan, förbi sista grannen. På det sorgliga från åttan och på det glada från sommarjobbet på kyrkogården där jag rensade ogräs och lyssnade på radio med en vän. Allt går bra. Allt som inte låter som nu får funka.

Jag hade hunnit fixa till en hörna i vardagasrummet men det spelar ingen roll. Det är ingen som ser den. Helt tomt nu. Ingen lutar sig mot kuddarna och ingen dricker kaffe vid satsborden. Det är tomt om dagarna och på nätterna använder jag soffan som säng och ligger vaken till nollfyra. Vänder mig, byter håll.

Jag sitter på ett tåg ner till Skåne och det ska bli så skönt att få andas ut i några dagar och ockuperas av annat. Att inte ha tid att vara ledsen. Sova i bäddsoffan på ovanvåningen med ett syskon på var sida om mig och lyssna på barnvisor om färger och storlekar på engelska. Jag har längtat så mycket.

Min under-boob-tattoo: Taggtråd!

Gänget! Jag har en ny tatuering! Eller. Egentligen har jag tre nya, men nu får bara se en av dem idag! En underboob tattoo!! En taggtråd!!!

Jag har funderat ett bra tag på hur jag ska lägga upp motiv på mage och bröst. Sedan tidigare har jag en död fågel på revbenen och min text och mina blommor under nyckelbenen och jag tycker de är superfina allihop, men sen då?. Är man en person utan två jigglande aladåber på framsidan av kroppen funkar det ju att göra full fronts med ett stort, grymt motiv över hela. Lite som en backpiece fast fram, men har man jigglande aladåber blir det svårare. Hur gör man då? Lämnar två bleka cirklar av ingenting i mitten av en stor bild? Blastar över hela härligheterna och skapar 3D-effekt? Mjä.

Ännu har jag inte listat ut exakt hur jag ska göra, men efter att jag blivit helt inne på att köra en taggtråd valde jag i alla fall att tänka att så länge jag bara gör fina saker, så kommer det bli fint – det får växa fram som det vill.

 

Förutom hela vad-ska-man-göra-med-the-boob-area-grejen har det här med att skaffa en tatuering under bröstet har fått mig att inse två major things:

1. Tuttatuerade är så coola.

Jag tatuerar revben och underboob-grejer ganska ofta. Ibland kommer man undan med att dra upp tröjan lite, ibland funkar en bikiniöverdel och ibland för halva Bh:n tejpas upp lite snyggt. Ibland funkar inget av ovanstående. Som i mitt fall.

Jag fick ta med mig en tejprulle och två pappersservetter in på toaletten och DIYa någon form av prassliga covers. Jag vet inte om det var för att jag tatuerade mig hos en kollega på en arbetsplats jag varit på i en knapp månad eller om det hänger på mitt något svajiga självförtroende. Eller: om alla känner som jag när det vankas? I så fall: NI ÄR SÅ COOLA.

Av alla jag tatuerat har ingen betett sig så obekvämt som jag. Ingen. Och jag är så imponerad.

Det tog bara några minuter innan jag landade i att ingen annan än jag brydde mig och min puls åkte ner till normalläge igen, men den fantastiska walk of shame jag hade från toalett till tatueringsbrits var inte nådig. Ni som bara kör – jag avundas er. Heja.

2. Att ta en bröstrelaterad bild värdig att visas för föräldrar, kollegor och okända är fan ta mig svårt.

En snabb disclaimer: jag vet tuttar är tuttar och hud är hud och let them loose, set them free. Jag vet vad ni tänker, att det inte borde vara en grej, men för mig är det ändå lite en grej. Ni fattar.

Jag brukar rocka ungefär samma ansiktsuttryck på alla bilder av mig själv. *Död* *Putmun* *Haka ner ögon upp 45 grader profil åt vänster*. Det brukar funka och jag brukar känna mig tjusig. Men med t-shirten uppdragen och bröstet upptryckt av högerhanden kändes det inte alls snyggt.

Det tog tid, jag la till ett litet leende, blev nöjd och fick en kommentar på Instagram som sa ”GROSS”. Happ.

