Browsing Tag

Resor

Några sista bilder från Åre och Winter Workation

Haha! Som ett slag i ansiktet en solig dag som denna tänkte jag bjuda på vinterbilder från Åre! Det är ju trots allt fortfarande vinter men varje litet tecken som kan räknas som vårtecken suger jag åt mig som en svamp. Precis som varje år runt februari någon gång när hoppet om vår är som störst, trots det underliggande vetskapen om att vintern kommer ha minst ett återfall till, kanske två, kanske ända in i april.

Jag pratade med en kund om det igår. Eller jag pratar ganska ofta om det här med vintern. Kylan, mörkret, den fem månader långa humörsvängningen. Vad är det som håller oss fast vid Sverige när halva våra liv går ut på att frysa, klaga och muttra om att ”man borde flytta till Spanien”. Är det längtan som håller oss kvar? Den där överdimensionerade glädjen som uppstår när årets första snödroppar kravlat sig upp ur jorden? Kanske.

En traktor på snön. Jag var tvungen att fota till min lillebror Elliott som fullkomligt avgudar traktorer.

Vi får troligen vänta minst en månad på att den riktiga våren ska komma, och säkert längre för oss när vi flyttat norrut, än om vi hade stannat kvar i Skåne, men innan längtan blir allt för stor efter grönt gräs och varma ryggar vill jag visa er dessa bilderna från snöskovandringen i Åre. De är för fina för att bränna inne tycker jag och det är egentligen himla synd att jag många gånger gör så, låter bilder bränna inne, istället för att publicera dem här. Jag vet ju att the more the merrier brukar vara ledord i bloggar.

Snöskovandring

Rania och Linda, redo att plåta.

Idag har jag inte min första kund förrän klockan 14 – något jag tänker utnyttja till max i vilandets tecken, som en förberedelse inför monsterveckorna som tar vid med start på måndag. Vila kommer vara ett ord jag minns, men inte längre känner igen. Det är så det känns, som att lugn och ro inte kommer infinna sig förrän i april igen. Och, egentligen gör det inte så mycket, jag jobbar ju mot ett mål och med ett syfte, och jag vet att det bara är tillfälligt, men jag kan ändå inte sluta undra hur andra människor gör. För det finns ju folk som alltid jobbar hundratimmarsveckor utan paus. Hur överlever de? Hur håller de sig från att slita sitt hår på golvet i duschen? Jag blir trött bara av att tänka tanken.

Snöskovandring i Åre

Idyll, eller hur? Tänk att bo såhär.

Senare, efter dagens sista kunder, åker jag hem till Hanna, min syster, i Malmö för en sleepover. Det var himla länge sedan jag sov där senast, vilket är himla synd. Hanna har alltid godis hemma och dukar alltid upp frukost på köksbordet innan jag vaknat, lite som om jag vore åtta år gammal och sleepovers är det mest exotiska jag varit med om. Jag gillar det.

Hur ser era planer ut idag? 

 

Snöskovandring i Åre

Snöskor, Åre

1) Jag är hemma 2) jag har sovit i typ tjugo timmar 3) tänkte att vi ska kolla på ett gäng bilder från snöskovandringen vi tog oss ut på i Åre!

Snöskor i Åre

Lindas hund Leia. Så gullig, och typ hälften så stor som man tror.

Jag är kanske inte den mest friluftsintresserade människa som vandrat på denna jord, och ska jag vara helt ärlig är min största koppling till just snöskor en tecknad film där huvudpersonerna tror sig vara hack i häl med snöodjuret tills de möter en snubbe med tennisracket på fötterna som förklarar de stora spåren. Fram tills förra året i alla fall. På 2017 års Winter Workation stod snöskor på schemat men jag valde att hitta på annat eftersom jag totalt missbedömde coolheten och inte förstod poängen. Efter att ha fått se bilderna från de som deltog ångrade jag mig djupt. Det såg så mysigt ut.

Snöskor i Åre

Går det att tröttna på denna utsikten? Tror ej.

Så när snöskor kom upp på schemat även detta året jublade jag inombords och skrev upp mig på ett kick. Så glad över det. Efter att ha inlett dag ett med en mild gråtattack i backen och dag två lunkandes på rummet skrek alla kroppens celler av glädje när dag tre bjöd på sol, fint umgänge, eld i snön och både fika utomhus.

Snöskor i Åre

Jag var gladare än såhär, jag lovar, men jag har en tendens att se ut som en tolvåring när jag ler på bild och alltså, man vill ju va cool.

Snöskor i Åre

Linnea gjorde upp eld. Älskar det. Hatar att min kamera fortfarande luktar eldrök. Det är nice i sitt sammanhang, men taget ur kontext – not so much.

Snöskor i verkligheten är ju inte alls speciellt lika tennisracket, de är mer liksom plastramar med någon broddvariant på och massa spännen, men de funkar likadant- man går högst upp på djup snö, som Jesus på vatten liksom. Vi blev ett gäng på sju personer som tog oss från över sjön bakom hotellet. Att hotellet fortfarande syntes ganska väl på andra sidan och vittnade om en inte så lång vandrignstur gjorde inte så mycket när vi slog oss ner och gjorde upp eld, vände man ryggen mot och blicken in till skogen blev friluftskänslan trehundra procent.

