Browsing Tag

Recension

Recension: Stanna – Flora Wiström

”Hur var den?” frågade Simon när jag vänt sista bladet på Flora Wiströms Stanna. ”Jag vet inte”, svarade jag, och det är lite så jag känt boken igenom. Jag vet inte om det tar så lång tid för mig att läsa ut boken pågrund av innehållet, eller om det bara grundar sig i lathet. Jag vet inte om kärleksrelationerna känns för krystade. Jag vet inte om jag tycker om de stereotypiska halvbohemiska vänsterungdomarna och när sista bladet vänds vet jag inte vilken känsla jag har i kroppen. Har jag någon känsla i kroppen över huvud taget? Känner jag någonting inför Stanna? Jag vet inte riktigt.

Stanna är bloggaren Flora Wiströms debutroman. En ungdomsroman om kärlek, sorg och vänskap. Berättelsen handlar om Ester som jobbar i ett bokantikvariat, alltid för länge, för ofta och på för många helger. Hon bor med sin vän Hanin, har en lillebror som heter Nick och en trogen kund i bokantikvariatet vid namn Lotta.

Esters liv förändras när en fumlig pojke med färgfläckiga händer kommer in i butiken och får hennes hjärta att slå dubbla slag. Pojken, Eli, blir grunden till Esters allra vackraste, men också allra svåraste år.

Omslaget? Full pott! Titeln? Hm.

Att kärleken i Stanna inte går att nämna i samma mening som orden överraskande eller oförutsägbar är inte mer än ett faktum men det finns någonting i berättelsen som blandar upp. Något som tillför en annan vinkel på den klassiska ungdomsromantiksromanen – Esters relation till Hanin. Banden mellan Ester och Hanin är definitionen av systerskap, de är ett, de är vad man har vänner till och feminismens fantastiska styrka. De är äkta och nära och mellan mjuk hud och pojkiga axlar, ölhångel och dimmiga blickar finns dem, med oroliga föräldrarelationer, vilsna framtidsplaner och rop på stöttning när de själv tappat fotfästet.

Lillebror Nick berör jämt och på sidan 262 gråter jag, ensam under täcket en tisdagseftermiddag.

Stanna har många sidospår, många personer att lära känna, men den enda karaktär som egentligen berör mig är Nick. Lillebror Nick berör jämt och på sidan 262 gråter jag, ensam under täcket en tisdagseftermiddag. Jag vill ha en egen bok om Nick. Jag vill träffa honom, krama honom. I övrigt är karaktärerna Flora. Som en trogen bloggläsare sedan tvåtusenåtta pusslar jag ihop varje karaktär i boken med någon i bloggen. En är Frida, en är Felix och det är inte nödvändigtvis en dålig sak, men ett hinder för att låta boken vara sin egen, och ett hinder för mitt intresse för den att växa.

Flora Wiströms Stanna hittar du på till exempel Adlibris

Att Flora vet sitt språk och kan sitt skrivande råder det inga tvivel om. Jag kan fortfarande se hemmafesterna, nittiosängarna och tekopparna i bokantikvariatet framför mig. Jag kan deras garderober och sätt att prata och inte en enda gång under läsningen valde jag att hoppa över stycken och rader så som jag vanligtvis har en tendens att göra, när jag redan vet vad som ska komma.

Skulle jag läst Stanna för fem år sedan skulle recensionen säkert låtit annorlunda. Jag hade troligen rynkat ögonbrynen i ilska och sorg samtidigt som det pirrat i kroppen av nyfikenhet och kyssar bland blåbärsris men när jag nu slår ihop pärmarna vet jag inte vad jag känner. Var boken bra? Eller inte alls?

Betyg: ♥♥♥


Tyckte du om inlägget? Lämna gärna en kommentar eller tryck på hjärtat här nedanför! Tack! 

5

Recension – Allt som blir kvar, Sandra Beijer.

För ett tag sen läste jag ut Sandra Beijers andra bok, allt som blir kvar. Ni vet redan att jag fick den i julklapp av min fina storasyster och att jag lovat att recensera den efteråt. Har ni läst den?

Jag älskade Sandras första bok Det handlar om dig och jag minns att jag läste ut den på en helg. Lutad mot väggen på en solig balkong i pauserna på mitt dåvarande jobb som personlig assistent. Det handlar om dig var precis vad jag hade velat att den vore, en längre version av Sandras fantastiska, sårbara blogginlägg om kärlek, en liten del kärlekstillflykt och en liten del ungdomsångest i en bok med rosa omslag.

Jag vill verkligen säga att jag älskade Allt som blir kvar. Mitt ex har en kladdig hälsning från författaren, med mitt namn och ett hjärta på första blanka sidan, skriven med blått bläck precis som rubriken på framsidan men till skillnad från debutromanen håller bok nummer två mig inte lika intresserad. Jag får tidvis kämpa mig lite igenom trots att både språket och handlingen är enkel.

Allt som blir kvar handlar om Matilda. Om kärlek som tar slut och ett juli som börjar alldeles svart. Om ett juli som måste bli bättre. Som måste få Matilda att glömma kärleken som inte längre finns kvar. När Matilda blir lämnad ensam lovar hennes vän Miron att ta hand om henne och på en skrynklig servett skriver de ner allt de ska göra under månaden juli, för att ledsnaden ska släppa. De kan göra allt, vad hon vill, utom att gå tillbaka.

