Browsing Tag

ätstörning

Om studiofoto, ätstörningar och Kroppshets på SVT play.

Hallå halli hej så länge sen vi pratade med varandra. Titta vad jag har gjort: tagit bilder i en studio.

Det är min nyfunna vän Alma som har plåtat- hon hade bokat studion på sin praktikplats för att göra en grej med en riktig modell i superlockigt hår, men tiden hade klaffat med något annat och när studion ändå redan var bokad frågade Alma mig om jag ville vara med på några bilder istället. Det vill jag, svarade jag då och förra söndagen möttes vi upp, jag fick bli sminkad och Selma fick bli klappad så länge och sen fyrade vi av bilder tills vi blev alldeles för sushisugna.

Foto: Alma Bengtsson

Kvällen innan hade jag streckkollat Mia Skäringers Kroppshets på SVTplay. Har ni sett den? SE!

För er som hängt med mig länge är det ingen nyhet att jag under alla mina tonår och fler år därtill tampats med ätstörningar. Jag har straffat min kropp i decennium för att den inte ser ut exakt så som samhället fått mig att tro att den ska. För att den aldrig kommer göra det och för att oavsett hur lite jag äter eller hur snabbt jag går kommer magen vara för hårig och fingrarna för korta.

Under perioder skolkade jag från lektionerna för att inspektera felen i speglarna på skoltoaletten. Eller för att värma kroppen under handfläkten när den blivit för misshandlad för att klara av det själv.

Mitt första minne av ätstörningen kommer från en stuga i fjällen tvåtusensju och jag ljög för att slippa den varmachokladen. Mitt sista besök på ätstörningsenheten avklarades nio år senare. Förstår ni hur många månader veckor dagar timmar det är, som ägnats åt att plåga det enda jag har. Att plåga mig.

Jag grät så mycket under seriens alla tre avsnitt och jag tror att ni kommer göra det samma, men det är värt det och det är viktigt för det är inte rimligt att lägga så mycket som en sekund på att hata på och förstöra den enda kropp du har. Den som dessutom bara är ett hopkok av celler och inte alls något som bestämmer ditt värde eller din rätt att må bra.

Foto: Alma Bengtsson

För bara ett kort tag sedan hade jag varit så arg på kroppen för hur den ser ut på bilderna. Gropen ingen annan lägger märket till och hakan som trycks ihop för att munnen skrattar. Men jag är glad för den idag, kroppen, för att den tog mig till en studio och balanserade på en hög pall och tänkte på att sträcka ryggen, vinkla foten och slappna av i händerna och ha roligt. Den förtjänar aldrig att bli straffad för hur den ser ut. Inte din heller. Inte någon av era kroppar.

Hörrni. Följ min vän Alma HÄR, och se Mia Skäringers Kroppshets HÄR.

Inget hemskt händer.

Och så är jag tillbaka i Stockholm. Bara en punkt kvar på listan nu, och sen ska jag andas ut, släppa garden och försöka bo in mig här, jag längtar så mycket. Den senaste månaden har varit ett enda stort orosmoln för mig. Oro, stress och väntan. Jag har åkt fram och tillbaka mellan Stockholm, London och Skåne och jag har packat flyttlådor, packat upp, packat resväskor, packat upp. Packat ihop studion, fyllt förrådet, ordnat flytthjälp, hundvakt, sovplats.

Jag har inte jobbat på tre veckor och även om det säkert låter som semester för många har jag mått väldigt dåligt över det. Över pengar såklart – jag mår alltid dåligt över pengar, men speciellt eftersom pengar har flugit till höger och vänster med Londonresan, möbelinköp, tågresor och depositioner samtidigt som inga nya har kommit in. Jag vet att det inte går någon nöd på mig, eftersom jag jobbade väldigt intensivt veckorna innan flytten ser det i princip oförändrat ut men pengar har länge varit en sådan grej jag hakat upp mig på.

Under nästan tio år hade jag maten att lägga min ångest på. Där la jag all min fokus och hela mitt liv och när jag för två år sedan blev frisk från min ätstörning var det som att en liten del av ångesten fanns kvar, och att den behövde bosätta sig någon annan stans. Jag har ett ganska slösaktigt sätt med pengar men det spelar ingen roll om jag har hundra kronor eller hundratusen, ångesten har bitit sig fast vid dem ändå. Under tiden i London och Skåne har jag inte haft tillgång till varken internet- eller mobilbanken och att ha gått från att dubbelkolla alla konton fem gånger om dagen till att inte ha en aning om saldot har varit det jävligaste, och det nyttigaste på länge. Att bryta en dålig vana genom att tvingas vara utan är det bästa sättet för mig.