Och ja, jag inser hur mycket detta blev ett blogginlägg om bröst snarare än om min nya tatuering, men här är den i alla fall! Taggtråden. Jag har gjort den hos Sebastian på mitt jobb och tycker om den såsåså mycket.

Ha en fin söndag i solen hörreni♥

Några av mina senaste skisser + Vad händer med min blogg?

Det har stått still här ett tag. Jag vet. Och jag har har ju skrivit om detta ett tusental gånger förut, det här med hur både mitt humör, min motivation och min inspiration går i berg och dalbane-vågor. Det har varit så lite extra den senaste tiden, sedan jag flyttade upp till Stockholm kan man säga.

Mitt mål när jag startade den här bloggen för ett och ett halv år sedan var till en början att blogga varje vecka. Ganska snabbt blev det fler gånger än så, men någon strategi hade jag inte och två inlägg eller tre eller fem spelade inte så stor roll. En bit in i bloggandet hade jag läst på. Läst att ni vill veta vad ni får och att att vara konsekvent is key. Jag började skriva sex dagar i veckan. Långa, välarbetade inlägg som tog mig mer tid än vad mitt faktiska arbete gjorde då.

Jag flyttade upp mina saker från Lund till Stockholm redan i mitten av mars, men landade inte själv förrän den andra april. Två månader sedan snart. Stockholmslivet började jag med flera superroliga bloggrelaterade händelser inbokade. Det var coffice på Pom och Flora och på Brillo och jag tatuerade både Josefin och Agnes – två av bloggare jag uppskattar enormt. Jag sprang iväg på några event, fick några roliga mejl och gick på intervju för att bli en av Modettes nya bloggare. Det kändes bra. Jag åkte till London, hade min första guestspot i Malmö och saker flöt.

Men så fick jag inte platsen på portalen. Kamerastativet jag haft i Lund hade bara varit på låns och ljuset i lägenheten i Stockholm visade sig vara det mest svårjobbade någonsin. Här bor vi långt nere, med ett högt hus ovanför som skuggar från klockan nio och det ljus som finns kvar reflekteras mot grannhuset på innergården och kommer tillbaka mörkt orange med solfläckar från fönstren. Långt ifrån det drömmiga superljusa vi hade på fjärde och femte våningen, i söderläge med fönster längs hela väggen. Fotoställena jag var så van vid tidigare, med de djupa fönsterbrädena och vårt extra långa skrivbord försvann med flytten och jag behövde tänka om. Stilen jag haft på mina bilder tidigare kom att bli väldigt mycket svårare att åstadkomma i en annan miljö. Saker som tidigare gått på rutin behövde jag plötsligt lära mig igen, på ett nytt sätt.

Samtidigt började jag jobba i en ny studio med sex nya kollegor och massvis att ta in. Kunderna trillade in snabbare än jag vågat hoppas på och mitt i allt bestämde jag mig för att slopa mitt ena Instagramkonto för att enbart fokusera på tatueringsaccountet. Jag fick fullt upp. Med mina kunder, med att rita nytt, med att hitta min plats bland ett gäng väl sammansvetsade tatuerare på studion och med att landa i Stockholm. En hel lägenhet att långsamt inreda, nya platser att upptäcka och vänner att hitta och lära känna. Massvis.

Jag tänker ofta att jag säkert hade kunnat rodda både tatueringsjobb, fotande och skrivande på samma höga frekvens om jag bara hade mer arbetslivserfarenhet. Mer utbildning. Om jag någon gång hade haft en anställning där jag tvingats visa på struktur och arbetsmoral. Självdiciplin. Så är det ju såklart inte. Jag hade inte blivit en supermänniska om jag bara pluggat något år på universitetet. Men det känns ofta som en enkel ursäkt att gömma sig bakom när mina ambitioner, tankar och handlingar inte rör sig parallellt.

Jag är en känslomänniska. Utav rang. Jag gör allt känslostyrt och även om jag faktiskt jobbat en del bakom kulisserna med att inte alltid ta beslut i affekt är det sällan jag tar mer än en dag eller två på mig. Får jag feeling går jag all in. Går jag på motgångar ger jag gärna upp. Så när tatueringsverksamheten började flyta på alldeles precis när bloggbiten täcktes av sirap var jag precis så genomskinligt förutsägbar som alltid. Jag tänker att man ska rida på den våg man får, såklart. Men ganska ofta tror jag också att det vore bra för mig att hålla ut bara en liten stund extra. Tills det lossnar igen.

