Browsing Tag

Resor

Hemma från London / Camden market

Hej vänner! NU är jag hemma igen! Eller, jag har varit hemma hela dagen egentligen, men eftersom vi började vår hemresa 04.00 och avslutade den i Lund någon gång runt 11 kraschade jag på Elins soffa ett helt gäng timmar. Nu är jag i Malmö hos min syster och tanken är att jag ska bo här hela veckan. Jag tog inte med någon tatueringsmaskin eller några andra grejer så jag kommer i princip inte göra ett dugg under tiden här nere. Skönt. Och lite stressande. Ni vet som egenföretagare måste ju pengar in oavsett, och betald semester finns det inget som heter.

Nu har jag inte jobbat på två veckor och det kommer alltså ta ännu en vecka innan jag är back on track i Stockholm, jag ångrar SÅ att jag planerade allt så värdelöst. Pengastress suger, men utan maskinen finns det liksom inte så mycket jag kan göra. Smart drag Emilia. Smart.

Londongrejer alltså. Tycker att bussarna är så himla söta. Stela och höga och märkliga. Visst känns det som att de ska tippa över?

Som grädde på stressmoset (jag fattar hur det låter, att jag klagar över att vara ledig, men ni kanske förstår lite?) har jag fått ryggskott. Eller en nerv i kläm, eller något annat liknande, jag vet inte riktigt, men jag har ont i ryggen så att jag vill svimma. För att låtsas som att problem inte finns redigerar jag Londonbilder i sängen och äter Marabou Oreo chokladägg som Hanna hade köpt. Jag firar ju inte påsk, men påskgodiset tackar jag inte nej till, hehe.

Pommes <3

Igår var vi i Camden, Elin och jag. Isabella jobbar i en muminbutik på Camden market och hade ett pass under hela gårdagen, så Elin och jag yrade omkring själva, skrattade åt fula tröjor och dregglade över mat. Elin råkade ta ut 400 pund i tior, istället för 40 som hon hade tänkt och sen gjorde vi en streetfood-turné. Mest dregglade vi över halloumifries, men när vi väl tagit oss igenom de enorma massorna av människor som samlas på turistattraktioner under helgdagar hade de sålt slut. Den känslan alltså.

Istället gick vi tillbaka och köpte vanliga pommes med tryffelmayo och parmesan som vi kikat på tidigare. Tanken var att vi skulle äta oss igenom hela marknaden och liksom köpa på oss en hel buffé. Men efter pomfrittsen orkade vi dock bara varsin vegansk taco med guacamole, koriander, picklad rödlök och någonting som jag tror var tofu men som både såg ut som, och smakade som friterad fisk. Asgott hur som haver. Mat äger.

Gillar inte ens drömfångare speciellt mycket men dessa var så fina och färgglada.

Jag köpte ett nytt mobilskal, Elin shoppade vintage och när Isabella slutade jobba var vi helt slut. Jag somnade jag på bussen hem. Vill ni ha mina bästa Camden market- tips? Okej! 1. Gå rakt förbi den första biten, den som har en blå skylt med texten ”Camden Market”, där finns enbart tröjor med fejktryck, typ en Dividedhoodie med Versacetryck, ni vet. 2. Ät allt ni kommer över. Så mycket det går. Men se upp för mat och bakverk som ligger framme, hygienen känns något bristande. 3. Kika i fler än en butik! Många butiker och marknadsstånd säljer likadana saker som varandra, fast till olika priser. Orkar man tror jag att man kan komma undan ganska mycket billigare om man liksom inte bara går på första bästa försäljare!

Fint! Ha en bra kväll!

London Farm Girl – en värdelös (men ganska rolig) upplevelse.

Ni vet ju hur mycket jag tycker om kaffe. Och ni vet ju hur mycket jag tycker om fina bilder, att jag alltid är petnoga och att jag hellre inte fotar alls på en hel resa, än får med mig fula foton hem? Låt mig berätta om veckans flopp.