Det samma har gällt mina känslor kring prestationer. Jag har tvingats att inte prestera, jag har inte kunnat. Material och redskap lämnade jag hemma och de första dagarna jag bodde hos Hanna trodde jag att jag skulle gå av. Vad gör jag om jag inte jobbar? Vem är jag var ska jag hur pratar jag om jag inte jobbar? Jag sov fem nätter hos Hanna och en skavföttes med två av mina yngre syskon i bäddsoffan hemma hos mamma och pappa och det var så jäkla befriande.

Vi åt pannkakor flera gånger under veckan. Vanliga, amerikanska, med glass och med banan. Allt.

Jag spelade mobilspel. Mycket mobilspel. Såg på dåliga teveprogram på TLC och visade roliga klipp på hundar för Hanna. Vi fnissade till den grad att mamma efter bara någon timme totalt ignorerade oss till förmån för selektiv hörsel där vi inte blev valda. Hon skulle dött om hon bodde med oss.

Både denna och nästa vecka har jag himla mycket att se fram emot, alldeles nyss gjorde jag min första tatuering i Stockholm och imorgon forsätter jag med ytterligare tre. På torsdag ska jag träffa Linda och på tisdag nästa vecka ska jag göra världens knäppaste grej, en sån grej jag inte riktigt kan berätta. Den nittonde åker jag till Skåne igen och den tjugosjätte tar jag tåget upp igen för sista gången på ett väldigt bra tag. Jag vill verkligen jobba på insikterna jag fått under veckan i Malmö, sluta oroa mig för onödiga saker och låta tiden flyta på. Inget hemskt händer ju. Pengarna är lika många oavsett om jag dubbelkollar fem gånger eller inte och ni är ju kvar även om det står tomt här en lördag eller två. Inget hemskt händer. Så jävla skönt.

 

2 år fri från ätstörningar!

Det finns två Facebookstatusar jag värdesätter högt när de kommer upp som minnen från tidigare år. Den ena är kollaget på Wilma, familjens första hund, dagen innan hon skulle lämna oss efter att en brutal skelettcancer uppdagats samma vecka. Hon var verkligen så himla himla fin. Den andra statusen är en positiv sådan. Den kom upp idag. Såhär: ”Idag har jag, efter åtta år, helt avslutat min behandling på ätstörningsenheten. För att jag inte behöver mer hjälp.” 

Det är alltså två år sedan jag blev friskförklarad från min ätstörning, och hela tio år sedan jag först satt på golvet och värmde mig mot elementet trots att sittbenen gjorde blåmärken på min hud när de träffade parketten. Jag minns inte så mycket från de första åren. Jag minns inte riktigt hur det gick till när jag förstod. Jag tror att jag var hos läkaren för att jag hade ont i magen, jag vet inte om det var så, eller om jag egentligen var där för att jag inte åt. Mamma var med. Jag hade en puls på trettiofem och istället för att kolla min mage blev vi skickade till ätstörningsenheten. Jag tror det var så, men jag minns knappt. Jag tror att jag gick dit en gång i veckan. Jag vet att jag sa att jag tog buss och hiss men gick alltid så fort jag kunde. De höll öppet efter stängning för att pappa skulle kunna följa med och var jag ensam körde sköterskan mig till tågstationen.

Jag fick stanna på barn och ungdom för att ha samma team trots att jag fyllt arton men sköterskan gick i pension och läkaren sorgligt gick bort i samma veva som ätstörningsenheten flyttades till sjukhuset på andra sidan stan försvann jag ur systemet. Jag gav upp så många gånger. Tänkte att det inte gjorde något om jag var ätstörd i resten av livet, jag hade ju rutin på det. Men halsen blödde och näsblodet rann minst två gånger om dagen. De små blodkärlen runt ögonen var alltid sönder och efter varje panikångestattack bestämde jag mig för att bli frisk. På måndag. Imorgon. En annan dag skulle jag bli frisk och det skulle gå många måndagar och många imorgon innan saker ville ljusna. Det skulle ta åtta år av behandling. Psykodynamisk. Kbt. Ensam. Med familjen. I en grupp om tre och i en grupp om sju, i en annan om fem och varje dag av alla år skulle va så himla värt det, för de ledde mig hit. Till frihet.

