Browsing Tag

Åsikter

Bildkälla: Pinterest – Om stöld på internet

Ett stort kollage av välgenomtänkt inredningsdesign, stylade sovrum med gråa kalkfärgsväggar, fluffiga linnelakan och drivor av kuddar. Några tidningar på golvet, en kaffekopp på en bricka. Bilder som överlappar varandra, ett citat i snirkligt vitt. Och bildkälla: Pinterest.

Hur många gånger under den mest basala datorkunskapen i grundskolan gick läraren igenom upphovsrätt, källhänvisning och internetetik? Hur många gånger under uppsatsskrivningarna på svenskalektionerna fick ni höra att Google inte är en källa? Ganska många, eller hur?

För min del präntades orden in gång på gång; Google är inte en källa, Google är inte en källa och du får inte använda dig av vad du vill på internet. Jag gick i estetklass. Vi målade, skissade och lärde oss kroki- vi la inte ner allt för mycket tid på varken teknik eller uppsatsskrivande eller andra uppgifter innehållande upphovsrätt och källor men jag kan det här. Jag har lärt mig.

Så hur kommer det sig då att en så enkel sak som källhänvisning inte verkar greppas av varken professionella bloggare, instagrammare, YouTubers eller journalister? Folk som ofta har både en utbildning i ryggsäcken och ett stort team av kunniga medarbetare bakom sig.

För ett tag sedan slösurfade jag på YouTube, ni vet så som man gör när man börjar på en video om smink och slutar fyra timmar senare med världens konstigaste sjukdomar, del 3. Någon stans där emellan hamnade jag på inte bara ett, utan två klipp från en av Sveriges största YouTubers. Det var reklam för Personlig Almanacka och personen i fråga visade upp sina exemplar. Tittarna fick en genombläddring och en beskrivning och bok efter bok visades upp. En med en tiger på omslaget, en med ett citat, en med en flatlay. ”Alla bilder jag har använt har jag hittat på Google, visst är de fina?” säger Youtubern och fortsätter bläddra.

Klippen har nästan 300.000 visningar styck, fotograferna som tagit omslagsbilderna får noll kronor och vid videons slut hade troligen säkert tusentals ungdomar redan börjat söka på Google för att begå samma brott.

Igår gjorde jag en liknande surfturné, denna gången på en sida som beskriver sig själv som ”en av Sveriges största siter för unga kvinnor”. Siten delar flera artiklar om dagen kring ämnen som mode, skönhet och livsstil och allt som oftast anges ingen bildkälla alls på de foton som visas. Ibland länkas bloggerskor, men oftare anges Pinterest som källa.

Samma problem hittar jag återkommande vecka efter vecka hos några av våra största modeprofiler och livsstilsbloggare, Bildkälla: Google, Tumblr, Pinterest, och jag förstår inte. Hur kan så begåvade, framgångsrika entreprenörer inte ha kunskap om en så banal sak som att inte ta det som inte är ditt. Stjäl inte. Sno inte. Så enkelt är det. Vet du inte källan – använd inte bilden.


Tyckte du om inlägget? Lämna gärna en kommentar eller tryck på härtat här nedanför! Glöm inte att följa mig på Bloglovin’ och Facebook för mer updates!

28

Nya örhängen, hyperpigmentation och att retuschera sitt utseende

Hej vänner, hur är det med er? Jag har precis lämnat min lillebror som varit här sen igår. Han hade frågat efter att få sova över i flera månader- något jag dragit mig för främst eftersom han vaknar klockan 07.30 en sovmorgon, men igår slog alltså önskan in och jag fick nattkompis! Vi var i stadsparken, lekte på lekplatsen och åt glass, tittade på traktorer på YouTube och lastbilarnas kung på Netflix och vid nio hade vi båda somnat, helt utslagna efter spring och bus. ”Det är härligt att ha kul” sa Elliott på lekplatsen och genast kändes 07.30 helt värt det.