Gårdagen i London spenderade vi mitt inne i smeten, runt Oxford street. Det är massvis av shopping och miljoner människor och ingenting fint att ta bild på, bara tutande bilar, reklamskyltar och butiksljus egentligen. Så kameran var ganska stilla. Men så imorse såg jag på Instagram att Lina också är i London, och att hon och hennes resesällskap varit på ett superfint café under fredagsförmiddagen och jag påbörjade genast tjatprocessen mot mina vänner. Caféet, Farm Girl, har rosa matchalatte, kaffe med rosenblad på och små söta bulldogansikten pudrade över skummad mjölk. De har rosa bord och vita tegelväggar och jag behövde dit. Lämpligt nog hade vi redan planerat att ta oss till Notting Hill och Portobello road idag, där just Farm Girl råkar ligga.

London Farm girl

Ser ni luggen? Nä!! Fatta så mycket den växt sen i somras, helt tokigt.

Vi drog på oss kläder och gick till tunnelbanan mot Notting Hill. Det blev bara Elin och jag. Isabella, som vi är här för att träffa, hade ett möte inför sitt kommande EP-släpp och behövde sköta business. Vi klarade tuben fint, trots att det på grund av byggarbete inte gick att åka hela vägen just idag, och sen vandrade vi mot planerad destination. Utanför Farm Girl var kön superlång.

Elin! Hej!

Såå vi gick ner en bit längs Portobello road, jag köpte en rosa scarf med svanar på och fick panik när transaktionen inte gick igenom på mitt kort, trots att jag fortfarande är ganska säker på att det borde finnas pengar på det. Sånt suger. Eftersom jag har ny mobiltelefon och fortfarande inte installerat bank-ID kan jag varken legitimera mig per telefon eller logga in på mobilbanken för att se vad som är tokigt. Tänk om någon kommit åt mitt konto och snott nästan alla mina pengar och jag bara fortsätter shoppa loss på ett annat kort. Tänk!!!! Får panik. Hur som. Efter en bra bits marknad käkade vi hamburgare på en restaurang med småsmå dörrar och inte supergod mat. Efteråt ville jag tillbaka till Farm Girl igen, för ni vet, bilder.

Vi undrade lite om pyntet var kvar sedan i julas eller inte, men fint var det oavsett.

Andra gången vi kom förbi var inte kön lika lång, men det var en kö. Med motiveringen ”det var ju värt när vi stod i kö igår”, gällande en pop-up-butik Baileys hade skapat för lanseringen av deras nya veganska mandellikör (den var asgod. Jag blev lullig), fick jag Elin att stå med mig i kön och när kanske femton minuter hade gått blev vi placerade inomhus på en mörk ovanvåning med gult glödlampssken. Jag tappade det. Här hade vi farit fram och tillbaka och väntat i en evighet och så hamnade vi under gult ljus med skithårda skuggor och ingenting hade blivit fint och färgerna hade blivit fel och jag ville gå hem och lägga mig under täcket och sura. Men så lyckades en servitör se att vi såg missnöjda ut och efter att Elin vågade sig på att erkänna att vi (läs: jag) egentligen hade velat sitta utomhus råkade ett bord på uteserveringen bli ledigt och vi blev förflyttade. Boom.

Uteservering. Smaka på den.

Väl ute skrattade jag maniskt och var glad som ett barn i en godisbutik, här snackar vi humörsvängningar ska ni veta. Elin hade pratat om att prova matchalatte och jag ville såklart att mina bilder skulle bli så Instagramvänliga som möjligt, speciellt när vi gått igenom x antal steg för att nå dit. Så vi beställde en vanlig matcha och en rosa hibiskusmatcha. Skitfina. Och skitäckliga. Eller, min var egentligen ganska god, men den gröna, varför utsätter sig folk för sådant? Jag tror noll procent på att ens en människa tycker att det är gott. GOTT? Det luktade fiskmat och smakade fiskmat och efter att vi smakat varsin sipp stod glaset orört tills jag druckit upp min rosa och vi gick därifrån.

Jag rockade dubbeljacka och väldigt mycket svart.

Jag har aldrig skrattat så mycket i mitt liv åt att lägga massvis av tid och orimliga pengar på något fruktansvärt äckligt, och jag har aldrig blivit så uttittad i mitt liv tror jag. Vi satt mitt emot kön och jag skrattade och Elin ville kräkas och tjejerna som delade långbord med oss undrade nog mest vad i hela friden vi höll på med.

