Browsing Tag

Feminism

Tack för att du antastade mig på klubben

Efter ett par dagar av ett konstant flöde av #metoo – hashtagen som skrivs av de som någon gång utsatts för sexuella trakasserier- eller övergrepp för att visa på vidden av problemet, kommer svaret från männen.

#Ihave skriver män som känner sig träffade och anser sig vara en del av problemet. Och folk jublar. I kommentarsfälten under #Ihave skickas det hjärtan, hejarop och genuina tack, från alla håll. Folk älskar det. Så modigt, så starkt av männen att rannsaka sig själva, eller hur?

Jag är en av dem som inte skulle ge sig in i debatten. Jag tog bort Facebookappen och drog ner på Instagramanvändandet så fort jag förstått innebörden av hashtagen. Att se den överallt, som en påminnelse, gjorde för ont.

Den gången på tågstationen, när en påverkad främmande man följde efter mig, rörde vid mig och hotade mig har jag bearbetat. Det gör inte längre så ont att tänka på hans ångande andedräkt och hans kantstötta mörka tänder när han kysste min nacke och mitt ansikte och jag har glömt hur det kändes när han med smutsiga händer runt min hals tryckte upp mig mot glasväggen för att jag inte besvarade. Jag blir inte längre arg på mig själv för att jag inte anmälde, tog ett namn eller andra signalement mer än den lila baseballjackan jag orkade lägga på minnet.

Den andra gången. Den ni aldrig kommer få veta, den med mannen som bar hem mig hem till sig när jag inte själv kunde gå. Den gången kommer jag aldrig komma över. Den gången har färgat mitt liv svart så många gånger och den fortsätter sota av sig. Extra mycket dessa dagarna.

Jag skulle inte ge mig in i debatten, för det är inte min tur att lida mer. Det är inte jag, eller du, eller någon annan utsatt som ska behöva strö salt i såren ännu en gång för hur männen skadat oss. Det är deras tur nu. Det måste vara deras tur någon gång.

Men så ger jag mig in. För när #Ihave hyllas, kan jag inte vara tyst.

Jag är glad att folk ser inåt, inser sina fel och berättar att det inte kommer hända igen. Det är en bra sak. Men tack? För vadå?

Tack för att du lärt mig hur jag ska göra för att få det överstökat så fort som möjligt? Tack för att du rör vid mig på klubben, för att du förminskar mig till ett objekt och för alla busvisslingar på gatan? Tack för att jag efter sju år fortfarande gråter när jag ser ditt namn, för relationerna du förstört och för horryktet du gav mig för att själv slippa undan. Tack för illamåendet som höll i sig i en månad och för känslan av otrygghet i min egen stad. Tack för att jag fått lära mig allt om salvor och sprickor och de bästa sätten att sitta, promenera och gå på toaletten för minsta möjliga smärta.

Tack för en liten hashtag på fem bokstäver.

Det känns mycket bättre nu.


Tyckte du om inlägget? Lämna gärna en kommentar eller tryck på hjärtat här nedanför! Glöm inte att följa mig på Facebook och Bloglovin’! Tack! 

26

8 Mars – om Internationella Kvinnodagen och bilder på mina systrar.

Jag tror inte att ni har missat det. Jag tror inte att det går att komma undan diskussionerna kring dagens datum, den åttonde mars, Den Internationella Kvinnodagen.

På flera bloggar skrivs idag långa invecklade inlägg om feminism. Det hyllas och det hatas. I medlemsgruppen för Influencers of Sweden slås tangentborden varma och en lång, hjärtevärmande tråd med tacksamhet mot bloggsysterskapet har under förmiddagen växt fram. Kvinnor tackar varandra för peppande kommentarer, för utbyten av kunskaper och för det fina i att vi ser oss som kollegor och medarbetare snarare än rivaler.

Jag tänkte inte skriva något om huruvida jag tycker att det är rätt eller fel att gratulera oss kvinnor till dagen. Ingenting om könsidentiteter, sexuella läggningar och inte alla män.
Det finns så himla många sätt att ta sig an ämnet på, och alla är bra. Alla är rätt, speciellt idag. Vi kan hylla eller hata. Visa tacksamhet eller slå upp i kamp. Det är viktigt oavsett.

Min äldsta syster Hanna. Som alltid bryr sig om mig. Som skyddar mig och hatar de andra. Som kämpar med en kvinnosjukdom det forskas för lite i.