Denna bilden tog jag till ett ytligt inlägg om mina nya örhängen men i Photoshop kom samvetet och skammen. Jag har nämligen ganska dålig hy och hyperpigmentation- alltså mörka fläckar- och samtidigt som jag fortfarande inte skulle våga lägga ut en oredigerad bild, skäms jag över hur jag manipulerar mitt utseende och både faller för, och bidrar till komplex och osunda skönhetsmål. Jag vill tycka att alla ska få se ut precis som de gör, men för min egen del är det andra regler. För några dagar sedan spelade jag in en lång video men raderade den på grund av fläckarna. Mina fula fläckar.

Örhängen från & Other Stories

Jag hatar mina fläckar och jag har provat allt. Jag har gått till hudterapeut var sjätte vecka för kemisk peeling, syra- och ansiktsbehandlingar, jag har testat dyra krämer, billiga krämer, inga krämer alls. Jag har till och med laserbehandlat, men utan resultat. Jag har lagt tjocka lager smink och jag har försökt ignorera dem, kalla det naturlig contour och skoja bort men varje gång en bild ska visas upp, lägger jag tid och energi för att redigera bort och gömma dem för er. Mina fula fläckar.

För mig själv brukar jag skylla på estetiken i bilden. Jag brukar intala mig själv att fläckarna måste bort för att fotot ska bli mer harmoniskt. Det är inte sant. I verkligheten måste fläckarna bort för att jag ska få känna mig finare, för att jag är rädd att någon ska tycka att jag är ofräsch, eller till och med sluta läsa bloggen. För att jag inte har hy som mode- och skönhetsbloggarna.

Det är absurt. Jag vet. Men det är också alldeles på riktigt, verklighet.

Det är inte fel att retuschera sin hy. Inte alls. Ibland är det både roligt, lärorikt och fantastiskt givande att sitta och finlira i Photoshop. Det som är fel är anledningen bakom och jag önskar att jag inom en överskådlig framtid kan få redigera mina bilder just för estetikens skull, och inte bara för mina inre rädslor.

På bilden ovan har jag inte tagit bort mer fläckar än de som försvunnit på grund av uppljusning av bilden. Däremot har jag smink på mig, men allt täcks inte och det får vara en start. En liten bit på vägen. Jag har dålig hy och retuscherar mitt utseende i Photoshop, dessutom har jag nya örhängen. Jag ville bara säga det. Ha en fin söndag ♥


Tyckte du om inlägget? Lämna gärna en kommentar eller tryck på härtat här nedanför! Glöm inte att följa mig på Bloglovin’ och Facebook för mer updates!

12

Påskägg i betong ∗ Tankar om Stockholm

Jag publicerade ett inlägg om händelsen igår. Vid fyra kom det upp och i fem minuter fick det ligga kvar men det var inte mitt att skriva om just då. Det var inte jag som skulle få uppmärksamheten. Inte min blogg. Inte någons blogg. Inte internet. Bara Stockholm, Sverige, och resten av världen som varje dag går igenom den skräck och panik vi igår fick uppleva.

Det känns konstigt idag. Något så stort igår, är slut idag, men har precis börjat någon annan stans.

Jag är stolt över Sverige idag. Över blåljuspersonal likväl som volontärer och civila som på bara någon minut öppnade sina hem och hjärtan och satte sina liv på spel för sina medmänniskor. Vi kan ju det här, Sverige. Vi vet hur kärlek används. Vårt kalla, gråa Sverige, där varannat bussäte ständigt är tomt och främlingsfientligheten växer som ett mögel. Vi kan det här. Vi vet att kärlek övervinner hat och att vi alltid har varandra om så än bara till låns. Det känns så himla tryggt ändå, att när enstaka dårar sprider ondska, är vi alltid så många fler som sätter oss emot.

Jag vill inte att vi ska glömma det här, det kommer alltid vara viktigt, men jag tycker att det är lika viktigt att komma ihåg det som är bra. Att försöka fortsätta i vardagen. Att inte ge dem vårt liv och vår vardag, den är alltid vår.