Jag är gladare än såhär, lovar <3

Jag vet att ni är många som tampas med psykisk ohälsa och ätstörningar och jag lovarlovarlovar att det går att bli fri, och det är värt det, alla gånger värt det. Bara för känslan av att sitta ner utan att märka hur magen viker sig är det värt det. För att kunna baka en kladdkaka med en kompis och äta halva var på en kvart och säga jag är så mätt så jag kan dö utan att vara det minsta allvarlig. Utan att döden känns som en rimlig utväg. Jag är så jävla stolt och glad över alla gånger jag tagit upp telefonen och bett om hjälp igen efter att jag avslutat behandlingar och program för att jag trott att jag varit frisk nog eller för att jag helt enkelt gett upp. Och jag hoppas att ni också orkar. Och vågar. Oavsett om du är fjorton eller trettiosju. Det kommer alltid vara värt.

Sköt om er hörreni ♥

Mina 10 bästa tips för god psykisk hälsa! (fri från ätstörningar)

För någon dag sedan blev jag påmind om ett gammalt inlägg jag skrev på min förra blogg. När det publicerades pågick Mental Health Awareness Week och inlägget blev mitt bidrag till att minska stigma och skam.
Eftersom ämnet ständigt är aktuellt oavsett vilken vecka det är, samt eftersom vi faktiskt kom överens om att prata om det, tycker jag att inlägget har sin plats även på denna bloggen. Just mental hälsa innebär ju en lång rad olika saker, olika tillstånd, sammanhang och känslor, men som ni säkert kunde gissa förknippar jag ofta mental hälsa med psykisk hälsa, depressioner och ätstörningar.

Jag har ingen utbildning och är ingen guru inom området men jag ser gärna att vi hjälper varandra till god mental hälsa. Har ni fler tips, frågor eller funderingar är ni alltid välkomna att lämna en kommentar eller kontakta mig via mejl ♥ Här är mitt försök till hjälp:

fri från ätstörningar

Bild från ett år sedan, då Simon och jag var på solsemester.. Också en bra grej för den mentala hälsan!

1. Prata om det

Jag tjatar, j a g v e t, men det är det allra bästa tipset jag kan ge i nästan alla olika situationer. Prata! Det hjälper. Du kommer känna dig så himla lättad när du har berättat för dina vänner och familj att du har det lite jobbigt just nu. Nästa gång du inte är speciellt pratglad eller sprallig som du brukar, vet de varför och du slipper lägga energi på bortförklaringar och ursäkter.
Och jag lovar dig att ingen kommer tycka att du är jobbig eller gnällig, de som bryr sig om dig kommer antagligen bara bli glada att du ville dela med dig, och lättade över att få vara med i vad som händer i ditt liv.

2. Ta hjälp

Av alla. Så mycket du vill.
Hjälp kan man få på så många olika sätt och jag personligen tycker att den bästa hjälpen ibland kan vara att bara få säga till en familjemedlem eller kompis att jag har en dålig period just nu. På så sätt, när vi umgås, har det hindrat mig från att, till exempel, äta för lite, för jag vet att personen jag umgås med ändå kommer ha extra koll.

Även om det absolut är toppen att prata med sina vänner, kan det dessutom ibland vara skönt att prata med någon professionell också. Någon som inte dömer dig, inte känner dig. Det brukar kännas väldigt skönt att bara släppa alla sina tankar på någon som hört allt och lite till, flera gånger förut.
En psykolog kan berätta för dig varför du tänker som du gör, och ge dig redskap som faktiskt funkar.
Värt att påminna om är att kolla upp kuratorer och kanske studerande, eftersom kön i psykiatrin ofta är lång och känns hopplös.

3. Kom ihåg dina framsteg

Har du inte klarat en hel månad utan självskada så som du hade hoppats? Nådde du inte målen du satt för veckan? Det gör inget. Alla framsteg är bra, oavsett om de motsvarar dina förhoppningar eller inte.

Tänk att du hade satt upp ett mål att äta middag en hel vecka, men fixade bara det 5 dagar, deppa inte ihop! Fem dagar är supermycket bättre än noll! Klarade du inte någon dag alls i veckan kanske det finns andra framsteg att lyfta fram, du kanske satt med vid bordet, inte bröt ihop fullständigt and so on.
Tänk på vad du lyckats med istället för vad du inte lyckats med.