Snöskor i Åre

Pretty tho

Sara hade kokat både kaffe och tevatten och fixat en stor påse kanelbullar från Åre bageri. Tidigare i dagarna hade vi fått varsin kåsa och med händerna frusna runt det värmande kaffet kunde jag helt och hållet förstå varför så stor del av oss på InoSWW skriver om resor, natur och friluftsliv. Det är ju himla fint faktiskt, även små äventyr som en snöskovandring över sjön.

Snöskor i Åre

Leia fick snöbollar i pälsen och kämpade hårt med att få bort dem, svimmar, gullig.

En snabb uppdatering från Åre

God morgon gänget! Jag känner tydligt hur det behövs uppdateras här inne för ojojoj vad tomt det har stått! Som ni redan vet är jag på Winter Workation med Influencers of Sweden sedan i lördags (nåja, söndag morgon kom vi upp!). För min del har det hela blivit ganska mycket mer cation än work och både blogg, mail och allt annat runt omkring har fått ta lite stryk till förmån för mitt nöjesbehov. Så kan det bli ibland, och det är väl inte något fel med det egentligen. Jag vill hellre ge er något av värde eller åtminstone någorlunda kvalitet, än att mata upp material varken jag eller ni får speciellt mycket glädje ur.

Hur fint är inte detta?

Så det har stått tomt här. Och vad har jag gjort under tiden? Har jag åkt skidor? Ja, litegrann! I söndags for jag ut en liten stund med Katarina och Sofia. Vi tog oss ner för några enklare backar och upp till en topp alldeles sönderfrusen, blåsig och dimmig. Efter en kopp kaffe mötte vi upp Daniel och sen blev det åka av. Daniel åker nämligen skidor på ett vis som genererar så mycket fart som möjligt för så lite ansträngning som möjligt och även om jag var sist ner och egentligen inte alls något för fart och adrenalin var det himla gött. Att åka snabbt, under kontroll men med en liten touch av dödsrädsla alltså, tio av tio.

På måndagen gick jag mest i mina egna tankar på rummet, i byn och i bastulandet, och igår var jag uppe i backen igen. Med lite långsammare åkning, mycket finare väder och ett nytt sällskap – Linnéa.

Jag kommer berätta mer för er såklart, i sann blogganda, inlägg efter inlägg lite senare.

Rania hade med sig en drönare, friluftsliv och teknik i perfekt balans, med andra ord.

Work-delen av det hela då? Allt från grundvärderingar till blomsterblad och ekonomiskt oberoende har betats av. Vi har haftworkshop- och föreläsningssessions både på förmiddagarna och eftermiddagarna och pratat business i bastun, i backen, på rummen och vid middagen. Jag uppskattar verkligen att få bolla pitchmail och prissättning. Så skönt ibland.

I eftermiddag sätter jag mig på tåget hemåt, och från och med imorgon ska ni kunna förvänta er normal uppdatering här inne. Vi ses då!

American museum of national history

Inför New York-resan hade vi bestämt oss för att vi skulle ansvara för varsin dag då vi helt och hållet fick bestämma vad som skulle stå på agendan. På mammas dag gick vi på musikal, jag kom inte på något vettigt att göra, så min dag uteblev, och på Hannas dag gick vi på museum. Såklart. Hanna är obotligt fascinerad av djur och märkliga fakta. Säger jag att hon sett alla Planet Earth och Frozen Planet är det liksom inte tillräckligt. Hon älskar naturhistoriska och givetvis var det en självklarhet att vi skulle spendera dagen på just American Museum of National History.

Jag själv har en, något obehaglig, fascination för konserverade saker – ett äckligt intresse som suttit i sedan jag såg den totalt avskräckande burken med konserverade siamesiska tvillingar år 2006 på Naturhistoriska Museet i Göteborg. Finns det konserverade saker hänger jag på med glädje! Min topp tre just nu: 1. Siameserna i Göteborg 2. Tvåhövdade kattungen (och skrikande apan) i Paris och 3. Den fulla väggen av ormar på flaska i Amsterdam.

Det här med uppstoppade djur är så makabert, mitt djurvänshjärta blev lite ledset, men jag kom fram till att de troligen har det bättre så, än levande bakom glas. Om man nu ska dra det till sitt yttersta.

Vi tog taxi till en korsning vid Theodore Roosevelt Park och promenerade en gata ner till museets ingångar som lagom till advent smyckats med stora dinusarier av granris, hållande i julkransar. Utanför entrén blev vi snabbt varse om att man i New York inte står still. Det hade vi såklart koll på sedan tidigare i trafiksammanhang, men även på trottoarer och i trappor är det förbud mot stillhet. Vi stannade några korta sekunder för att diskutera dagens upplagg men blev snabbt bortskjutsade av en vakt. No standing still allowed hette det, och så fick vi gå raka vägen in till museet istället. Happ.