Idag kommer jag fortsätta min vardag så som jag tänkt, med blogginlägget jag förberett och kanske kan ni finna ett avbrott i oron. Jag hoppas att ni alla mår bra, att era anhöriga mår bra och att vi fortsätter ta hand om varandra även efter att stormen lagt sig. Här kommer dagens inlägg ♥

Jag har länge velat testa att jobba med betong och för ett tag sedan traskade jag iväg och köpte mig en påse. Vad jag skulle göra av den var då oklart men inför förra månadens Monthly Makerstema blandade jag ihop en halvrinnig massa, blåste ur ett par ägg och fyllde upp med betong! Med mina bristande mattekunskaper började jag tyvärr tveka på om ägg verkligen var geometriska och som ni vet valde jag att gå på en betydligt enklare form till mitt bidrag! Sedan början av mars har äggen stått i köksskåpet och väntat och igår fick de äntligen se dagsljus.

Att göra dem är som vanligt enkelt, såhär:

1. Blanda betongen enligt beskrivning, den kan hellre vara lite rinnig än för fast.
2. Gör ett litet hål i bottnen av ett ägg och skaka ur innehållet, tvätta ur och fyll på med betongen.
3. Skaka på ägget så att eventuella luftbubblor försvinner, låt sedan betongen stå och härda i ett dygn ungefär. Ta bort skalet.

Mitt ena ägg fick jag sandpappra en del men de övriga fick en superfin yta som känns precis som de där lena stenarna jag samlade på som barn. Jag tänker att de ska få ligga i fönsterkarmen även efter påsk. Kanske i en blomkruka, vi får se.

Nu ska jag göra nytt kaffe och mysa med Selma. Det blir en lugn lördag.

Vill ni läsa vad jag skrev om attentatet igår ligger det uppe på min facebooksida.


Tyckte du om inlägget? Lämna gärna en kommentar eller tryck på hjärtat här nedanför! Tack!

7

8 Mars – om Internationella Kvinnodagen och bilder på mina systrar.

Jag tror inte att ni har missat det. Jag tror inte att det går att komma undan diskussionerna kring dagens datum, den åttonde mars, Den Internationella Kvinnodagen.

På flera bloggar skrivs idag långa invecklade inlägg om feminism. Det hyllas och det hatas. I medlemsgruppen för Influencers of Sweden slås tangentborden varma och en lång, hjärtevärmande tråd med tacksamhet mot bloggsysterskapet har under förmiddagen växt fram. Kvinnor tackar varandra för peppande kommentarer, för utbyten av kunskaper och för det fina i att vi ser oss som kollegor och medarbetare snarare än rivaler.

Jag tänkte inte skriva något om huruvida jag tycker att det är rätt eller fel att gratulera oss kvinnor till dagen. Ingenting om könsidentiteter, sexuella läggningar och inte alla män.
Det finns så himla många sätt att ta sig an ämnet på, och alla är bra. Alla är rätt, speciellt idag. Vi kan hylla eller hata. Visa tacksamhet eller slå upp i kamp. Det är viktigt oavsett.

Min äldsta syster Hanna. Som alltid bryr sig om mig. Som skyddar mig och hatar de andra. Som kämpar med en kvinnosjukdom det forskas för lite i.

Jag tänkte heller inte skriva något om lönegap eller genus, inget om procentsatser eller inte alla män. Men något vill jag skriva. Om osäkerheten, orättvisorna och obehaget vi tjejer utsätts för.
För, oavsett hur långt vi kommer, är det alltid långt kvar. Det handlar inte bara om våldtäkter, tafsande och sexuella trakasserier. Det handlar inte bara om våld och förtryck. Inte bara företeelser som har ett namn i lagboken utan om dagliga incidenter som samlas till klumpar i magen och oro i hjärtat och hur vi än vill använda oss av den internationella kvinnodagen måste det någon gång vara nog.