4. Skynda långsamt

För att spinna vidare på föregående tips – bryt ner dina mål till fler mindre mål istället för ett stort.
Samma exempel: Du skulle äta middag varje dag i en vecka men lyckades bara 5 och du blir förkrossad. Dela upp istället så kanske det blir såhär: Du ska äta middag två dagar i rad, du klarar det och blir superpeppad på att fortsätta nå diverse mål.

Det kan också vara bra att gå långsamt framåt när du har många olika trassligheter att ta tag i. Skippa tänket att ”på måndag ska jag börja träna, sluta slå mig själv och börja umgås med vänner igen”, ta en sak i taget istället. Fokusera ordentligt på att nå ett mål och göra det till en vana innan du ger dig in i nästa kamp. Rom byggdes inte på en dag u know.

5. Belöna dig själv

Har du nått ett mål? Bra! Ge dig själv något fint för allt jobb du lagt ner. Ett bad med ny olja, en bok eller ett par skor, treat yourself!

6. Slappna av

I gruppen jag gick i förra året (2015) är avslappning och nedvarvning en av sakerna jag verkligen tog med mig. Är du stressad och stirrig är risken att du gör något osmart tusen gånger större. Jag ska se om jag kan förklara;
Tänk dig att du har en övre stressgräns där allting kraschar, och en undre gräns där du är superlugn. Är du stressad och ligger ganska nära din övre gräns, och sen spiller kaffe på skjortan, glömmer nycklarna i bilen eller får IG på ett prov är det ganska sannolikt att du kommer över kraschgränsen när din stressnivå höjs. Är du över din toppgräns kan allt hända, du hetsäter, skär eller panikgråter.
Skulle du däremot tagit dig tid att komma ner i varv (och ner på din stresskurva) höjs fortfarande nivån när du spiller på skjortan etc, men inte tillräckligt för att få bägaren att rinna över och boom så duckade du den kulan.
Hänger ni med?

7. Registrera!

Skriv ner vad du äter under dagen, lägg ingen värdering i det, bara skriv. Skriv ner dina känslor under dagen och om du gör något du inte borde – se tillbaka på dina registreringar under dagen. Hände något specieltt innan det blev fel? Hur kände du dig? Kan du förklara din hetsätning med att du inte ätit ordentligt tidigare under dagen? Kan du förklara din ångestattack med någon av känslorna du noterat?
Kolla om du kan se något mönster, om du kanske alltid gråter efter att du varit hos farmor eller alltid hetsäter på eftermiddagen när du ätit en macka till frukost istället för två.
Ta dina lärdomar och börja förebygga krascharna.

8. Se på dig själv utifrån

Hur skulle du se på en vän eller en kollega om de tänkte om sig själv, så som du tänker om dig? Skulle det stämma? Troligen inte. Skulle din vän eller kollega vara värd att se på sig själv på det viset? Inte en chans.

Jag använder mig av detta knepet vid två olika tillfällen.
Det första är när jag känner mig dålig över en prestation. Jag känner mig som den sämsta människan i världen och tänker att jag aldrig mer ska prova att baka eftersom min senaste kaka inte blev bra och det känns totalt rimligt. Skulle min syster däremot baka en kaka som inte blev bra skulle jag inte se på henne som en sämre människa för det, och jag skulle absolut inte tycka att hon aldrig mer borde baka.

Det andra tillfället är när jag får en instant-fat-feeling. Jag dricker en stor latte på baristamjölk 3,5% och plötsligt känns mina jeans försmå, mina armar känns större och jag tror helt seriöst att jag måste gått upp två kilo minst.
Min vän har precis druckit en likadan, ser hon större ut? Nej. Har hon gått upp i vikt? Nej. Och inte jag heller.

9. Skriv en lista

Gör en lista med alternativa aktiviteter du kan göra istället för att göra något dumt. Ha listan nära till hands alltid och välj ett av alternativen när du känner att du är påväg att freaka ur.
Förslag på listsaker: Ta en dusch, spela ett spel, sticka, följ ett avancerat recept, starta ett DIYprojekt, dansa, ring en kompis, åk ut med bilen till en tyst plats, ta en promenad, träna eller lyssna på ett avslappningsband.

10. Kom ihåg att du är bra

Alltid. Det finns så många människor runt omkring dig som bryr sig om dig och som vill att du ska må bra.
Jag, tillexempel.


Tyckte du om inlägget? Lämna gärna en kommentar eller tryck på hjärtat här nedanför! Tack!

13