Så vad vill jag säga med detta? Jo. Om ni gillar kaffe lika mycket som jag – svik aldrig kaffet. Beställ alltid kaffe. Överge aldrig kaffet för något som ser bra ut på bild. Efter allt trubbel och Elins äcklade mage vill jag inte ens visa er matchan, och så var det med det. Tur att det var fint i alla fall.

Några sista bilder från Åre och Winter Workation

Haha! Som ett slag i ansiktet en solig dag som denna tänkte jag bjuda på vinterbilder från Åre! Det är ju trots allt fortfarande vinter men varje litet tecken som kan räknas som vårtecken suger jag åt mig som en svamp. Precis som varje år runt februari någon gång när hoppet om vår är som störst, trots det underliggande vetskapen om att vintern kommer ha minst ett återfall till, kanske två, kanske ända in i april.

Jag pratade med en kund om det igår. Eller jag pratar ganska ofta om det här med vintern. Kylan, mörkret, den fem månader långa humörsvängningen. Vad är det som håller oss fast vid Sverige när halva våra liv går ut på att frysa, klaga och muttra om att ”man borde flytta till Spanien”. Är det längtan som håller oss kvar? Den där överdimensionerade glädjen som uppstår när årets första snödroppar kravlat sig upp ur jorden? Kanske.

En traktor på snön. Jag var tvungen att fota till min lillebror Elliott som fullkomligt avgudar traktorer.

Vi får troligen vänta minst en månad på att den riktiga våren ska komma, och säkert längre för oss när vi flyttat norrut, än om vi hade stannat kvar i Skåne, men innan längtan blir allt för stor efter grönt gräs och varma ryggar vill jag visa er dessa bilderna från snöskovandringen i Åre. De är för fina för att bränna inne tycker jag och det är egentligen himla synd att jag många gånger gör så, låter bilder bränna inne, istället för att publicera dem här. Jag vet ju att the more the merrier brukar vara ledord i bloggar.

Snöskovandring

Rania och Linda, redo att plåta.

Idag har jag inte min första kund förrän klockan 14 – något jag tänker utnyttja till max i vilandets tecken, som en förberedelse inför monsterveckorna som tar vid med start på måndag. Vila kommer vara ett ord jag minns, men inte längre känner igen. Det är så det känns, som att lugn och ro inte kommer infinna sig förrän i april igen. Och, egentligen gör det inte så mycket, jag jobbar ju mot ett mål och med ett syfte, och jag vet att det bara är tillfälligt, men jag kan ändå inte sluta undra hur andra människor gör. För det finns ju folk som alltid jobbar hundratimmarsveckor utan paus. Hur överlever de? Hur håller de sig från att slita sitt hår på golvet i duschen? Jag blir trött bara av att tänka tanken.

Snöskovandring i Åre

Idyll, eller hur? Tänk att bo såhär.

Senare, efter dagens sista kunder, åker jag hem till Hanna, min syster, i Malmö för en sleepover. Det var himla länge sedan jag sov där senast, vilket är himla synd. Hanna har alltid godis hemma och dukar alltid upp frukost på köksbordet innan jag vaknat, lite som om jag vore åtta år gammal och sleepovers är det mest exotiska jag varit med om. Jag gillar det.

Hur ser era planer ut idag? 

 

Snöskovandring i Åre

Snöskor, Åre

1) Jag är hemma 2) jag har sovit i typ tjugo timmar 3) tänkte att vi ska kolla på ett gäng bilder från snöskovandringen vi tog oss ut på i Åre!

Snöskor i Åre

Lindas hund Leia. Så gullig, och typ hälften så stor som man tror.

Jag är kanske inte den mest friluftsintresserade människa som vandrat på denna jord, och ska jag vara helt ärlig är min största koppling till just snöskor en tecknad film där huvudpersonerna tror sig vara hack i häl med snöodjuret tills de möter en snubbe med tennisracket på fötterna som förklarar de stora spåren. Fram tills förra året i alla fall. På 2017 års Winter Workation stod snöskor på schemat men jag valde att hitta på annat eftersom jag totalt missbedömde coolheten och inte förstod poängen. Efter att ha fått se bilderna från de som deltog ångrade jag mig djupt. Det såg så mysigt ut.

Snöskor i Åre

Går det att tröttna på denna utsikten? Tror ej.