Förra året sammanfattade jag det såhär:

”För några år sedan blev jag upptryckt mot väggen i stryptag av en man i baseballjacka och missfärgade tänder med avslagna kanter. Han kittlade mig i nacken och pussade på min kind och blev förbannad om vartannat. Många såg, men ingen gjorde någonting.
Han fingrade i mitt hår, greppade hårt tag om min handled och han följde efter mig på tåget och flåsade mig i ryggen på sätet bakom mig tills kontrollanterna till slut kunde kasta av honom.
Jag hade inget namn eller något att gå på och jag mådde illa i dagar men det fanns inget att göra åt det.

Jag kände mig både korkad och äcklad och jag litade på någon jag inte borde men det var inte mitt fel.

I våras, på valborgsmässoafton låg jag och sov en stund mitt på dagen och väcktes av ett samtal från en man som sa sig vara från Rfsu. Han ville ställa några frågor om preventivmedel, jag skulle få ett presentkort som tack och jag var nyvaken och trött och reflekterade inte över att det var lördag och valborg utan gav ut min mejladress och gick med på att svara lite snabbt.
Mannen i andra änden pratade litegrann och snabbt eskalerade frågorna till högst opassande, fruktansvärt sexuella sådana och jag kunde inte riktigt förstå vad som hänt förrän jag lagt på i protest och ringt mamma med gråten i halsen.
Jag kände mig både korkad och äcklad och jag litade på någon jag inte borde men det var inte mitt fel.
Det hade hänt henne också, sa mamma men det fanns inget att göra åt det.

Lykke. Som är åtta år och lyckligt ovetande men som snart, inom något år, ska uppleva sin första förminskande kommentar på stan.

I lördags gick en man fram till mig för att prata om min hund och jag svarade. Jag skulle hinna med ett tåg och behövde gå till perrongen och han följde efter för att fråga om mitt nummer. Jag ville inte ge bort det och han frågade igen. Var jag bor. Var jag jobbar. Om vi kan ses nån dag. Om jag vill träffa honom igen. Jag svarade nej och nej och nej igen och någon dag senare gick vi förbi varandra igen. Han vände om och följde efter. Jag sa att jag inte hade lust att prata men han fortsatte följa efter tills jag fick skydd hos Simon en bit in mot stan.

Dagar senare såg jag honom följa efter en annan tjej i min ålder. Hennes blick var arg och rakt fram och han gick ett steg bakom, nära, nära, alldeles för nära och förstod inte hennes kroppsspråk. Hon ville inte heller men hon mötte upp en vän och han gav upp tills han såg mig och han föjde efter mig in på Ica. Frågade om mitt nummer igen. Om vi skulle ses nån stans.
Jag tog omvägar hem och jag ringde polisen men det finns inget att göra åt det.”

Min minsta syster för snart tre år sedan. Att veta vad mina systrar kommer utsättas för, och redan utsätts för, känns så tungt. Mina fina systrar.

Jag är inte speciellt insatt i jämställdhetspolitiken och jag är inte aktiv i någon rörelse. Men, att vi, som en del av vår vardag ska bli utsatta för förnedrande visslingar och jamanden ,att vi, som en del i vår vardag har vi blivit vana vid killas kön tryckta mot oss på dansgolvet. Att män får bete sig hur de vill men att våra kläder är problemet, att skolflickor blir våldtagna och får själva ta straffet. Att Trump är president. Att vi potentiellt kommer vara tvungna att föda utlämnade, rädda och osäkra i baksätet på en skitig bil och leva resterande tid av våra liv förlossningsskadade är för mycket. Det är en del av vår vardag och det är ingen överdrift. Vi har blivit duktiga på att ta hand om varandra, ha koll på varandra, följa varandra hem och skydda varandra men den här dagen kommer alltid behövas, oavsett hur vi väljer att använda den.

Hyllningar och viktiga frågor gällande kvinnor:

Clara/Bossbloggen – En hyllning till alla bossbrudar

 Tyckte du om inlägget? Lämna gärna en kommentar eller tryck på hjärtat här nedanför! Tack!