Jag tycker om idén. Jag tycker om det dimmiga i att bara flyta omkring, en hel månad var som helst. Som ett sommarlov när måndag och lördag var samma dag och morgon var kväll och tvärt om och jag berörs av vänskapsrelationen mellan Miron och Matilda. Den känns självklar fastän den är allt jag inte har, och kanske heller inte hade velat ha. Men. Karaktärerna är inget nytt, bilderna som målas upp för mig är bilderna av några av Sandras egna, riktiga vänner som jag sett på foto och för mig finns det inte mycket att relatera till. Jag vet inte vilken av Stockholms gator som är vilken, vilken tunnelbana som går var och jag får inte upp någon bild av platserna som ofta bara beskrivs just så, som en gata eller hållplats.

Jag tycker inte att boken är dålig. Inte alls. Sandras språk är som vanligt fantastiskt – bland kort och koncist, och ibland poetiskt och fullkomligt luddigt. Kanske är det bara gatunamnen som förvirrar det för mig men mer troligt är det drogerna som får mig att se på Allt som blir kvar annorlunda än Det handlar om dig.

Jag hatar och hatar så att händerna dras ihop och käkarna spänns när första pillret läggs på Matildas tunga

För, jag hatar droger. Inte så där som andra folk kan säga att de gör. Jag hatar till den grad att det gör ont i min kropp vid blotta tanken. Jag har ett märkligt förhållningssätt där jag inte skulle kunna bry mig mindre om vissa eller mer om andra om de skulle få för sig att börja, men det är en annan historia som inte hör hit. Jag hatar och hatar så att händerna dras ihop och käkarna spänns när första pillret läggs på Matildas tunga under en fest någonstans mitt i natten. Kanske för att jag inte vill veta av det ens i skriven form, kanske för att jag inte vill se Sandra som erfaren inom området. Jag vet inte varför men när tänderna grävs in i varandra och magen börjar snurra sätts även tonen för den här recensionen. Och det är synd. För mellan kanske tre rader om piller och pulver är min känsla något helt annat.

allt som blir kvar recension

Mot slutet av boken fastnar jag helt och läser snabbt snabbt precis som den där sommaren lutad mot balkongväggen. Det är inte många sidor och hur oväntat och kanske till och med orealistiskt slutet faktiskt är, är den sista resan dit den bästa delen av boken. Det är spännande och lite högre tempo och jag vill hoppa över meningar och sidor för att få veta snabbare.

Allt som blir kvar är tyvärr ingen bok jag kommer läsa igen. Heller ingen jag kommer tjata på mina vänner om, men när Sandra Beijer skriver är jag alltid glad att jag läser, för skriva, det kan hon.

Betyg: ♥♥


Tyckte du om inlägget? Lämna gärna en kommentar eller tryck på hjärtat här nedanför! Tack!

6

Om Stanna och Allt som blir kvar.

Två av mina julklappar var nästan givna. Är man bloggare och ännu inte läst varken Floras första bok eller Sandras andra, är det på tiden. Det tyckte i alla fall min sambo och syster så i julklapp fick jag dem. Böckerna, alltså.

Hanna hade skaffat en personlig autograf till mig och även om Sandras handstil inte alls såg ut som jag trott, var den pricken över i. Grädden på moset. Så märkligt att känna sig starstrucked och samtidigt liksom bästis med någon? Knäppt.

Allt som blir kvar

Hitintills har jag hunnit läsa ett par sidor i Allt som blir kvar och den, till skillnad från handstilen, är allt jag förväntat mig. Sandra har ett eget språk och är mästare på hjärtekross.

Jag är ingen sån som dyker ner i Stephen King. Jag har aldrig läst en deckare och jag får magsår bara av att se tjockleken på allt vad Harry Potter-böcker heter. Jag trivs i snabblästa ungdomsböcker med vardagligt språk och punkter på för många ställen. Just därför vet jag att jag kommer tycka om Sandras andra bok lika mycket som hennes första. Hon skriver ju enkelt. Men fint. Som jag vill ha det.

Stanna , Allt som blir kvar

Floras bok är jag supernyfiken på. Jag har följt hennes blogg sen tvåtusenåtta eller nio och jag har koll på hennes språk på bloggen. Något skönlitterärt har jag inte läst av henne än trots att jag vet att hon tidigare skrivit lite i novellform. Vad jag förstår är även Stanna en ungdomsbok om kärlek. Det känns lovande.

Floras Stanna

Det som jag redan nu kan se skiljer dem åt väsentligt, är utformningen.

Stanna känns gedigen. Storleken är bra och jag älskar kontrasten mellan den blanka titeln och allt det matta. Om designen är passande till innehållet vet jag inte än men den är betydligt mer lockande än Sandras, även om jag helt förstår de utsuddade dagboksbladen på Allt som blir kvar. Det är också fint. Men inte så iögonfallande.

Jag är fortfarande lite halvkrasslig och har gott om tid på mig att läsa. Jag kommer med en fullständig recension när jag läst ut dem.

Tills dess undrar jag självklart: Har du läst dem? Vilken tyckte du mest om?

 


Tyckte du om inlägget? Lämna gärna en kommentar eller tryck på hjärtat här nedanför! Tack!

2