Deprecated: Function create_function() is deprecated in /customers/4/c/1/emiliawesterstrom.se/httpd.www/wp-content/themes/freyja/framework/woocommerce/includes/functions.php on line 67 Deprecated: Methods with the same name as their class will not be constructors in a future version of PHP; ilgelo_about has a deprecated constructor in /customers/4/c/1/emiliawesterstrom.se/httpd.www/wp-content/themes/freyja/framework/widget/widget-about.php on line 15 Deprecated: Methods with the same name as their class will not be constructors in a future version of PHP; ilgelo_posts has a deprecated constructor in /customers/4/c/1/emiliawesterstrom.se/httpd.www/wp-content/themes/freyja/framework/widget/widget-posts.php on line 16 Deprecated: Methods with the same name as their class will not be constructors in a future version of PHP; ilgelo_big_posts has a deprecated constructor in /customers/4/c/1/emiliawesterstrom.se/httpd.www/wp-content/themes/freyja/framework/widget/widget-big-posts.php on line 16 Deprecated: Methods with the same name as their class will not be constructors in a future version of PHP; ilgelo_banner has a deprecated constructor in /customers/4/c/1/emiliawesterstrom.se/httpd.www/wp-content/themes/freyja/framework/widget/widget-banner.php on line 15 Deprecated: Methods with the same name as their class will not be constructors in a future version of PHP; ilgelo_full_banner has a deprecated constructor in /customers/4/c/1/emiliawesterstrom.se/httpd.www/wp-content/themes/freyja/framework/widget/widget-full-banner.php on line 15 Syskon – Emilia Westerstrom Syskon – Emilia Westerstrom
Browsing Tag

Syskon

Fyra dagar hemma.

Om några timmar är jag tillbaka. I Stockholm, hemma. Eller om Stehag är hemma? Kanske Lund. Jag kommer till Stockholm i alla fall, om några timmar. Vi har haft fyra dagar nere i Skåne, Selma och jag. Och hunnit med det mest väsentliga, bad och marängswiss och sangria och halvnaken hud på gräset under svart natt.

 

Minifinger-hej!

Jag kommer behöva flytta ut från lägenheten jag bor i nu. Har inte råd att bo där ensam och med planlösningen och hund funkar det inte riktigt med inneboende. Jag funderade på det. Men nej. Jag behöver kunna vara helt ensam, strö mina saker överallt omkring mig och lyssna på Shawn Mendes volym hög nolltvå en tisdag. Jag måste få. Så, i september går flyttlasset igen och jag hatar det. Min kropp blir arg, mitt psyke svagt. Att flytta medför så många beslut, och planering, så himla mycket planering. Jag har blivit ganska stressad av allt som måste lösas just precis nu, när jag helst velat dra täcket över huvudet en dag till.

 

Extremt sällsynt bild på min lillebror. Att han fastnar när kameran är framme händer kanske vart åttonde år.

Rolig sak med schnauzrar: när saker fastnar i deras skägg och de inte orkar ta bort det.

Stress är min sämsta vän men jag kommer tillbaka till den jämt. Stressar ofta upp mig över saker som jag vet kommer lösa sig. Det gör ju alltid det, löser sig, och hitintills har saker alltid löst sig väldigt bra för mig, men ändå stressar jag upp mig. Får panik. Vad ska jag göra nu, vad händer om jag inte gör det.

Under en liten isolerad period blev det lite för mycket för mig i stockholmskaoset och beslutstagandet och jag tänkte att en paus skulle passa fint. Det gjorde det. Hemma i Skåne har jag tänkt på momsen som ska in noll gånger. Jag har tänkt noll gånger på vad jag ska göra i vinter, hur kallt det kommer vara och hur ensamt det kommer bli.

(Irriterad över getingar på mat)

Tåget var framme vid halv ett i onsdags. Vi åkte direkt vidare hem till mamma och pappa och alla hundar och barn. Hann med bad och dusch och en kopp kaffe och sen åkte jag tillbaka till Lund, där stockholmståget stannat tidigare på dagen, och träffade Elin, Jasmin och Johanna. Elin bor i samma hus som min lundalägenhet ligger i. Det har varit väldigt märkligt. Jag har suttit på min egna innergård, tryckt min portkod, gått samma gata upp och ner som jag tidigare bott på, men inte varit hemma.