På American museum of national history finns ett rekommenderat inträdespris, men alla är tillåtna att betala efter egen förmåga, bra va?

Vad är detta ens? Aliens? Havsliv? Jag vet inte, jorden är så sjuk.

Museet är stort. Fyra våningar fyllt av historia med allt från dinosaurier och mammutar till olika afrikanska stammars fiskeverktyg. Vi började med afrikanska nutida djur och till en början blev jag illa till mods. De första rummen består nämligen enbart av uppstoppade djur i olika miljöer. Efter att Hanna och jag varit på zoo i Paris 2015 och sett en ensam, nedstämd orangutang i bur bestämde jag mig för att aldrig mer sätta foten på sådana ställen men huruvida museum är samma sak för mig har jag haft svårt att bestämma mig för.

I efterhand har jag läst på och kommit fram till att ingen aktiv jakt på nya djur görs, samt att samligen är byggd på donationer från 1869 och då känns det faktiskt helt okej för mig. Phju!

Att se ett stillastående djur bakom glas går aldrig att mäta med att möta ett djur på riktigt, men trots det blir jag alltid förvånad över hur fantastiskt stora många av djuren är. Valrossar, har ni sett dem? De är stora som hus.

Som jag skrattat åt denna bild. Haha! Hannas uttryck för sorg för de forntida kamelerna är det mest miserabla jag någonsin sett, haha, älskar det!

På andra våningen fanns sjödjur och vi fick lära oss om fiskarna i havets mörkaste avgrund som utvecklar blått sken och små, små lampor, och så fick vi reda på att blåvalen kommer från ett fyrbent djur på land, vilket är anledningen till att de fortfarande kan andas över ytan.

Älskar detta också.

På fjärde våningen fanns skelett, och med dem kom vår besvikelse. I jämförelse med naturhistoriska i Paris (som såg ut SÅHÄR på skelettavdelningen) hade New York inget att komma med alls. De flesta skeletten var artificiella modeller och inte superbra gjorda, uppbalkade med klumpiga järnstänger.

Dinosauriehallen var så fylld av människor att det knappt gick att ta sig igenom och efter ett antal modeller av mammutbetar och smågnagare såg Hanna ut som att hon sålt smöret och tappat pengarna och vi bestämde oss för att gå ut och vara nöjda med dagen. Enough is enough liksom!

De stackars föregångarna till kamelerna. Så små?

 

Jag är hemma från New York!

Hej! Jag är hemma! Kom det som en chock att jag inte uppdaterade under resan? Inte direkt va? Åker man på utomlandssemester för första gången med sin mamma tycker jag inte att det är mer än rätt att den mesta tiden spenderas med just mamman, och inte datorn. Ni som lyckades skymta mig på Instagram förstod kanske att vi dessutom hade fullt upp, för det hade vi! Att ha fullt upp är inte svårt i New York. Från morgon till kväll och lever staden rövare. Vi, däremot, nöjde oss med ett rövarliv från åtta till sju, innan kvällsmaten serverades i hotellsängen framför en dålig gratisfilm.

New York Starbucks

Som enda kaffedrickare i gänget blev Starbucks min räddning. Minst en Flat White per shoppingrunda är ett bra mått att gå efter.

Vi bestämde oss för att slopa turistfällorna och rikta totalt fokus på shopping och jul-premiär. Av en ren slump klampade vi in i både Empire State Building, Trump Tower och den inte alls speciellt fabulösa Rockefellergranen, men utöver det lyckades vi hålla oss något sånär borta från allt det där man enklast ser på ett vykort.

newyork-13

Jag blir en så mycket bättre människa efter en kopp kaffe <3 Vår enda dispyt på resan? Den när jag skrek och grät av kaffeabstinens och PMS. Jepp. Det hände. Mitt i smeten!

Vad vi däremot gjorde, var att se en musikal på Broadway. Någon gång när Hanna och jag var kanske tretton, fjorton, femton-ish snöade Hanna in sig på filmversionen av The Phantom of the Opera och även om jag inte, som Hanna, såg filmen åttiofyra gånger på rad, kom jag garanterat upp i tvåsiffrigt. Vi sjöng och grät till filmen om och om igen och när mamma en kväll på hotellet berättade att hon ville bjuda oss på musikal var valet inte så svårt. Vi fick bästa plats på Fantomen och trots att jag inte har sett varken någon teater eller musikal att jämföra med ger jag det hela fem av fem toasts.

Såhär, flera dagar senare, nynnar jag fortfarande konstant på musiken, googlar och funderar och kan.inte.släppa.fantomen. Är det synd om honom, är han ett as? Är det fint eller sorgligt eller äckligt? Om Hanna var insnöad tidigare kan jag troligen ta över den tronen nu, jag är fast. Har ni möjlighet att se he Phantom of the Opera någon gång – gör det. Inga frågor.

New York

Hus hus hus , bilar bilar bilar.

Självklart har jag en hel massa att dela med mig av från resan, och jag tänker att vi kör på som vanligt härifrån. Välkomna tillbaka till min vanliga icke-semeter-pausiga blogg. Hoppas ni har haft det bra medan jag varit borta!