Jag tänkte heller inte skriva något om lönegap eller genus, inget om procentsatser eller inte alla män. Men något vill jag skriva. Om osäkerheten, orättvisorna och obehaget vi tjejer utsätts för.
För, oavsett hur långt vi kommer, är det alltid långt kvar. Det handlar inte bara om våldtäkter, tafsande och sexuella trakasserier. Det handlar inte bara om våld och förtryck. Inte bara företeelser som har ett namn i lagboken utan om dagliga incidenter som samlas till klumpar i magen och oro i hjärtat och hur vi än vill använda oss av den internationella kvinnodagen måste det någon gång vara nog.

Förra året sammanfattade jag det såhär:

”För några år sedan blev jag upptryckt mot väggen i stryptag av en man i baseballjacka och missfärgade tänder med avslagna kanter. Han kittlade mig i nacken och pussade på min kind och blev förbannad om vartannat. Många såg, men ingen gjorde någonting.
Han fingrade i mitt hår, greppade hårt tag om min handled och han följde efter mig på tåget och flåsade mig i ryggen på sätet bakom mig tills kontrollanterna till slut kunde kasta av honom.
Jag hade inget namn eller något att gå på och jag mådde illa i dagar men det fanns inget att göra åt det.

Jag kände mig både korkad och äcklad och jag litade på någon jag inte borde men det var inte mitt fel.

I våras, på valborgsmässoafton låg jag och sov en stund mitt på dagen och väcktes av ett samtal från en man som sa sig vara från Rfsu. Han ville ställa några frågor om preventivmedel, jag skulle få ett presentkort som tack och jag var nyvaken och trött och reflekterade inte över att det var lördag och valborg utan gav ut min mejladress och gick med på att svara lite snabbt.
Mannen i andra änden pratade litegrann och snabbt eskalerade frågorna till högst opassande, fruktansvärt sexuella sådana och jag kunde inte riktigt förstå vad som hänt förrän jag lagt på i protest och ringt mamma med gråten i halsen.
Jag kände mig både korkad och äcklad och jag litade på någon jag inte borde men det var inte mitt fel.
Det hade hänt henne också, sa mamma men det fanns inget att göra åt det.

Lykke. Som är åtta år och lyckligt ovetande men som snart, inom något år, ska uppleva sin första förminskande kommentar på stan.

I lördags gick en man fram till mig för att prata om min hund och jag svarade. Jag skulle hinna med ett tåg och behövde gå till perrongen och han följde efter för att fråga om mitt nummer. Jag ville inte ge bort det och han frågade igen. Var jag bor. Var jag jobbar. Om vi kan ses nån dag. Om jag vill träffa honom igen. Jag svarade nej och nej och nej igen och någon dag senare gick vi förbi varandra igen. Han vände om och följde efter. Jag sa att jag inte hade lust att prata men han fortsatte följa efter tills jag fick skydd hos Simon en bit in mot stan.

Dagar senare såg jag honom följa efter en annan tjej i min ålder. Hennes blick var arg och rakt fram och han gick ett steg bakom, nära, nära, alldeles för nära och förstod inte hennes kroppsspråk. Hon ville inte heller men hon mötte upp en vän och han gav upp tills han såg mig och han föjde efter mig in på Ica. Frågade om mitt nummer igen. Om vi skulle ses nån stans.
Jag tog omvägar hem och jag ringde polisen men det finns inget att göra åt det.”

Min minsta syster för snart tre år sedan. Att veta vad mina systrar kommer utsättas för, och redan utsätts för, känns så tungt. Mina fina systrar.

Jag är inte speciellt insatt i jämställdhetspolitiken och jag är inte aktiv i någon rörelse. Men, att vi, som en del av vår vardag ska bli utsatta för förnedrande visslingar och jamanden ,att vi, som en del i vår vardag har vi blivit vana vid killas kön tryckta mot oss på dansgolvet. Att män får bete sig hur de vill men att våra kläder är problemet, att skolflickor blir våldtagna och får själva ta straffet. Att Trump är president. Att vi potentiellt kommer vara tvungna att föda utlämnade, rädda och osäkra i baksätet på en skitig bil och leva resterande tid av våra liv förlossningsskadade är för mycket. Det är en del av vår vardag och det är ingen överdrift. Vi har blivit duktiga på att ta hand om varandra, ha koll på varandra, följa varandra hem och skydda varandra men den här dagen kommer alltid behövas, oavsett hur vi väljer att använda den.

Hyllningar och viktiga frågor gällande kvinnor:

Clara/Bossbloggen – En hyllning till alla bossbrudar

 Tyckte du om inlägget? Lämna gärna en kommentar eller tryck på hjärtat här nedanför! Tack!