Med tatueringen har jag fått hålla ut flera gånger. Med ritandet, utöver de dagliga tatueringsskisserna, har jag hållit ut ännu mer. I de fallen har jag lärt mig att det inte alltid går att föda kreativitet ur kreativitet, utan att det ibland behövs en helhjärtad paus. En sådan som går på obestämd tid och som inte avbryts förrän lusten tar över och det svämmar över med idéer.

Jag tog en paus med inlägg här inne. En vecka av framkrystande och åtta dagar tomt. Sa till Simon att jag skulle sluta. Det är ju svårt och tar tid och varför fick jag inte den där platsen? Och när jag liksom öppnat munnen och sagt det högt tog det lika lång tid för mig att inse att jag inte alls ska sluta, som det alltid tar när jag säger något liknande.

Ni kanske undrar vad som händer här inne. Och det händer inte så mycket. Jag kommer fortsätta här inne, såklart. Jag drar ner på hastigheten lite, för att få mer av det roliga, och för att hinna med mer av tatuerandet. Men jag kommer fortsätta. Såklart. Vi hörs snart <3

3 bra inlägg att läsa i helgen – drink- suckulent- och bloggtips!

Hallihallå från världens tröttaste människa. Jag har haft så märkliga sömnproblem den senaste veckan där slår upp ögonen klarvaken klockan tre och inte somnar igen förrän vid fyra, och sen samma sak igen klockan fem. Varför? Jag vill ju sova? Igår tatuerade jag till klockan nio, promenerade hem, åt rödbetssallad på surdegsbröd och kämpade med att hålla ögonen öppna för ett avsnitt av Evil Genuis på Netflix. Det gick inte. Idag har jag inte några kunder utan hade planerat att slappa, men ni vet hur det blir ibland när man ligger inne ensam och hjärnan sätter igång? Här är tre blogginlägg från grymma qvinnor, som hitintills fått mina tankar att hålla sig i schack:

Foto: Sandra Hjort / Atilio.se

Jag som aldrig mer skulle blogga…

Fantastiskt kloka och kreativa Sandra gjorde min dag när jag loggade in på Bloglovin’ och såg ett inlägg från hennes blogg. Sandra slutade blogga förra året för att fokusera på att leva livet istället för att bara dokumentera det. Jag förstår helt den tankegången men blev ändå lite ledsen över att en av mina favoritbloggare skulle sluta. Egoistiskt, men ni fattar. Hur som. Ett inlägg dök upp, och det verkar som att jag (och många med mig) äntligen ska få läsa Sandras blogg igen. YES!

Foto: Apairandasparediy.com

What’s wrong with my succulents? 

Att kaktusar och andra suckulenter skulle vara lättskötta är den största myten i mannaminne. Det är tamigsjutton alltid något problem med mina. Jag har bland annat en kaktus som ständigt är mjuk i topparna och det stressar mig gråhårig att inte helt hundra kunna veta om det är för mycket eller för lite vatten som är problemet. En annan av mina suckulenter ska enligt alla forum jag läst på vattnas sällan och torka ordentligt. Torkar min det minsta hänger den som öronen på en cocker spaniel. Jag får fnatt.

I A pair and a spare’s inlägg om suckulenter finns en världsbra illustration. Skulle aldrig gissat på att blek färg skulle bero på ljuset. Nu vet jag.

Foto: Familystylefood.com

7 pretty cocktails you need to make 

Jag är ju inte den som egentligen vill vara alkoholförespråkare på internet men när jag ser dessa drinkarna vill jag ändå på något sätt vara alkoholförespråkare på internet. Drinkförespråkare i alla fall, om inte annat. De är säkert lika nice alkoholfria. Liksom, rabarber och jordgubbar? GOTT! Gin & Tonic med gurka? GOTT (allt med gurka äger)!! Tre hundra pluspoäng för Instagramvänligheten såklart! Vem vill komma på drinkkväll?