Både Elins och min lägenhet ligger i söderläge och mätte trettiograder stilla inomhusluft. Vi fick gå ut för att svalka oss. På kvällen hade vi bestämt oss för att dansa på Herkules svettiga lilla dansgolv, en sista gång innan de stänger efter sommaren. Vi var där varje helg ett tag men när sangrian var slut och sminket var både satt och bortsvettat två gånger minst gick vi upp till Stortorget och insåg att det inte var öppet för dans på Herkules. Inte för vin heller. Vi fick sitta på uteserveringen bredvid. Isabella anslöt sig. Jag kramades mer än jag någonsin kramats och när uteserveringen stängde hamnade vi vid skateparken. Som när man var tolv och var ute och cyklade och bara behövde någonstans att förvaras. Jag frös för fösta gången på länge.

Riktigt hej! (och märklig tuggumimin)

På torsdagen sov jag. Sov, badade, torkade, badade och på fredagen hade vi räkfest med familjen. Som en kräftskiva fast lite mer som en vanlig middag och utan kräftor då.

Det är så skönt att sextio mil är Lund till Italien men också hem till hem. Det går snabbt och kostar inte så mycket om man köper biljett i tid. Jag är fortfarande både lite orolig och lite stressad över förändringarna framöver, men det lugnar mig att ett avbrott finns så nära. Jag packar snabbt, anlitar en flyttfirma. Jag vänjer mig vid nya boendet. Det löser ju sig.

8 Mars – om Internationella Kvinnodagen och bilder på mina systrar.

Jag tror inte att ni har missat det. Jag tror inte att det går att komma undan diskussionerna kring dagens datum, den åttonde mars, Den Internationella Kvinnodagen.

På flera bloggar skrivs idag långa invecklade inlägg om feminism. Det hyllas och det hatas. I medlemsgruppen för Influencers of Sweden slås tangentborden varma och en lång, hjärtevärmande tråd med tacksamhet mot bloggsysterskapet har under förmiddagen växt fram. Kvinnor tackar varandra för peppande kommentarer, för utbyten av kunskaper och för det fina i att vi ser oss som kollegor och medarbetare snarare än rivaler.

Jag tänkte inte skriva något om huruvida jag tycker att det är rätt eller fel att gratulera oss kvinnor till dagen. Ingenting om könsidentiteter, sexuella läggningar och inte alla män.
Det finns så himla många sätt att ta sig an ämnet på, och alla är bra. Alla är rätt, speciellt idag. Vi kan hylla eller hata. Visa tacksamhet eller slå upp i kamp. Det är viktigt oavsett.

Min äldsta syster Hanna. Som alltid bryr sig om mig. Som skyddar mig och hatar de andra. Som kämpar med en kvinnosjukdom det forskas för lite i.

Jag tänkte heller inte skriva något om lönegap eller genus, inget om procentsatser eller inte alla män. Men något vill jag skriva. Om osäkerheten, orättvisorna och obehaget vi tjejer utsätts för.
För, oavsett hur långt vi kommer, är det alltid långt kvar. Det handlar inte bara om våldtäkter, tafsande och sexuella trakasserier. Det handlar inte bara om våld och förtryck. Inte bara företeelser som har ett namn i lagboken utan om dagliga incidenter som samlas till klumpar i magen och oro i hjärtat och hur vi än vill använda oss av den internationella kvinnodagen måste det någon gång vara nog.

Förra året sammanfattade jag det såhär:

”För några år sedan blev jag upptryckt mot väggen i stryptag av en man i baseballjacka och missfärgade tänder med avslagna kanter. Han kittlade mig i nacken och pussade på min kind och blev förbannad om vartannat. Många såg, men ingen gjorde någonting.
Han fingrade i mitt hår, greppade hårt tag om min handled och han följde efter mig på tåget och flåsade mig i ryggen på sätet bakom mig tills kontrollanterna till slut kunde kasta av honom.
Jag hade inget namn eller något att gå på och jag mådde illa i dagar men det fanns inget att göra åt det.