Så när snöskor kom upp på schemat även detta året jublade jag inombords och skrev upp mig på ett kick. Så glad över det. Efter att ha inlett dag ett med en mild gråtattack i backen och dag två lunkandes på rummet skrek alla kroppens celler av glädje när dag tre bjöd på sol, fint umgänge, eld i snön och både fika utomhus.

Snöskor i Åre

Jag var gladare än såhär, jag lovar, men jag har en tendens att se ut som en tolvåring när jag ler på bild och alltså, man vill ju va cool.

Snöskor i Åre

Linnea gjorde upp eld. Älskar det. Hatar att min kamera fortfarande luktar eldrök. Det är nice i sitt sammanhang, men taget ur kontext – not so much.

Snöskor i verkligheten är ju inte alls speciellt lika tennisracket, de är mer liksom plastramar med någon broddvariant på och massa spännen, men de funkar likadant- man går högst upp på djup snö, som Jesus på vatten liksom. Vi blev ett gäng på sju personer som tog oss från över sjön bakom hotellet. Att hotellet fortfarande syntes ganska väl på andra sidan och vittnade om en inte så lång vandrignstur gjorde inte så mycket när vi slog oss ner och gjorde upp eld, vände man ryggen mot och blicken in till skogen blev friluftskänslan trehundra procent.

Snöskor i Åre

Pretty tho

Sara hade kokat både kaffe och tevatten och fixat en stor påse kanelbullar från Åre bageri. Tidigare i dagarna hade vi fått varsin kåsa och med händerna frusna runt det värmande kaffet kunde jag helt och hållet förstå varför så stor del av oss på InoSWW skriver om resor, natur och friluftsliv. Det är ju himla fint faktiskt, även små äventyr som en snöskovandring över sjön.

Snöskor i Åre

Leia fick snöbollar i pälsen och kämpade hårt med att få bort dem, svimmar, gullig.

En snabb uppdatering från Åre

God morgon gänget! Jag känner tydligt hur det behövs uppdateras här inne för ojojoj vad tomt det har stått! Som ni redan vet är jag på Winter Workation med Influencers of Sweden sedan i lördags (nåja, söndag morgon kom vi upp!). För min del har det hela blivit ganska mycket mer cation än work och både blogg, mail och allt annat runt omkring har fått ta lite stryk till förmån för mitt nöjesbehov. Så kan det bli ibland, och det är väl inte något fel med det egentligen. Jag vill hellre ge er något av värde eller åtminstone någorlunda kvalitet, än att mata upp material varken jag eller ni får speciellt mycket glädje ur.

Hur fint är inte detta?

Så det har stått tomt här. Och vad har jag gjort under tiden? Har jag åkt skidor? Ja, litegrann! I söndags for jag ut en liten stund med Katarina och Sofia. Vi tog oss ner för några enklare backar och upp till en topp alldeles sönderfrusen, blåsig och dimmig. Efter en kopp kaffe mötte vi upp Daniel och sen blev det åka av. Daniel åker nämligen skidor på ett vis som genererar så mycket fart som möjligt för så lite ansträngning som möjligt och även om jag var sist ner och egentligen inte alls något för fart och adrenalin var det himla gött. Att åka snabbt, under kontroll men med en liten touch av dödsrädsla alltså, tio av tio.

På måndagen gick jag mest i mina egna tankar på rummet, i byn och i bastulandet, och igår var jag uppe i backen igen. Med lite långsammare åkning, mycket finare väder och ett nytt sällskap – Linnéa.

Jag kommer berätta mer för er såklart, i sann blogganda, inlägg efter inlägg lite senare.

Rania hade med sig en drönare, friluftsliv och teknik i perfekt balans, med andra ord.

Work-delen av det hela då? Allt från grundvärderingar till blomsterblad och ekonomiskt oberoende har betats av. Vi har haftworkshop- och föreläsningssessions både på förmiddagarna och eftermiddagarna och pratat business i bastun, i backen, på rummen och vid middagen. Jag uppskattar verkligen att få bolla pitchmail och prissättning. Så skönt ibland.

I eftermiddag sätter jag mig på tåget hemåt, och från och med imorgon ska ni kunna förvänta er normal uppdatering här inne. Vi ses då!