Jag kände mig både korkad och äcklad och jag litade på någon jag inte borde men det var inte mitt fel.

I våras, på valborgsmässoafton låg jag och sov en stund mitt på dagen och väcktes av ett samtal från en man som sa sig vara från Rfsu. Han ville ställa några frågor om preventivmedel, jag skulle få ett presentkort som tack och jag var nyvaken och trött och reflekterade inte över att det var lördag och valborg utan gav ut min mejladress och gick med på att svara lite snabbt.
Mannen i andra änden pratade litegrann och snabbt eskalerade frågorna till högst opassande, fruktansvärt sexuella sådana och jag kunde inte riktigt förstå vad som hänt förrän jag lagt på i protest och ringt mamma med gråten i halsen.
Jag kände mig både korkad och äcklad och jag litade på någon jag inte borde men det var inte mitt fel.
Det hade hänt henne också, sa mamma men det fanns inget att göra åt det.

Lykke. Som är åtta år och lyckligt ovetande men som snart, inom något år, ska uppleva sin första förminskande kommentar på stan.

I lördags gick en man fram till mig för att prata om min hund och jag svarade. Jag skulle hinna med ett tåg och behövde gå till perrongen och han följde efter för att fråga om mitt nummer. Jag ville inte ge bort det och han frågade igen. Var jag bor. Var jag jobbar. Om vi kan ses nån dag. Om jag vill träffa honom igen. Jag svarade nej och nej och nej igen och någon dag senare gick vi förbi varandra igen. Han vände om och följde efter. Jag sa att jag inte hade lust att prata men han fortsatte följa efter tills jag fick skydd hos Simon en bit in mot stan.

Dagar senare såg jag honom följa efter en annan tjej i min ålder. Hennes blick var arg och rakt fram och han gick ett steg bakom, nära, nära, alldeles för nära och förstod inte hennes kroppsspråk. Hon ville inte heller men hon mötte upp en vän och han gav upp tills han såg mig och han föjde efter mig in på Ica. Frågade om mitt nummer igen. Om vi skulle ses nån stans.
Jag tog omvägar hem och jag ringde polisen men det finns inget att göra åt det.”

Min minsta syster för snart tre år sedan. Att veta vad mina systrar kommer utsättas för, och redan utsätts för, känns så tungt. Mina fina systrar.

Jag är inte speciellt insatt i jämställdhetspolitiken och jag är inte aktiv i någon rörelse. Men, att vi, som en del av vår vardag ska bli utsatta för förnedrande visslingar och jamanden ,att vi, som en del i vår vardag har vi blivit vana vid killas kön tryckta mot oss på dansgolvet. Att män får bete sig hur de vill men att våra kläder är problemet, att skolflickor blir våldtagna och får själva ta straffet. Att Trump är president. Att vi potentiellt kommer vara tvungna att föda utlämnade, rädda och osäkra i baksätet på en skitig bil och leva resterande tid av våra liv förlossningsskadade är för mycket. Det är en del av vår vardag och det är ingen överdrift. Vi har blivit duktiga på att ta hand om varandra, ha koll på varandra, följa varandra hem och skydda varandra men den här dagen kommer alltid behövas, oavsett hur vi väljer att använda den.

Hyllningar och viktiga frågor gällande kvinnor:

Clara/Bossbloggen – En hyllning till alla bossbrudar

 Tyckte du om inlägget? Lämna gärna en kommentar eller tryck på hjärtat här nedanför! Tack!

[dot_recommends]
Warning: A non-numeric value encountered in /customers/4/c/1/emiliawesterstrom.se/httpd.www/wp-content/themes/freyja/framework/php/library.php on line 71 Warning: A non-numeric value encountered in /customers/4/c/1/emiliawesterstrom.se/httpd.www/wp-content/themes/freyja/framework/php/library.php on line 71 Warning: A non-numeric value encountered in /customers/4/c/1/emiliawesterstrom.se/httpd.www/wp-content/themes/freyja/framework/php/library.php on line 71